Stjärtmes 2016 - höjdpunkterna

Bland det mesta med att det blir ett nytt år är alla sammanfattningar av hur det förra har varit, vilken som var den bästa boken etc. eftersom det säger så mycket om en bok.

Förra året var ett himla sorgsamt år, med allt för många förluster och avsked. Det var inte heller något superår för min läsning - när jag räknar ihop alla böcker jag har läst är det fler blanka ark, än fyrverkerier i minnet - och mitt bloggande har om möjligt varit ännu sämre. Jag tänker inte lista samtliga läsningar, som jag räknar till 90 stycken, eftersom det var så många halvljumma upplevelser. Kort sammanfattat blev det en spretig samling som mest bestod av barnböcker och annat jox, men det blev ändå några höjdpunkter som jag tänker bära med mig till framtiden. Här kommer den - min årsbästa-lista!

Januari
Steglitsan av Donna Tartt
"Rykten och omdömen lyfte Steglitsan till skyarna, i samma takt som mina förhoppningar. Och jag ska väl säga att Steglitsan inte möter mina förväntningar fullt ut. Det är en långdragen berättelse, men Tartt lyckas ändå flera gånger om vända historien till någonting oväntat."

Straff av Paula Polanski (recension från 2014)
Detta var min andra läsning av det fantastiska pusslet och det var minst lika fantastiskt som jag beskrev det som, om än mindre klurigt den här gången. Det gav mersmak till att läsa mer Nesser i framtiden. Efter drygt ett år, har detta dock inte hänt. Men snart, hoppas jag.

Februari
Möss och människor av John Steinbeck
Blåmesen och jag läste den här för att kunna diskutera den tillsammans och även om kortromanen var bra även innan vi pratade om den, så blev den ännu bättre efteråt. Ni vet, ibland när man står inför en klassiker och får en tung känsla i kroppen, för att det inte var så roligt att läsa sådana i skolan? En sådan känsla får jag av Steinbeck, men det finns en anledning till att klassiker blir klassiker. Det är något jag måste jobba på. Så här skrev blåmesen om varför Möss och människor blivit klassiker:
"Jag tror att det beror på att karaktärerna känns så levande och säkert kommer att bli svåra att glömma, men även på att det går att tolka många aspekter av boken helt olika beroende på vilket perspektiv man har"

Morkels alfabet av Stian Hole
Stian Hole har kommit att bli en av mina favoritförfattare inom bilderboksgenren. Så här skrev jag på jobbets facebooksida: "Om ni inte har bekantat er med Stian Hole är det dags att ni gör det nu. Hans bilderböcker kan läsas av både liten som stor. Hans språk, både bildligt och bokstavligt, är fenomenalt. Hans böcker behandlar allvarliga ämnen som döden och ensamhet."

Mars
Emanons minnen av Shinjo Kajio & Kanji Tsuruta
Det här är en serieroman som handlar om en ung man som träffar en kvinna på en båt. Den här kvinnan säger sig ha ett minne som sträcker sig bak till ur-livets födelse. Hon säger inte sitt riktiga namn, utan kallar sig Emanon - No name baklänges. Jag minns uttryckligen att jag under läsningen tänkte att den var vacker.

April
Vattnet drar av Madeleine Bäck
Jag läste inte många ungdomsromaner förra året, men Vattnet drar av Madeleine Bäck var en av dem. Så här skrev jag på jobbets facebooksida:

"Är du sugen på något övernaturligt och spännande? Madeleine Bäcks debutroman Vattnet drar utspelar sig i Gästrikland, där gamla krafter som aldrig borde vakna väcks och sätter människors liv i fara. Det är inte många som vet vad eller vilka som ligger bakom, knappt ens läsaren, men tur är då att Vattnet drar är första boken i en trilogi och förhoppningsvis får vi veta mer i kommande böcker! Tips till alla unga vuxna (och äldre) som tycker om när det övernaturliga blandar sig in i vanliga miljöer. Inget för den känsliga kattälskaren."

Juni
Alldeles röd av Kristina Olsson
Detta är en annan Kristina Olsson än ovan nämnda. Jag skrev om den när jag hade hunnit cirkus halvvägs in och skrev då så här:
"Handlingen utspelar sig i en stad någonstans i Sverige under 1970-talet. Det är kollektiv, demonstrationer mot kriget i Vietnam, kärlek, klass och röd politik. I huvudrollerna får vi följa tjugoåriga Eva ur ett jag-perspektiv och nittonåriga Isabell ur ett tredje person-perspektiv. [...] Språket är enkelt utan att vara för banalt och liven tillräckligt intressanta för att jag ska vilja läsa den i stora sjok och hoppas att den inte tar slut." (OBS spoilervarning: Jag läste som synes slut på den och tyckte nog inte att slutet höll samma kvalitet som de tidigare två tredjedelarna, men den får komma med här ändå.)

Den sommaren av Mariko Tamaki och Jillian Tamaki
En fin växa upp-skildring i form av en serieroman i endast blå toner.

Pojken och havet av Sofia Hellman
Fin bilderbok om en pojke som inte kan se, som frågar sin pappa hur havet ser ut.

Juli
Jag läser alltid som minst innan och under semestertider. Under hela juli läste jag bara en.

Easter Parade av Richard Yates
Yates har jag alltid föreställt mig som en av de där manliga fossilerna som man borde ha läst, åtminstone en gång. När jag skulle iväg på tågluff i somras och jag sa till min kompis att jag inte hade tänkt ta med någon bok på resan (vem var jag ens?), gav hon mig denna och sa att den nog skulle passa mig. Och det gjorde den! Jag skrev väldigt hastigt om den i min dagbok, så kanske dyker det upp ett inlägg om den även här i framtiden.

Augusti
Som hund och katt av Per Nilsson
Skulle jag nämna en författare som kännetecknar min högstadietid, skulle denna författare utan tvekan vara Per Nilsson. Som hund och katt är inte olik t ex Hjärtans fröjd som dels handlar om att ha sex första gången. I Som hund och katt är det trassligt och trasigt, men fint och mjukt, som det brukar vara i Per Nilssons romaner.

De fem skavankerna av Beatrice Alemagna
En bilderbok om fem skavanker och en som är perfekt och om vikten att vara precis som man är och att det är okej att vara lite annorlunda.

September
Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg
Bland det bästa jag läste förra året.

Epidemin av Åsa Ericsdotter
En välutvecklad dystopi om när vikt- och hälsohetsen har gått för långt.

Oktober
Miss Peregrine's home for peculiar children av Ransom Riggs
Denna roman gick på bio förra året och det var mestadels en av anledningarna till att jag äntligen kom till skott med att läsa den. Första gången jag såg någon som rekommenderade den var för ett par år sedan, i en youtube-video, när den kom ut på engelska, och då var jag inte så intresserad av den. Men jag är glad att jag läste den, för jag ville nästan direkt efteråt läsa fortsättningen. De svartvita bilderna förstärkte känslan av realism, fastän historien med all säkerhet inte är verklig.

Hemligt: Jördis hjärta Harry av Elin Lindell
Detta är tredje boken om Jördis, men min första. Den handlar om Jördis som har gått och blivit kär i Harry Hansson, men kan inte berätta det för någon för att det är pinsamt - hon har tidigare gått ut med att hon hatar honom och hennes tjejkompisar tycker att han är konstig - så hon kan bara träffa honom när de andra är upptagna. Jördis förstorar katastrofen såklart, och det är dråpligt på ett mellanstadievis. Jag älskar Jördis och skulle inte ha något emot att läsa mer om henne. 

Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman
Viktig bilderbok om att inte ha råd.

November
Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp
Augustprisnominerad bilderbok om att inte minnas vem man är.

Inmurade av Lena Ollmark
När skolan i Firnby renoverats klart och öppnat igen, börjar det hända kusliga saker. En elev skadar sig i nya träslöjdsalen - kan det ha varit något som väckts när de öppnade salen i källaren? Första delen i en serie om firnbarnen - spännande ända till slutet.

Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
Fantasifull diktbok om lite ensliga och aviga djur som man tidigare inte har sett.

December
En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge
Myran som egentligen heter Morgan har det svårt, fastän han bara är sex år. Han har inte tappat någon tand än till exempel, och hans föräldrar pratar allt oftare på ett språk som han inte förstår, men som han varje gång får ont i magen av och vill gråta. Myran är otroligt älskvärd, en man vill kunna krama om.

Lördagslänkar: Gäris, gäris, gäris

Bildkälla: Kadosa

December är här och jag har nått de sista sidorna i min läsdagbok. Det känns som att det har gått ett helt liv sedan januari och på sätt och vis är det så. Den här hösten har jag börjat pendla mellan Gästrikland och Hälsingland och tillbringar flera timmar på tåg varje vecka, vilket ger mig utrymme till läsning, på gott och ont. Men idag är det lördag och här kommer ett gäng länkar med tips!

Gäris

Jag har länge känt att Facebook varit ett nödvändigt ont, att inläggen som visas i mitt flöde varit ointressanta, men att jag har varit tvungen att ha mitt konto kvar. Nu har det dock seglat upp intressanta grupper för kvinnor och icke-binära, som gör att jag kollar mitt flöde flera gånger om dagen! De är alla tre systergrupper till Streetgäris som ska "ge kraft till varandra genom systerskap, inspiration och kompetensutbyte".

⇢ Inredningsgäris

⇢ Litteraturgäris

⇢ Växtgäris

Female Friendships | Swing Time by Zadie Smith, Sula + The Mothers

Jag har följt Rosianna i flera år nu. Hennes analyser är alltid väl genomförda och intressanta. I den här videon pratar hon om hur kvinnlig vänskap skildras i romaner av Zadie Smith, Brit Bennet och Toni Morrison.
Bonustips: I en annan vacker video pratar hon om förlusten och sorgen efter sin pappa som dog för fem år sedan, och om sorg i allmänhet - An absent letter, an envelope too small.

Intertwined EP av Dodie

Ända sedan Dodie släppte sin EP, har jag lyssnat på den non stop. Jag har funderat på varför jag dras till just Dodie och jag tror att det dels beror på hennes uppriktighet när det gäller hennes mentala hälsa och privata liv och att det dels beror på att hon känns genuin mot sin publik. 

Dagbok från ditt försvinnande

Dramatikern Malin Lagerlöf träffade sin man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när de båda var i sjuttonårsåldern. Sedan dess har de hunnit växa samman, gifta sig, bli ett, få tre barn, tappa uppfattningen om var den ena slutar och den andra tar vid.

Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.

Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.

Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?



Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.

(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1)

Vår lilla bokcirkel tar sig an Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Här följer en reviderad* version av den diskussion som ägde rum 16 november 2016. Varning för spoilers!

blåmesen: Ska vi snacka Maj nu?
Stjärtmes: Ja! Tycker jättemycket om att du valde denna. Skulle nog inte ha läst den själv, är lite trött av/på hypen.
blåmesen: Nu har vi läst första femtedelen ungefär. Under den tiden har vi hunnit träffa Maj, som flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att jobba på café, som är kär i en Erik som inte verkar speciellt trevlig, men som sedan ligger med en Tomas som är gammal , utan att kanske egentligen vilja det såvärst mycket, och blir gravid ---> förlovad.
Stjärtmes: Och hon vet inte vem som är pappan egentligen men Tomas har stadig ekonomi och så vidare, så hon .. väljer? Tomas. Erik är en idiot
blåmesen: Jag fick uppfattningen att hon var ganska säker på att det var Tomas som var pappan. Visserligen verkar Erik vara en idiot men det är ju ändå honom Maj är kär i?

Stjärtmes: Jag fick lite Lena Anderssons Ester-vibbar.
blåmesen: Intressant! Vilka paralleller kan man dra mellan dem två?
Stjärtmes: Som att hon förlåter Erik för att hon är kär fastän han har ett behovsproblem (behöver ha uppmärksamhet från kvinnor liksom)
blåmesen: ... att hon är klängig på samma sett som Ester?
Stjärtmes: Ja.
blåmesen: Det kanske är lika bra att jag erkänner att jag stör mig en del på Maj; mycket tankar, lite verkstad, att hon inte kan ryta ifrån, ta hand om sig själv
blåmesen: (jag tänker också massor som jag inte säger eller gör så jag antar att detta borde göra att jag sympatiserar med henne och inte tvärtom)
Stjärtmes: Jag känner likadant. Jag tycker att hon också tänker väldigt mycket och osammanhängande. Och att hon borde sluta tänka på vad andra ska tycka om henne

blåmesen: Tror du att hon är en produkt av sin samtid? Det måste ju ha varit svårare att gå sin egen väg då än det är nu. Som tjej i alla fall.
Stjärtmes: Men Ingrid verkar ju inte lika orolig? Är det för att hon är äldre? Är hon äldre?
Stjärtmes: Hennes [Majs] föräldrar är ju ganska strikta också, könsrollsmässigt sett.
blåmesen: Nej, väninnorna verkar ha hittat sätt att hantera tillvaron, både Ingrid som verkar tryggare i sig själv och Margit som hittar någon sorts stabilitet i sin religion. Men könsrollerna var väl onekligen lite tydligare då...
Stjärtmes: Kanske är det just för att vi inte är uppvuxna med lika tydliga könsroller som Maj som vi tycker att hon borde skärpa sig.
blåmesen: Fast om nu Ingrid inte är mjäkig så kan väl inte mjäkigheten ha ingått i könsrollen?

Stjärtmes: Jag hoppas inte Tomas är alkoholist.
blåmesen: Mm, det verkar ju inte som att han har en speciellt sund relation till alkohol. Det måste ju också finnas en anledning till att han är skild trots att detta är så kontroversiellt - kan ju ha berott på alkoholism.
Stjärtmes: Faaan.
blåmesen: ?
Stjärtmes: Om han är alkis. Synd om Maj.
blåmesen: Det är redan synd om Maj. Men jag hade tyckt ännu mer synd om henne om hon inte tyckte så synd om sig själv redan.

Stjärtmes: Ska man tycka om Maj?
blåmesen: Jag tror inte det är meningen att man ska tycka om henne. Inte ännu i alla fall. Å andra sidan tycker jag inte det dykt upp någon karaktär ännu som man förväntas tycka om.
Stjärtmes: Titti, tomas syster verkar ju sjysst?blåmesen: Ja, men som Maj själv säger: ska hennes snällhet räcka för hela resten av släkten då..?
Stjärtmes: Ja, det är sant. Men ändå. Kanske den enda kvinnliga karaktären i historien som jag tyckt var ok
blåmesen: Sant! Tomas mamma är ju verkligen inget att ha. Och inte fröken... Näslund? Som hon bor hos. Och Ingrid verkar ju inte bry sig om hur Maj känner direkt. Övriga kvinnliga karaktärer är väl typ Majs mamma som vi inte fått träffa personligen ännu, och så Eriks lumparkompisars flickvänner som säkert är trevliga men Maj upplever ju det inte så.
Stjärtmes: Särskilt inte Ella... Av förklarliga skäl.

Gå till samlingssidan för bokcirkeln om Maj.

* Likt en livsstilsbloggare retuscherar sitt liv innan det hamnar på sociala medier har jag tagit mig friheten att klippa bort sånt som inte känns relevant eller sammanhängande, sådant som får oss att låta allt för ointelligenta... och komplettera med skiljetecken vid behov. Samtalet såg alltså inte ut exakt såhär. Förhoppningsvis framgår innehåll och stämning hyfsat ändå.

Rekviem för en vanskapt

Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.

Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.

I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.

Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.

Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske:

1) Var den typ av person som känner att du måste "rädda" någon för att kunna ha en parrelation med densamme
Bokens huvudperson, Julia, bor i Wien. Dit flyttade hon på grund av sin före detta pojkvän Matthias som hade en osund relation till droger. När det till slut visade sig att hon inte med sin blotta närvaro kunde rädda honom från dessa tog istället parets relation slut. När hon sedan inleder en relation med hemlösa, outbildade Ben tänker hon följande: "Jag lyckades med det jag aldrig gjorde med Matthias: jag blir Bens professor Higgins och han min Eliza Doolittle."

2) Var dålig på att säga nej
Tänk dig följande scenario: du sitter på en parkbänk. En person med ovårdat yttre sätter sig bredvid dig. Ni pratar i knappt tio minuter. Personen ber dig sedan att återkomma till samma bänk några dagar senare. Om du är Julia säger du självklart ja till detta. När samma person sedan, efter ytterligare några timmars umgänge, hävdar att ni kommer att gifta er och skaffa barn, har du inga invändningar mot detta heller.

3) Ha inget vettigt för dig
Om du, likt Julia, inte har några egentliga hobbies och inga särskilt goda vänner i din hemstad, och dessutom inte gillar ditt jobb, ökar chansen markant för att du efter ett par möten plötsligt tycker att din tillvaro är fullständigt meningslös utan den du börjat dejta.


Hade jag inte hört (Lundströms bokradio i P1) och läst (bokhora, om jag inte minns fel) gott om denna bok hade dess blotta titel och omslag avskräckt mig från att låna den från första början. Med någon form av intryck av att den skulle rymma mer än dess glättiga utseende antydde tog jag mig därför an läsandet. Detta "mer" är möjligen att författarinnan, Emmy Abrahamson, har en viss humor och slagfärdighet. Hade det inte varit för just omslaget hade jag till och med kunnat tänka mig att rekommendera boken som pendlingslektyr... men sänk förväntningarna om du hade sådana; du får ungefär vad du trodde.

Epidemin

I ett inte allt för avlägset Sverige har det högerextrema Hälsopartiet tagit över makten. Med en retorik som spelar på medborgarnas rädsla och hat, har de en vision om att bli det mest hälsosamma landet i världen. De har övertygat invånarna att övervikt är en sjukdom och att de som får betala för det är skattebetalarna. För att citera statsminister Johan Svärd:

'Fetmepidemin är ingen vanlig smitta. Det är ett hot på alla nivåer. För individen handlar det om ett hot mot den egna fysiska och psykiska hälsan. För Sverige som samhälle är hotet främst ekonomiskt. Ett sjukt land kan inte tävla på samma nivå som ett friskt. Ett sjukt land kan inte producera. det säger sig självt: ett sängliggande Sverige med hundratusentals överviktiga är ett handikappat land, ett land som biter sig själv i svansen. Vi kan inte upprätthålla produktionen, skattepengarna går rakt ner i fickan på de sjuka, och de få friska har i förlängningen inget samhälle kvar att luta sig mot. Vi blir av med jobben. Vi blir av med köpkraften. Jag talar inte om ett värsta tänkbara scenario, jag talar om vad som redan pågår.'

Istället för BMI (body mass index) räknar de FMK (fettmuskelkvot) och alla som har en kvotsiffra över 42, får sparken om de inte har gått ner i vikt efter tre månader. De har förvandlat kyrkor till gym, träning och "hälsa" är den nya religionen och majoriteten är fanatiska. Det finns en liten motståndsgrupp. De som ignorerar "hälsoriktningarna" och som äter som vanligt ändå, trots höjd sockerskatt och sneda blickar, trots arbetslöshet och ensamhet. I denna lilla grupp får vi följa ett antal personer. Bland annat Landon, ett krigsbarn från andra världskriget som i sitt sökande efter sina riktiga rötter, träffar Helena som har rymt tillsammans med sin dotter undan skolans direktiv om bantning.

Det är snart val igen och statsminister Johan Svärd måste göra något åt siffrorna som trots redan extrema metoder, inte pekar åt rätt håll. Hur ska Svärd vinna ett val om han inte kan göra Sverige fettfritt, som han lovade? Vad ska han göra med de som äter ihjäl sig (snarare än svälter)? Svaret är din värsta mardröm.

För den som tidigare har läst Åsa Ericsdotters prosalyrik och fått ont i magen av de träffande beskrivningarna av dysfunktionella relationer och olycklig kärlek, blir Epidemin en annorlunda upplevelse. Jag skulle inte påstå dålig, utan bara... ovanlig. Det är en nagelbitande thriller och magontet beror på en annan anledning: att scenariot känns skrämmande nära. Hälsohetsen i nuläget är inte lika extrem som i Ericsdotters dikt, men den är inte så långt ifrån. Varje dag passerar vi löpsedlar om hur vi ska få ner siffran som visar på vågen, vad vi ska äta för att få ett hälsosammare liv och liknande och visst: det är viktigt. Men det finns säkert något mer med mer substans och tankeväckande än detta att pryda löpsedlarna med.

För att återgå till Epidemin av Åsa Ericsdotter och avsluta detta inlägg, vill jag ändå säga att den ändå höll spänningen igång från början till slut. Eftersom Epidemin utspelar sig fyra år efter Hälsopartiets maktövertagande, får inte läsaren se resan av förfallet från början. Trots hårda metoder som förde tankarna till andra världskriget och fick magen att vända sig, fortsatte jag att läsa den så fort jag kunde, som när jag slukade Dan Browns Da Vinci-koden som trettonåring. Den fick mig också att undra hur långt detta hälsotänk vi har nu, kan gå. Något som jag tyckte synd var att personporträtten var för ytliga, jag hade tyckt bättre om Landon och Helenas kamp om t ex Helenas historia också kom fram, men man kan inte få allt. Så är det.