Vild

När Cheryl är 24 får hennes mamma plötsligt cancer. Sjukdomsförloppet är snabbt och plötsligt står Cheryl utan sin trygga punkt i världen. Sorgen blir henne övermäktig. Hon orkar inte slutföra sin collegeutbildning. Hennes äktenskap spricker. Hon börjar umgås med fel personer och börjar ta heroin.

Någonstans inser Cheryl ändå att hon måste göra något, att hon inte kan fortsätta på den väg hon slagit in på. Hon bestämmer sig för att detta något ska bestå i att vandra på the Pacific Crest, en vandringsled som löper utmed västra Nordamerika från Mexiko i söder till Kanada i norr, i hundra dagar. Ensam.

Beväpnad med det nya efternamn, Strayed, som hon tagit efter skilsmässan och en stor uppsättning sprillans nya friluftsprylar som hon aldrig använt beger sig Cheryl till Mojaveöknen och börjar sin resa.

Modigt? Absolut. Och möjligen klokare än att frossa i knark och sex, men jag får erkänna att jag förväntade mig mer äventyr av den här boken - Cheryl ägnar inte all tid åt att vandra, utan passar också på att lifta, supa, ta slut på sina pengar i samma ögonblick som hon får tag på dem samt ligga med folk hon träffar på vägen. Icke desto mindre kämpar hon på, och - spoiler alert! - lämnar till slut leden i ett marginellt bättre skick än hon anträdde den.

Jag besväras lite av misstanken att jag kanske tyckt bättre om boken om mitt psyke varit mer likt huvudpersonens. Är inte halva poängen med att läsa att man ska få nya perspektiv, sätta sig in i andras situation?

Vild finns även som film, från 2014 och med Reese Witherspoon i huvudrollen. Kanske ett bra alternativ om du tycker att intrigen verkar intressant; språket och strukturen i romanen är ändå inte så särpräglade att du riskerar att gå miste om något.

Läsläget 1 juni 2016

Det här verkar bli en årlig tradition, för det var ungefär ett år sedan som jag gjorde den här listan och det har inte blivit någon mer gång förrän nu. 

LÄSER JUST NU


Alldeles röd av Kristina Olsson
Handlingen utspelar sig i en stad någonstans i Sverige under 1970-talet. Det är kollektiv, demonstrationer mot kriget i Vietnam, kärlek, klass och röd politik. I huvudrollerna får vi följa tjugoåriga Eva ur ett jag-perspektiv och nittonåriga Isabell ur ett tredje person-perspektiv. Jag tror också att tidsperspektivet är annorlunda när berättandet byter personperspektiv, som att Eva berättar om tiden i efterhand medan Isabell rör sig i presens. Språket är enkelt utan att vara för banalt och liven tillräckligt intressanta för att jag ska vilja läsa den i stora sjok och hoppas att den inte tar slut.

Jag läser också Superkrafter - på gott och ont av Karl Modig för att jag inte vet hur man bara läser en bok. Så långt som jag har läst hittills har ungdomarna Oscar och Klara blivit träffade av blixten, när de hånglade för första gången och har precis börjat klura ut om de har superkrafter eller inte. De beskrivs som rätt vanliga, men jag tycker att de är något egna och inte som sina andra jämnåriga. Oscar är till exempel en rätt så ensam kille, med ett starkt intresse för superhjältar. Språket är lätt och följsamt, nästan så att det inte märks att det är en debutroman. Jag tror att det blir en jämn kamp om vilken bok jag läser ut först.

LÄSTE JUST UT


Mysteriet på Hester Hill av Kristina Ohlsson
Tvillingarna Meg och Frank tvingas spendera sommarlovet hos farbror Eliot och hans sambo Carl, för att deras föräldrar inte kan sluta bråka. Eliot och Carl bor i ett alldeles för stort hus, med en underlig historia. Det hade nämligen stått obeboeligt i en herrans massa år innan Eliot och Carl flyttade in. Och när syskonen kommer dit börjar underliga saker hända.

Det råder bokstavligen Kristina Ohlsson-feber hos mig just nu. Jag har läst tre av hennes böcker på två månader och det är sällan jag läser fler böcker av samma författare på så kort tid. Det är något med hennes smårysligt småmysiga böcker för barn som ger mig en kick. Jag vill bara läsa mer och mer, en känsla som också sprider sig till andra böcker, vilket är superbra! Peppar peppar, på att det håller i sig åtminstone fram till semestern. 

Skrivbordskrigarna - hur extrema krafter utnyttjar Internet av Lisa Bjurwald
Titeln beskriver precis det Bjurwald redovisar i denna intressanta bok och det blir tydligt att internets demokratiska välvilja också utnyttjas av extremister för att sluta upp och förena sina krafter. Bjurwald skriver också bland annat om hur skev säkerhetspolisens bevakning på misstänkta grupper är. Som bilaga medföljer också svar från andra länders it-säkerhetsansvariga på hur de agerar mot extremistgruppers framfart och tillkortakommanden på nätet. Texten är lätthanterlig, men tappar mitt intresse mot slutet.

SKA LÄSA SEN

Min att läsa-lista är flera hundratals titlar lång. Varje dag passerar jag minst lika många böcker under min arbetstid. Jag vet inte vad jag kommer att läsa sen! Om jag får bestämma, vilket jag får men inte alltid kan rå för, så vill jag läsa litteratur som är äldre än 2000-talet och försöka komma ifrån min aktualitetsstress som jag känner av allt för ofta. Bland det bästa med att jobba på bibliotek, är att det inte finns något krav på att vara först med det senaste, även om det skulle vara ganska behjälpligt i arbetet. Den uppsjö äldre litteratur som ingen har upptäckt än, behöver en lots för att komma till ljuset igen. Den vill jag vara.


→ För att komma till mitt förra läsläge-inlägg, klicka Här.
→ Lista från A deo a libertate

Vårsläppslängt 2016, del 3 av 3: april och maj

Här kommer ä-n-t-l-i-g-e-n sista delen av böcker som jag längtar efter att läsa som kom den här våren! Urvalet har hämtats från Svensk bokhandels katalog för böcker som kommer ut mellan januari till maj och information om samt bild på respektive bok har jag tagit från förlagens eller författarens hemsida. Observera att fel kan finnas!

April


djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag
Ann Jäderlunds d j u p a k ä r l e k i n g e n är en pågående poetisk undersökning som inleddes för mer än tjugo år sedan. Det är en öppen, rörlig, smärtsam och vacker betraktelse över utsatthet, inre kärlek, brist och ensamhet. Snarare än att försöka fixera materialet görs porösa nedslag i olika människosituationer. Här finns ett mörker som reser sig. Och ett ljus, ensamvitt som själen.
Willowdean, av sin mamma kallad Dumplin , har alltid trivts med hur hon ser ut. Ja, hon är tjock, men vad gör det? Hennes inställning till den perfekta bikinikroppen? En kropp iklädd bikini. På sitt nya jobb möter hon Bo, en trevlig och enormt snygg privatskolekille. Klart att hon attraheras av honom. Vad som däremot förvånar henne är att han verkar gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare besvärats av sina valkar, och som gärna chockerar sin omgivning genom att kalla sig själv tjock, börjar plötsligt känna sig osäker. Och det stör henne. Så hon bestämmer sig för att vinna tillbaka sitt självförtroende och samtidigt visa alla i Clover City att hon minsann duger precis som hon är.
De senaste århundrandena har vi kunnat avnjuta historiens största gratislunch. Det fossila bränslet har gett oss en frihet som människan tidigare bara kunnat drömma om. Men: Oljereserverna minskar utan möjlighet till påfyllning, samtidigt som vårt beroende av de sinande resurserna bara ökar. Att säga att det inte bådar gott är en underdrift. Det här är en bok om oljan och dess ändlighet. Den innehåller siffror, diagram och matematiska kurvor -- men försöker också att ge ett sammanhang. Därför börjar den med upplysningens filosofi och romantikens poesi för att via den franska konstscenen under sent 1800-tal nå fram till idag: En civilisation vars kärna är att förvandla allt större mängder oersättliga naturresurser till sopor.

Kurderna i Rojava, norra Syrien, blev från 2015 västvärldens viktigaste allierade i kampen mot Islamiska staten, IS. Det började när IS attackerade staden Kobane, vars YPG-gerilla och kända kvinnliga soldater mot alla odds lyckades besegra angriparna. Samtidigt hade en kurdisk vänsterrörelse inlett en revolution i samma stad, som västvärlden sedan oväntat hjälpte att expandera. I Kobane ges en unik skildring inifrån deras nya samhälle att uppstå i norra Syrien, om samhällsförändringarna och maktspelen från omvärlden. Och vad är det för fiende som kurderna mött på slagfältet i norra Syrien? Vad för slags egen stat och kalifat har IS byggt upp? Vad lämnar de efter sig när de tryckts undan från sina områden?
Varför kommer esperanto aldrig att slå, varför är finska Europas enklaste språk och hur kommer det sig att man så lätt glömmer polska efternamn? Gaston Dorren tar oss med på en resa genom 60 europeiska språk och dialekter, han delar med sig av lustiga berättelser ur historien och utforskar språkens likheter och olikheter.
Det har gått ett år sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka. Sedan dess lämnar hon knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans. Bokkaféet som hon drivit – Lyckliga människor läser och dricker kaffe – står och förfaller. Men hennes vän Félix försöker envist locka ut henne i verkligheten igen, och för att få vara ifred och fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. Där gör hennes rara hyresvärdar allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras brorson, som blir hennes granne. Någon odrägligare typ har Diane aldrig träffat, men efterhand börjar hon inse vad som döljer sig under den hårda ytan.



Det var ju hon och Martin sen evigheter tillbaka. Och de skulle ha barn tillsammans nån gång. De hade ju bestämt det. Fast när Stina blev osäker och ville pausa träffade han en annan och fick barn nästan med en gång. På sitt arbete som administratör för svenskundervisning för invandrare träffar Stina Adam från Bangladesh. Han är varm och spännande, kanske kan han bli den far hon söker till sitt barn. I en brevkonversation som startar på 1920-talet får vi följa en annan Stinas äventyrliga liv. Man kan liksom inte ångra sig är en roman om att vara kvinna och mor i olika tidsåldrar, så olika och ändå så lika.
Kort efter att en barnfamilj flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan sker ett mord i samma byggnad. Det är ett av de märkligaste morden i Stockholms historia. En kvinna försvinner från sitt hem och hittas två veckor senare av sin man i hallen i deras gemensamma bostad. Alla är förbryllade. Var har kroppen varit gömd? Och hur har gärningsmannen kommit in och ut ur lägenheten? Samtidigt sker allt underligare saker. En hund hittas död på gatan, mat försvinner ur kylskåpen och en outhärdlig stank sprids i huset. Och när den lilla flickan i den nyinflyttade familjen leker Anden i glaset knackar det plötsligt i väggarna.
Det är här historien börjar, med att Patience ligger död på golvet. Hon var plågad av minnen och gick i terapi. De hade dålig ekonomi, men hon och Jack var unga, nygifta och väntade sitt första barn. Förstörd av sorg ägnar Jack de kommande åren åt att söka efter den som mördade Patience och deras ofödda barn. När han oväntat kommer i kontakt med en kufisk man som påstår sig ha uppfunnit en tidsmaskin väcks ett nytt hopp: att resa tillbaka i tiden för att hindra mordet från att äga rum. Utrustad med en tidsmaskin han knappt kan använda och 2029 års version av en smartphone reser Jack tillbaka till Patiences ungdom för att skriva om historien, men fastnar i den härva av lögner hon skapat för att skydda sitt förflutna, sitt förnuft och inte minst Jack själv.

 
Raymie Clarke har en plan. Om hon vinner Little Miss Central Florida Tire-tävlingen så kommer hon med i tidningen och då kan hennes pappa se henne och glömma tandhygienisten och kanske komma hem igen. Kanske. För att vinna måste hon, förutom att lära sig drilla, tävla mot Louisiana Elephante som kommer från en showfamilj och Beverly Tapinski som gör allt för att sabotera tävlingen.
I hjärtat av New York City lever en grupp konstnärliga vänner. I centrum står Barb och Lily, två kvinnor på motsatta sidor av skönhetens spektrum, men med samma problem: rädslan att bli bedömda för sitt yttre. Den sagolikt vackra och begåvade kostymdesignern Barb befinner sig fjättrad bakom en mask hon själv har valt. De blickar som möter henne på gatan visar ignorans eller förakt. Precis som hon vill ha det. Det är inte många som vet hur hon egentligen ser ut, och de konsekvenser hennes utseende har medfört.
Barbs motpol och bästa vän heter Lily. Lily har en unik musikalisk förmåga men hennes vackra inre natur överskuggas av hennes, i allmänhetens ögon, oattraktiva yttre. Hon skulle rentav kunna kallas ful. 
I Tidsklyftan, Jeanette Wintersons omarbetning av En vintersaga, framträder Shakespeares eviga teman hämnd, svartsjuka och förlåtelse, mot bakgrund av finanskrisens London och amerikanska New Bohemia. Leo är övertygad om att hans gravida fru Mimi bedrar honom med hans barndomsvän Xeno. En gång i tiden delade han och Xeno allt, men händelser i deras förflutna förmörkar deras relation, och Leo kan inte tro annat än att barnet Mimi bär på är Xenos. Hans vanvettiga svartsjuka kommer att leda till att han mister allt. Leo vill inte veta av Mimis dotter och hon blir Perdita, den lilla förlorade. Över haven förs hon till en främmande kust och växer upp i den amerikanska södern, under Sheps skyddande hand, ovetande om sitt ursprung. Ända till Xenos son 16 år senare får upp ögonen för den hjärtskärande vackra flickan – men kan det som en gång förlorats återbördas, och kan förlåtelse överbrygga tidens djupa klyfta?
 

Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad träffades på en översättarworkshop 2012. Mötet utmynnade i att de tolkade varandras diktsamlingar Skruvstädsblomman och Vitsvit till svenska respektive rumänska, utan att behärska språken ifråga. Trado är en fortsättning på deras samarbete. Här är originalet en konsekvens av översättningen, i en dikt om arv, förräderi och kärlek, där två röster blandar sig och byter plats. Trado består av tre sviter, som tillsammans utgör ett verk.

Maj

Amanda Hardys uppväxt har varit allt annat än enkel. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hon har hatat sig själv och kroppen hon fötts i. Varför? För att Amanda brukade vara Andrew. Efter att ha genomgått en könskorrigering flyttar Amanda till sin pappa som bor i en liten stad i den amerikanska Södern. Här vet ingen vem hon är – eller vem hon var – och hon kan börja om på nytt. När Amanda faller för Grant, den snälla killen som redan första skoldagen blir hennes vän, uppstår snart en djup och uppriktig kärleksrelation. Och ju närmare Amanda och Grant kommer varandra, desto mer vill hon dela sin bakgrund med honom. Men kommer han fortfarande att se henne som den hon är? Vad betyder kön och identitet egentligen?
Daria flyttar till Sverige och behöver starta om sitt liv, hon börjar med att söka arbete och får svartanställning som servitris på en av Malmös krogar, snart upptäcker hon att inget fungerar som det borde. Det är där allt börjar. Tillsammans med en journalist och fackförbundet börjar hon en hemlig utredning av anställningsformerna på hennes arbetsplats och snart ska mycket i hennes liv förändras. Wage slaves är en berättelse om facklig kamp när du är en av de som står utanför samhället. Men också om resan in i en ny värld. Daria försöker skaffa nytt liv och vänner. Festar, jobbar, lär sig språket och startar ett band.

Tidigare släpplängt den här våren:
Del 1: Januari och februari
Del 2: Mars 

I am the messenger

Efter att ha blivit utsedd till hjälte i de lokala nyheterna, där nittonåringen Ed Kennedy avväpnar en bankrånare som försöker fly, får samme Ed ett ruter ess i brevlådan. På kortet står det tre adresser. Vem är det som har skickat det och vad vill denna anonyma avsändare? Snabbt lyckas Kennedy klura ut att det bor personer på dessa adresser som behöver hjälp på ett eller annat sätt, men vad? Och hur?

Tillåt mig presentera Ed Kennedy: nitton år, men ljög om sin ålder för att kunna bli taxichaufför och bor med sin illaluktande hund som han tog över från sin avlidne far. Lite då och då spelar han kortspel med sina tre vänner, varav en av dem är han olyckligt kär i.

Ed Kennedy vet inte vad han vill göra av sitt liv. Hans syskon har flyttat ifrån hemstaden för att studera och/eller skaffa barn, medan han är kvar med ett hårt och dåligt betalt jobb. Han är bokstavligt talat helt betydelselös (på engelska: "a nobody") och behöver en käftsmäll för att komma igång, vilket han också får, mer eller mindre.

I am the messenger (i originalversion: The Messenger, på svenska: Jokern) är skriven utifrån en nittonåring-som-förlorat-glädjen-till-livets perspektiv, vilket märks i de bittra, korthuggna meningarna. Den är inte direkt som Zusaks andra bok som jag läst, Boktjuven, som jag minns den. Jag trodde att I am the messenger skulle vara lite som Sofies värld, och det är den kanske också. Om än något råare och mindre filosofisk. Men I am the messenger har en twist som fick mig att tappa hakan, eftersom jag trodde att endast Per Nilsson var kapabel till något liknande, och har framförallt ett viktigt budskap. Det är inte detta, men det är inte så långt ifrån: ibland är allt som behövs en hjälpande hand och medmänsklighet.

I överlag tyckte jag att det var en trevlig läsning, trots att jag hade lite svårt för Ed Kennedys bittra personlighet, men det gick an ändå.

Mer av Markus Zusak på Bookbirds:
Boktjuven (skrivet av blåmesen)
Boktjuven (skrivet av Stjärtmes)

Jag lever, tror jag

Jag har inte belägg för att säga att det är en trend, men de två senaste nyligen utgivna ungdomsromaner jag har läst den senaste tiden har behandlat ämnet "sorgen efter en bästa väns död". Först var det Lisa Bjärbos Djupa Ro (2015), som blåmesen skrivit om {här} och i april läste jag Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag (2016), en av de efterlängtade släppen från den här våren. Men det är nog den enda gemensamma nämnaren mellan de båda.

Jag lever, tror jag handlar om Kim och dagarna efter det hemska. Varje dag får läsaren veta en liten bit av vad som händer i hennes huvud och vad hon gör för att hantera förlusten. Det är sista terminen innan studenten och Kim vet inte vad hon ska göra sen. Hon och Moa hade tänkt åka till London och bli au pairer men nu när Moa aldrig mer kommer att få uppleva en höst, är de planerna inte längre möjliga. Någon gång efter begravningen sticker Kim ut mitt i natten för att hälsa på graven. På kyrkogården träffar hon på Stig, en gammal änkling som brukar sitta vid sin hustrus grav. Stig säger alla de rätta sakerna och blir en ny vän, trots deras åldersskillnad. Det var inte bara Kim och Moa i bästisgruppen, utan även förnuftiga Amanda. Efter Moas död glider de isär, blir ovänner, slutar prata.

I Lundgrens Jag lever, tror jag hänger frågan om huruvida Moa medvetet körde in i ett träd eller inte tung över Kims huvud. Det verkar som att hennes handling är gjord impulsivt och ses därför som en olycka, men å andra sidan kan man aldrig vara helt säker. Huvudpersonen Kim blir nästan besatt av att hitta Moas dagbok, som inte verkar finnas någonstans, för visst borde svaret finnas i den? Studenten kommer och går. Efter en incident blir Kim "landsförvisad" till sin pappa som hon knappt har träffat sedan hennes föräldrar skiljde sig. Där ska "idiot-Johan" från klassen vara hela sommaren och han blir svår att undvika. Men allt eftersom visar sig Johan vara en helt annan person än den han var i skolan och dessutom helt okej.

Romanens upplägg, sättet Moa dog på och den betydelse Moa hade för sin omgivning, leder mina tankar per automatik till John Greens Var är Alaska?/Efter Alaska, men jag tänker inte jämföra dem med varandra. Språket i Jag lever, tror jag flyter inte riktigt för mig. Både Kim och hennes kamrater blandar svenskan med engelska, vilket är väldigt vanligt nuförtiden inte minst bland ungdomar och det är väl på den här punkten det märks att jag inte längre tillhör den tilltänkta målgruppen. Jag är inte heller riktigt nöjd med slutet. Min första tanke var att berättelsen inte kunde sluta här, väl? Det finns ju fler dagar, Kims liv fortsätter ju. Det är som att romanen börjar och slutar på samma sätt - plötsligt. Som det kan vara med livet. Jag tycker ändå att det är en stark debut, även om läsaren kunde lista ut ett och annat långt innan Kim gjorde vilket gjorde hennes sökande efter svar lite ointressant, men jag ska inte säga att jag inte sträckläste stora delar av romanen, så någonting måste det finnas som gör att jag vill läsa vidare. Hur som helst ser jag fram emot att läsa mer av Lundgren i framtiden.

Vårsläppslängt 2016, del 2 av 3: mars

Här är böckerna som kom(mer) ut i mars som jag ser fram emot att läsa. Eftersom det kommer ut så många just i mars, har de fått ett eget inlägg. Det finns alldeles för många böcker och alldeles för lite tid, tänker jag varje gång jag knåpar ihop sådana här inlägg. Likaså varje gång jag kommer till biblioteket. Nåja.

Titlarna och utgivningsmånad är hämtade från Svensk bokhandels vårkatalog, eventuella fel kan förekomma. Baksidetexterna är hämtade från respektive förlags, alternativt författares, hemsida.


Hon är skilsmässobarnet som har dröjt sig kvar i ungdomen. Utan egentlig riktning. När hon får jobb som lärare på en internatskola på den danska landsbygden eskalerar ensamheten, alienationen. Hon kan såklart inte umgås med eleverna för mycket, trots att de bara är några år yngre än hon, och i lärarkåren känner hon sig varken hemmastadd eller ens särskilt välkommen. Avståndet till pojkvännen Kim ökar på flera sätt. Går det att hitta sig själv i sin ensamhet?
På skolan som inryms i ett slott berättas sagan om Celestine, en sextonårig flicka som sägs ha murats in i en vägg efter en olycklig kärlekshistoria. Hennes berättelse är både förhäxande och fantasieggande för vår huvudperson, snart är det hon som går runt i skolans korridorer om natten i vit särk.

Romanen Chéri utspelar sig i det tidiga 1900-talets Paris, en mytisk tid då konsten blomstrade och den fria kärleken bejakades. I bokens centrum står Léa, en förmögen, medelålders kvinna och hennes vackre, nyckfulle, 24 år yngre älskare Chéri. Med skärpa och sensualism, inkännande och skoningslöst, skildrar Colette det psykologiska spelet mellan de älskande på ett sätt som gör att berättelsen känns helt modern trots att den skrevs för snart ett sekel sedan. Chéri utkom 1920 och samma år skrev Colette även en scenversion av boken.

Bilderboken De fem skavankerna är en humoristisk uppgörelse med alla krav på att passa in och att alltid göra rätt.

Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy?

I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går utanför samhällets regler och ramar, för att ge plats åt deras historier. Hjärnan darrar utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.

Maja Lee Langvad är arg: arg på sin biologiska mor som följde grannkvinnans råd, arg på sin adoptivmor som trodde sig veta vad som var bäst för henne. Hon är arg på sina vänner för att de ser det som en mänsklig rättighet att skaffa barn, hon är arg på sig själv för att hon är arg på dem. Hon är arg på att hon har sett sig själv som vit. Hon är arg på att hon inte är vit, nu när hon ändå har sett sig själv som vit. Hon är arg över att få höra att hon ser ut som Yoko Ono. Hon är arg över att hon är arg.

Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

This is a story about a grandfather who is forgetful. He forgets himself, his grandchild and how many cookies he ate. It is also about searching for something you might not be able to find.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

I Jordad ställs frågan hur vi ska försörja oss när kriserna fördjupas och det globala maskineriet börjar falla isär. David Jonstad söker sig bakåt i historien och finner svaret under våra fötter. Han ser en framtid där marken, snarare än marknaden, är vad som tryggar vår försörjning. Där tillgången till ett stycke jord och förmågan att bruka den blir mer värdefullt än tillgången på pengar. Det vill säga, så som det har varit för de allra flesta som levt utanför världshistoriens fossila parentes.

Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.

I en by i Galizien år 1902 dör en liten flicka som spädbarn. Familjen är redan tyngd av tragedi: barnets morfar mördades i en antisemitisk pogrom, och nu får sorgen efter dottern fadern att överge modern, som inte ser någon annan utväg än prostitution. Men tänk om barnet hade överlevt? Hur hade hennes och föräldrarnas liv sett ut då?

Vad sägs om fikonträd på friland i Växjö? Vinrankor i Luleå? Övervintrande olivträd på Österlen? Trots röster från alla som vet – och plantskolans etiketter – som enstämmigt säger ”Du kan inte odla de växterna där!”, har Peter Englander ett annat budskap: Växterna hör dig inte och kan inte läsa informationen på sina etiketter.


Lisa är adopterad från Korea. Som de flesta undrar hon om sin bakgrund, särskilt när hon själv skaffar barn i vuxen ålder. Det är när hon upptäcker att hon har ett dokument som innehåller hennes biologiska föräldrars namn, och ett annat som säger att hon är föräldralös och utan bakgrund, som Lisa får en första antydan om att något inte stämmer med hennes egen adoption. Hon börjar gräva djupare i sin egen historia och finner att den är mycket mer komplicerad än den hon vuxit upp med. Sökandet tar henne tillbaks till Korea och barnhemmet. Bilden av adoption som en god handling som ger föräldrar till föräldralösa barn börjar långsamt att vittra sönder.

Maren jobbar som hotellportier och utfodrar byns katter som i sin tur tagit över släktens ödehus. Själv bor hon tillsammans med sin mor som fastnat i långvarig sysslolöshet framför tv:n. Tillsammans med bästa vännen Bodile när hon en längtan bort - Maren och hon planerar att tillsammans se världen, bara för att tvingas ställa in när Bodile ångrar sig. Kort därefter ska ett minnesmonument invigas, en åminnelse av 1600-talets sällsynt många häxprocesser på ön. Sonen till den berömda och excentriska skulptören till konstverket anländer och flyttar in på hotellet. På något besynnerligt vis har kanske denna åldrande man som ständigt levt i sin ryktbara mors skugga något att säga till Maren. Det handlar om att bryta upp eller inte. Om att styra sitt eget öde.

Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens invandrarkvinnor, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla – att inte naturligt höra till.
Uppskov, överraskning, maneter, oro, hjärta, chock, förgänglighet. Utifrån ett pärlband av desiderata eller begärliga ting undrar Aris Fioretos vad romanen kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Hur fångas främmande erfarenheter i ord? Kan en text erbjuda asyl? Vad har avståndstagande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtas? Och vad krävs för att Medusas hals ska bli litteraturens källa?

Med hjälp av ett hundratal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt eget verk och samtidigt ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av författarförhoppningar, ett kort lexikon om romanen i början av 2000-talet.

Mer släpplängt 2016:
Januari och februari

Det är något som inte stämmer

Premisserna till Martina Haags nya roman är kända: en författare skriver på en roman om sin skilsmässa med en tv-kändis. Det är svårt att inte dra paralleller till Haags egna liv, eftersom det är precis det hon har gått igenom och det är väl där som en del av lockelsen i att vilja läsa den ligger. I dagens delningsklimat är det här inget nytt. Haags roman har blivit oerhört läst och omtalad sedan den kom ut förra året. När vi på Bookbirds insåg att vi faktiskt båda två hakat på hypen (vem kan motstå en bok som över 500 personer står i kö till på biblioteket?!) tänkte vi att det kunde vara dags att ta bladet från näbben.

Handlingen
blåmesen: Utöver att få följa med i vardagen när det går upp för Petra/Martina att det är något som inte stämmer, att äktenskapet håller på att spricka, får vi följa med henne upp till en avlägsen fjällstuga där hon ska spendera två veckor som stugvärd. Personligen tycker jag att fjällinramningen känns betydligt mindre trovärdig och också en smula, tja, onödig. Som att Martina tycker att det tvunget måste hända något i boken. Men det är ju inte det som är det viktiga här, kan vi inte bara låta det vara en bok om att bli lämnad av någon på 2010-talet? Måste vi spä ut det med något oviktigt?

Stjärtmes: Jag kan hålla med om att fjällstuge-avsnittet kändes onödigt, men jag tyckte inte att det var ointressant. Att bara ha en handling som kretsar om att vara olycklig, vilja dö och försöka hålla sig samman, tror jag skulle kännas som en andra Egenmäktigt förfarande, alltså en roman som bara tragglar i samma spår. Men visst hade proportionerna för avgrundskänsla/fjällvärld kunnat vara annorlunda, där det olyckliga fick ta mer plats.

Ögonblicket
blåmesen: Ett avsnitt som jag minns att jag läst om på andra bokbloggar eller i tidningar är det där när Anders/Erik säger "jamen, du kan ju skriva en bok om det här sen, en sån där rolig ur underdog-perspektiv som du brukar skriva. Det är helt okej med mig". I det ögonblicket tyckte jag det var komplett omöjligt att inte se Erik Haag framför mig. Jag tolkar det dock inte som nedlåtande eller att han inte förstår vad hon går igenom, utan ser snarare någon sorts barnslig hjälplöshet eller möjligen försök att vara rolig mitt i allt det tragiska.

Stjärtmes: Fördelen med att veta vad en roman handlar om är att man vet vad som kommer att hända. Anders förnekelser i början om att det inte var något fel gjorde mig endast irriterad. Anders målas verkligen upp som den onda i separationen och än mer, när han vid ögonblicket verkar ha lämnat Petra för länge sedan för Klara Boman.

Helheten
blåmesen: Jag sträckläste boken, delvis för att den är kort och jag var ledig, men ändå. Och även om det inte var fantastisk litteratur så tyckte jag ändå att den hade en hudlöshet som fick den att kännas. Jag tyckte det var fint att Martina Haag lät sig själv skriva en ledsen bok, tills jag insåg att jag inte läst några av hennes tidigare verk och väl därför inte fick uttala mig om det. Plöjde raskt Underbar och älskad av alla samt I en annan del av Bromma och gillade ingen av dem. Så, tja. Fint att hon skrev en ledsen bok! Och synd att jag känner mig som en Se&Hör-läsare när jag läser den.

Stjärtmes: Även jag streckläste den mer eller mindre. Det var en bokstavligt talat lätt läsning, utan krusiduller och bara rakt på. Samtidigt saknade jag ett djup i den som jag har hittat i ännu kortare läsning som till exempel Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Kanske var det just fjällstuge-avsnitten som gjorde att det andra kändes... jag vet inte, liksom overklig? Samtidigt hade jag också den där skvallerblaska-känslan, som du hade, och som inte gick att skaka av. Det var på något vis för nära verkligheten och det var obehagligt.