Sapiens

Jag snubblade över Sapiens, med undertitel En kort historik över mänskligheten, på bokhora för ett tag sedan och blev nyfiken. På insidan av pärmen sammanfattas innehållet i boken såhär:

ELD gav oss makt
SKVALLER hjälpte oss samarbeta
JORDBRUK ökade vår aptit
MYTER upprätthöll lag och ordning
PENGAR gav oss något att lita på
MOTSÄGELSER skapade kultur
VETENSKAP gjorde oss livsfarliga

Visst låter det intressant? Och liksom... fräsigt?* Det är det också. Början av boken är så vansinnigt bra! I varannan mening får man reda på något som man inte visste att man alltid undrat om biologi, den kognitiva revolutionen (det vill säga när människan utvecklade abstrakt tänkande och helt plötsligt kunde springa förbi evolutionen), hur jägare-samlare-grupper kan ha fungerat och mycket annat. Författaren presenterar också hur mycket av det vi idag tar för givet egentligen bara är gemensamma myter, som myten om Peugeot (ett företag är inte en person, eller en fabrik, eller en produkt... utan bara en gemensam myt, en föreställning) eller myten om pengar.

Så långt är jag helt såld. Yuval Noah Harari lyckas till och med använda ord som mucka och fortfarande låta trovärdig och seriös (tyvärr kan jag inte återge sammanhanget då boken i skrivande stund är återlämnad till biblioteket).

Tyvärr håller inte nivån i sig boken igenom. Det är oklart om detta beror på själva textens kvalitet (mindre sannolikt) eller helt enkelt på att vi kommer in på områden om vilka jag personligen inte är lika intresserad av att få reda på en massa detaljer (mer sannolikt). Den tredje delen av boken, titulerad Mänsklightens enande, tycker jag är sirapsseg. Religion, imperier och annat har naturligtvis haft en mycket stor påverkan på hur mänskligheten fungerar idag, men jag är som sagt inte tillräckligt intresserad av alla små fakta kring det för att det ska flyta.

En annan sak som är lite jobbig med boken är att den har en ganska negativ syn på mänsklighetens utveckling. Jag får intrycket att Harari tycker att allt blivit sämre sedan vi slutade vara jägare-samlare - inte bara för planetens välmående utan också för människans. En genomsnittlig jägare-samlare arbetade mindre och hade mer tid till sociala aktiviteter och rekreation än en tidig jordbrukare, eller för den delen den moderna, konsumtionspräglade människan. Att sedan äldre och skadade fick lämnas för att dö för att de var en för stor belastning för gruppen framstår som ett mindre problem i sammanhanget. Inte heller har det blivit bättre för jord, djur eller människor sedan industriella revolutionen - i själva verket har vi bara byggt in oss själva i en återvändsgränd av kneg och slit. Må så vara, men jag orkar inte höra det.

På det hela taget är det här ändå en bra bok. Facklitteratur, som lyckas vara vetenskaplig och hyfsat lättillgänglig på samma gång, och som svarar på en del frågor du inte visste att du hade. Är du mindre nogräknad än undertecknad kan du ju faktiskt hoppa över det du inte tycker är så värst intressant.

* För att låta som den tant jag eventuellt är

Stjärtmes januarifavoriter

En av mina ambitioner det här året, är att bli kompis med mina akvarellfärger och ritblock. Eftersom min fantasi inte räcker mycket längre än till skog och himlar, tänker jag därför stjäla ett koncept från min favoritillustratör, Fran Meneses, som varje månad visar saker hon tyckt om från månaden som har gått, som för att ha något att utgå ifrån. Ergo, här är mina favoriter från januari.

1. Spiderwick-serien av Holly Black och Tony DiTerlizzi 

Nu under januari började jag på Spiderwick-serien, som är perfekt för alla liksom jag, älskar tanken på en magisk värld oåtkomlig för oinvigda. Den handlar om tre syskon som flyttar in i sin gammelmosters hus tillsammans deras mamma. Huvudpersonen Jared hittar ett hemligt rum och därinne en bok, "Arthur Spiderwicks fälthandbok över vår magiska omgivning". Där börjar det farliga äventyret, men det vet inte syskonen än. 

Det är fem böcker i serien, men de är så korta att de lika gärna hade kunnat slås ihop till en, längre. Jag upptäckte att en bok är perfekt för en enkel resa mellan jobb och hem och läste således ut serien på mindre än en vecka. Mycket spännande och med fina illustrationer av Tony DiTerlizzi. Serien har filmatiserats, och enligt en goodreads-källa så är det bara böckerna 1-3 och 5. Det finns ytterligare en serie, Bortom Spiderwick, som jag sparar till en annan gång!

2. Malda bockhornsklöverfrön

En ny slags krydda som jag har börjat ha i matlagningen. Tydligen en vanlig ingrediens i curry-blandningar.

3. Black mirror

En serie-antologi som behandlar ämnen om de mörka sidorna av teknologins utveckling, t ex. hur blir det med förtroendet när man kan spela in allt man ser och är med om, med hjälp av ett chip bakom örat, och visa det för andra? I just detta avsnitt får vi följa en man som blir svartsjuk på sin fru, som enligt honom flirtar lite väl mycket med en arbetskollega. Alla avsnitt som jag har sett har lämnat mig med en känsla av ömsom obehag, ömsom fascination över framtida scenarier.

4. Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson

Den här månaden har jag läst otroligt många böcker och bland de bästa var detta seriealbum som är en blandning av självupplevda händelser och berättelser. Det är heartbreak och fulgråt, men också systerskap och att ta revansch på alla som har sårat en. Egentligen det enda man behöver i en bok.

5. Friggs gröna te med mango och havtorn

Det första gröna téet som smakar mer mango och havtorn, än grönt té. Mm, gott.

6. Mandolin (köksredskapet, inte instrumentet)

Ta-da, månadens bästa köp! Med en mandolin kan man göra tunna skivor av t ex sötpotatis och göra chips av dem. Det har revolutionerat mitt chipsliv.

Vid foten av Montmartre

Tillåt mig att introducera er till några av de karaktärer ni kan träffa i Britta Röstlunds debutroman Vid foten av Montmartre:

Mancebo är medelålders+, medelmåttig och driver ett litet livs (av typen där allt är dyrt men öppettiderna generösa) som inte ligger vid foten av Montmartre. En dag kommer en kvinna in och undrar om han kan tänka sig att slänga ett öga på hennes man, som hon misstänker är otrogen. När Mancebo plötsligt måste öppna ögonen för första gången på vem vet hur många år börjar han upptäcka mer än han kanske planerat.

Helene är frånskild, mamma och journalist och håller på att återhämta sig från en depression. En dag när hon sitter på ett fik och jobbar kommer en kille och undrar om hon väntar på en Monsieur Bellivier. Trots att så inte är fallet svarar hon ja, och dras in i något som hon hoppas blir spännande.

Monsieur Caro är en bitter gubbe.

Edith är en gullig tant.

Blomsterförsäljaren vill inte säga något.

Christophe är kristen och äktenskapskrisande.

Tag dessa karaktärer (och ett halvdussin till) och låt puttra på de parisiska gatorna. Släng lite lösa ledtrådar hit och dit. Mangla, för att förstärka känslan av platt intrig... nej, nu ska jag inte gå för hårt åt Röstlund. Vid foten av Montmartre är en feel good-roman - och utger sig heller inte för att vara något annat. Även om jag inte hade valt den själv (julklapp) plockade jag upp den för att jag ville ha något enkelt och kravlöst, snabbläst. Och det är det absolut. Det är heller inte dåligt i ordets rätta bemärkelse, det är bara lite intetsägande.

Lördagslänkar: Ungdomslitteraturlistor, cruelty free och första gången

▷ Om du tänkt läsa Ondskan / Enligt O
Linda jobbar som lärare och bloggar om böcker. I detta inlägg listar hon alternativ till böcker likt Ondskan, av Jan Guillou, som fortfarande är den vanligaste boken att använda i skolsammanhang, trots att den har mer än 30 år på nacken.

▷ Första gången vi gick hem tillsammans / Flora Wiström
Jag har läst Floras blogg i många år och är så stolt över hennes utveckling. Förra året gav hon ut sin debutroman, Stanna, som jag har kvar att läsa. Nu har hon börjat publicera inlägg som är skrivna mer som konversationsutdrag som hon har med sin pojkvän Isak och jag älskar det. Jag tycker att det ger ett annat djup till hennes andra texter, som ett litet podd-avsnitt i textform, typ?

▷ The truth about "Cruelty Free" makeup / Rowan Ellis
Smink som inte har testats på djur, i all ära - och så klart viktigt, men många missar det mänskliga (ofta barn-) arbetet bakom produktionen. Det gäller inte bara smink utan alla möjliga produktioner av exempelvis kläder och möbler. Detta vill Rowan Ellis uppmärksamma i denna You Tube-video. Rowan verkar vara en superhjälte-människa med många järn i elden och jobbar framförallt med queer- och jämställdhetsfrågor.

▷ Tips för dig som har Skam-abstinens / @Enskedelaser 
Malena är skolbibliotekarie på Enskede skola och på bibliotekets instagramkonto publicerar hon ljusa och fina bilder med boktips. Just denna lista med böcker som liknar och/eller har samma tema som den norska ungdomsserien Skam, kunde inte komma mer lägligt. Jag har läst tre av böckerna i listan och längtar redan efter att kunna bocka av den.

▷ Avsnitt 8: Öppna upp världen / Bladen brinner
I detta avsnitt av podcasten Bladen brinner pratar Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo bland annat om facklitteratur för barn med Sara Shepard, hur det är att göra bilder av någon annans text och att jobba med kultur och varför det inte är så mycket mångfald bland kulturutövare.

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1), s. 220-489

Det bästa, eller åtminstone mest sammanhängande från bookbirds bokcirkelchatt den 9 januari. Sedvanlig spoilervarning!

blåmesen: så... Maj time?
Stjärtmes: Maj #1 slutade bättre än jag trodde.
blåmesen: Bättre?! Tomas fick ju någon sorts alkohol- eller abstinensinduceras psykos - skitläskigt!
Stjärtmes: Ja, men det slutade på ett sätt som gjorde att jag ville läsa vidare.

Stjärtmes: Känns det inte som att Maj åldrades sjukt mycket efter att ha fött barn?
blåmesen: Det tycker jag inte, eller inte så att det kändes onaturligt i alla fall.
Stjärtmes: Hennes förlossning är förresten ingen jag skulle vilja ha.
blåmesen: Inte jag heller. Kan inte påstå att det hittills varit något i Majs liv som fått mig att önska att jag levde i hennes tid istället för vår.

Stjärtmes: Apropå Tomas utbrott: Ingen i familjen verkade förvånad över detta?
blåmesen: Nej, man undrar ju om det beror på att Maj inte berättade allting, eller på om han har gjort något liknande förut... Eller bara på att de vetat länge att han är försupen. Utbrottet är ju också det första som verkar ha kunnat rubba svärmodern från sin obändliga egoism.
Stjärtmes: Haha, ja. Vad vill hon egentligen. Verkar inte ens tycka om sina barnbarn.
blåmesen: Är det inte så att hon i synnerhet inte tycker om Anita? Maj reflekterar över det någon gång, att "tant" vägrar hålla Anita, men Henrik (Tittis barn) går bra.
Stjärtmes: Ja... för att Anita är en tjej?
blåmesen: Eller för att hon bara verkligen inte gillar Maj.

blåmesen: Intressant med hur man förväntades vara som förälder för knappt hundra år sedan också. (Undrar vad som kommer att gälla om hundra till.)
Stjärtmes: Det verkade jättejobbigt att ha barn på den tiden. Särskilt i Majs ensamma situation.
blåmesen: Men hon verkar ju på vissa sätt välkomna det. Arbetsamma Maj.
Stjärtmes: Visst lär sig Maj att tycka om Anita? Alltså på riktigt?
blåmesen: Ja, jag tycker att det låter så, även om hon i början mest verkar tycka att ungen får ju all hennes tid och energi, så då ska hon väl inte behöva ge den kärlek också.

blåmesen: Tomas verkar ju också gilla Anita.
Stjärtmes: Ja absolut. Och Maj.
Stjärtmes: Det han sa till Maj en gång, det där om att han inte kan älska för två, fick mitt hjärta att brista.
blåmesen: Det var fint! Att han i alla fall verkligen vill försöka.
blåmesen: Men å andra sidan förstår jag Maj, kan inte vara jättelätt att försöka hålla av en främmande alkoholist som man råkat bli gift med.
Stjärtmes: Vi som läsare vet ju att Maj åtminstone ibland tänker försöka vara lite mer… som man är när man är ett par, men Tomas bara sviker en.

blåmesen: Vad tror du om hennes funderingar om att gå ifrån Tomas då?
Stjärtmes: Jag hoppas hon gör det!
blåmesen: Men tror du att hon gör det?
Stjärtmes: Kanske inte till en början. Jag tror att hon tvingas till det.
Stjärtmes: När Tomas får ett utbrott för mycket.
blåmesen: Du tror inte att han kommer att sluta dricka?
Stjärtmes: Nä. Tror du?
blåmesen: Jag hoppas ändå. Men jag har faktiskt ingen aning om vad som ska hända! Mer än att Maj inte är ensam längre nu när hon har Anita, och det känns som en bra sak.

Stjärtmes: Nummer två heter ju Sörja för de sina.
blåmesen: Och nummer tre Liv till varje pris? I så fall skulle min gissning utifrån titlarna vara att Maj pallar med Tomas i den andra boken men går ifrån honom under den tredje.
Stjärtmes: Samma här!

• Länk till förra diskussionen, s. 116-220 "Jag tänker mig att hon tänker så mycket att till slut kommer en del av tankarna ut genom munnen också, lite bara sådär"
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi

Gudarna

Elin Cullheds debutroman Gudarna var en mina mest efterlängtade släpp förra året och att inte ha några avsnitt av den norska ungdomsserien Skam kvar, intensifierade längtandet och förväntningarna på Gudarna än mer. Det jag tycker om med Skam är dels igenkänningsfaktorn, dels att dialogerna känns realistiska, dels den snygga klippningen, ljudläggningen och kamerahanteringen och dels blandningen mellan humor och allvar.

Detta var vad jag hade förväntat mig av Gudarna: 
En ungdomsroman om en vänskapsgrupp bestående tre starka tjejer som ser sig själv som gudar med kvicktänkta repliker och hur de övertar världen och att det skulle vara som att se första säsongen av Skam fast 1.2, för att de redan skulle vara bästisar.

Detta var vad jag fick:
En ungdomsroman om en Jane (kallas av alla andra för Janne) som är bästa vän med två andra tjejer, Bita och Lilly, som bestämmer sig för att sluta kalla tjejer för "tjejer" och istället kalla dem för "gudar". Epicentrumet för romanen handlar om Janes svårigheter med att hantera de problem som hon har i det förbannade Tierp. Språket är nydanande, men bidrar till en förvirring i de snabba vändningarna mellan händelserna.

Detta är Jane:
Jane bor med sin pappa, som är lärare på hennes skola, och hon tycker att han är hemskt pinsam i allt han gör. Hennes mamma har flyttat ihop med en ny kille i Avesta. Jane har ett öppet? sexuellt förhållande med en kille som heter Amor och som går på samma skola.

Detta är Janes huvudsakliga problem:
Att hon bor i Tierp. Att en av hennes bästa kompisar blivit filmad medan hon hade BDSM-sex med sin kille. Att hennes pappa är pinsam. Att hon är ett skilsmässobarn. Att hon inte orkar bära på all ångest längre.

Detta är mitt betyg:
Nog för att språket var innovativt och stundtals även riktigt underhållande på sina ställen, tycker jag inte att det är tillräckligt övertygande för att jag ska bli stormförtjust i det. Om jag skulle beskriva läsupplevelsen skulle jag använda mig av adjektivet "intensiv". Förutom huvudkaraktären, tycker jag inte att man kommer de andra karaktärerna nära, inte ens Bita och Lilly som ska föreställa Janes bästisar, men som mest känns som viktiga statister. Den person att jag önskar fick lära känna mer var Bita. Jag älskar dock Janes förhållande till Tierp, ett älskar att hon hatar, som är så typisk ungdomen och idag gör mig smått nostalgisk till min egen tonårstid. Från syvende till sist, tycker jag ändå denna debutroman är helt okej. Det är en roman som vill väldigt mycket, men får inte riktigt ihop det.

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1), s. 116-220

Den 22 december är så långt bort i medvetandet, att det knappt går att tänka på hur länge sedan det var, innan jul och nyår och allt. Det var åtminstone den dagen, då blåmesen och jag sågs över Skype för att diskutera sidorna 116-220 i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Här kommer en reviderad version av det vi skrev.

Stjärtmes: Maj har gift sig! Hade hon gjort det förra gången vi skrevs?
blåmesen: Nej! Giftermål och julhelgerna från helvetet har passerat sedan dess
Stjärtmes: Tyckte det var jättejobbigt att vara i Majs huvud under hela julhelgen. Så stressad och orolig.
blåmesen: Ja, verkligen!
Stjärtmes: Hade jättesvårt att skilja på rösterna, som jag antar var Majs allihop?
blåmesen: Ja det tror jag, eller, det var inget jag tänkte på

blåmesen: Jag lyckades till och med känna så stor samhörighet med Maj att jag nästan gillade henne ett tag där när hon planerade och genomförde sin födelsedagsbjudning
Stjärtmes: Haha ja..jag kunde tänka mig dig i den situationen faktiskt ...
blåmesen: Är nog lite likadan när jag ska bjuda in till saker (fast brukar inte hallucinera om att gästerna slänger maten, mer: oj ingen sa att det var gott, då är det nog vidrigt). Sedan slutade jag raskt sympatisera med henne för att hon är så himla konstig gentemot sin bebis.
Stjärtmes: Oj var det hallucination? Tyckte det också var förvirrande
blåmesen: Nja, hennes svärmor sa att fisken var rå, men jag är rättså övertygad om att övriga inte skanderade "fisken är rå, fisken är rå, låt oss slippa då!" och sen slängde fisken under högtidliga former

blåmesen: Vad tycker du om släkten Berglund nu då? När vi har hunnit hänga lite mer med dem?
Stjärtmes: Ja… jag vet inte? Tycker inte vi har fått någon djupare bild av dem? Annat än att de har hushållerskor som gör allt som Maj fick göra själv.
blåmesen: Åh, men Maj kunde ju också ha fått hjälp, hon ville ju inte ha det bara.
blåmesen: Jag hade garanterat inte orkat gå på så många julmiddagar hos min partners släkt som Maj fick uthärda i alla fall. Skönt att det är 2010-tal nu...

Stjärtmes: Det var en scen där Maj satt och konverserade ed någon, som när ”samtalet var över” vände sig till den på andra sidan. Jag tyckte den beskrivningen var otroligt träffande. Något med crescendon?
blåmesen: Minns inte riktigt den passagen. (Det gick nog lite fort att läsa den här gången, men det var ju för att det var en sådan känsla i boken med all Majs stress).
Stjärtmes: Jaa, jag fick huvudvärk av att läsa den då
blåmesen: Men å andra sidan tycker jag den är fantastiskt välskriven. Krävs ändå en del för att förmedla en sådan stresskänsla via ett papper, där läsaren (i mitt fall) sitter hemma i en soffa och tar det lugnt.

Stjärtmes: Känns det som att Maj har blivit djärvare mot Tomas? I sista kapitlet tilll idag, så frågar hon varför Astrid och Tomas inte fick några barn
blåmesen: Mja, jag tänker mig att hon tänker så mycket att till slut kommer en del av tankarna ut genom munnen också, lite bara sådär
Stjärtmes: Ja, så kan det vara
blåmesen Även intressant att vi har fått vår första framtidsflash, om Maj som pensionär med hemhjälp och vinbox i garderoben
Stjärtmes: Den märkte jag knappt. Jag tycker att vissa scener är ganska otydliga
blåmesen: Exempel?
Stjärtmes: Som när hon hallucinerade på födelsedagsmiddagen, skiljelinjerna mellan det hon ser och det hon verkligen ser
blåmesen: I just det fallet tyckte jag det var ganska tydligt. Fast jag hann nog bli lite chockad innan jag insåg att det inte hände på riktigt
Stjärtmes: jag kanske inte har varit alldeles koncentrerad när jag läst heller :)

blåmesen: Det jag tycker bäst om med Maj som karaktär är eventuellt att hon är så oerhört mänsklig. Sämst just nu som sagt att hon är så... taskig mot sitt ofödda barn
Stjärtmes: Ja, hon är lätt att ta i som person! Trots att hon är väldigt ängslig

blåmesen: Hade du något mer från den här gången? Det känns som att man borde diskutera Tittis missfall och vad det säger om hennes karaktär (eller vad det säger om Maj, för den delen) men jag vet inte

Stjärtmes: [Maj] har en ganska skev kroppsuppfattning som jag tror härstammar från mamman
blåmesen: Ja, det verkar ju lite konstigt det där med att mamman hade sagt till hennes syster att hon var så äcklig när hon var gravid
Stjärtmes: Hon vill inte visa sin kropp inför Tomas heller för att hon är rädd för att han ska tycka att hon är äcklig (för att hon tycker det)
blåmesen: Just det. Och sen tycker hon att Tomas är larvig när han pratar om/med deras barn

Stjärtmes: tror du Tomas blir en bra far?
blåmesen: Njae... jag lutar fortfarande åt att han är alkis. Frågan är också om Maj blir en bra mor. Kan man vara en bra mor utifrån pliktkänsla? För det verkar ju Maj ha gott om
Stjärtmes: Jag tror, eller snarare hoppas, att Maj kommer klara det. Att Maj kommer försvara barnet om Tomas blir en dålig far
blåmesen: Mm det är klart hon kommer att fixa det. Men jag tycker spontant lite synd om barnet.

• Länk till förra diskussionen, s. 11-115 "Ska man tycka om Maj?"