Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Bara för att titeln till en roman är ett direkt citat från en Håkan Hellström-låt (Nu kan du få mig så lätt), ska en inte förvillas att texten inuti består av kärleksförklaringar och nyponrosor och har en ton som andas tidig 2000-talspoesi från Sockerdricka.nu, för då är man inne på alldeles fel spår. Nej, Katarina Sandbergs debutroman är inte drömsk och romantiserar inte verkligheten, snarare tvärtom.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar endast om kärlek, trots att huvudrollsinnehavaren, Cassiopeija Svensson, inte tror på kärlek. För nitton år sedan hade hennes mamma den klyshigaste kärleksnatten (plats: Paris, sällskapet: Cassiopeijas pappa, en okänd fransman med mörka ögon), som resulterade i en dotter, hon, och allt sedan dess tror inte Cassiopeija på kärlek. Ja, fram tills hon träffar killen med stort K och faller handlöst. Helt plötsligt heter hennes universums mittpunkt Casper och det är Casper hit och Casper dit. Det är Casper, Casper, Casper.

Casper bor två våningar ovanför henne. De träffas genom att Casper annonserar i trappuppgången om pianolektioner och Cassiopeija tror att det är en farbror, men så visar det sig vara Casper. Han jobbar som bartender på kvällarna och är redan tagen av en som heter Natalie, av Cassiopeija kallad "skökan". I teorin är Casper förbjudet område för kyssar. Ändå kysser de varandra i smyg i hissar, på sängar och när Caspers förhållande tar slut kan de äntligen bli tillsammans och Cassiopeija kan bli världens lyckligaste. Den enda hon någonsin har önskat är Casper. Men verkligheten som verkligheten oftast är, visar sig vara en annan och även de största sagorna har ett slut.

Cassiopeija kan vara den mest osympatiska romankaraktär jag stött på, på väldigt länge. Hon är nitton år och har flytt sin hatälskade hemstad (men har den ändå tatuerad på ena armen) för att läsa juridik i Stockholm. Hon kallar sig själv cynikernas cyniker och är både motsägelsefull och fördomsfull, något som gör att jag ogillar henne. En annan irriterande sak är att hon ibland känns äldre än nitton år, en tredje: att hon kallar huvudstaden för "hufvudstaden"och en fjärde, det som får bägaren att rinna över: att hon är oansvarig (och så himla himla ung).

Vid Cassiopeijas sida har hon tre personer: 1) Agnes, en självsäker och modig tjej, som är helt olik hennes juridikvänner, 2) Beatrice, hennes mamma, och 3) Christer Fuglesang, som hon skriver brev till, får agera abstrakt fadersgestalt, för att hennes mammas pojkvän mest ser ut som Jan Björklund, och aldrig riktigt varit hennes pappa.

Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle vara en fin kärlekshistoria, en sådan man får ta del av på några av dagens mest kända bloggar och även om det inte skulle sluta lyckligt, så skulle det ändå vara.. ja, ni vet. Fint. Kanske är det därför jag blir irriterad av betongrealismen och tänker att det här är dåligt. Till slut blir det för mycket av långa meningar, där satserna binds ihop med "och", och korta meningar, av ofullständiga satser istället, och för mycket av Casper, trots att han inte är närvarande har han ändå en förmåga att alltid vara där.

Det är någonting i Sandbergs hårda huvudkaraktär som får mig att vilja följa henne fram till slutet. Inte för att det är speciellt svårt. När jag läser Vi är inte sådana som i slutet får varandra känns det som att jag läser en chick lit, med en alldeles för smart huvudkaraktär, för att tempot är så högt. Det går i en vända från att Cassiopeija är ateist vad gäller kärleken, för att sedan vara en fanatiker. Lika snabbt blir Agnes Cassiopeijas vän, trots deras förflute, och Casper Cassiopeijas livskärlek.

Den här kärlekshistorien är svärtsam, det kan jag inte ta ifrån den. Men det är någonting i den höga farten som gör att jag inte riktigt fäster mig vid romansen och romanen. Den började lovande, men höll på att gå utför redan efter andra halvan.

Om detta talar man endast med kaniner

Träffsäkert och fint av Anna Höglund (text och bild) om ensamhet, om att vara någon annan i andras sällskap och om att inte kunna hjälpa att man är så känslig. Jaget är en kanin, men hade kunnat vara vem som helst.

"Men det händer att jag drömmer om att höra ihop. Hur vet man, hur det borde varit?"

Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa

Reportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman på Sveriges Radio åkte jorden runt, för att ta reda på hur det kommer sig att maten som finns i våra mataffärer är mycket billigare än någonsin. Sanningen, som numera finns nedtecknad på svart och vitt i den här boken, är mycket hemskare än vad man tror. Bland annat går det att läsa om sönderavlade djur, som främst avlas fram för att ge mer kött, snabbare än andra. Att djuren far illa är det ingen som bryr sig om, lika lite som ingen bryr sig att kreaturens ben är så svaga att de inte kan gå långa sträckor utomhus, utan att bryta dem. Det här handlar om att producera så mycket som möjligt på kort tid. Vi har sett skräckhistorierna från gårdarna på film, men bilderna av grisar med söndertuggade knorrar verkar på något vis ha försvunnit från vår näthinna? Och så köttskandalen i höstas, som inte står med i boken, men som är ett resultat av den rådande prispressningen och produktionsökningen.

Olofsson och Öhman åker även till Brasilien, som är störst i världen på sojaproduktion, och besöker stora som små plantage, som sår endera genmodifierade bönor och endera konventionella. De träffar människor och människor vars odlingar har tagit skada av de stora plantagens bekämpningsmedel, bekämpningsmedel som för längesedan har förbjudits i Europa, men som i allra största grad ännu används här, för att det är ett effektivt sätt att slå ut allting, för att man då snabbare kan börja livscykeln på nytt. Det finns fler negativa sidor av sojabönsodling: jorden blir fattigare på näringsämnen, de genmodifierade bönor slår ut de konventionella, skogar skövlas för att bli åkrar ...

Att läsa Matens pris är som att få ett knytnävsslag i magen. Det är så mycket som jag inte vet om hur maten produceras, och jag tror att det är många med mig, att en helt ny värld öppnas. Något som slår mig när jag läser Matens pris är att mycket av ansvaret läggs på konsumenten. Det är konsumenten som styr hur produktionen går till och konsumenten vill att maten ska vara billig, hur det går till, vilka som skadas, det bryr den mindre om. Men politikerna då? De kan inte göra så mycket så länge de är oense om miljö-, arbets- och övriga produktionsaspekter. I Holland får till exempel växthusodlare miljoner i bidrag i jordbrukssstöd, samtidigt som de betalar lägre skatt. Växthus som drivs av naturgas året runt och gödslas med konstgödsel, är inte det allra miljövänligaste alternativet på marknaden. Och när svenska kommuner och landsting ställde nya krav på livsmedel som skulle köpas in, fick grossisterna, som protesterar mot bland annat miljökraven, rätt, vilket är helt absurt.

Att leva så här ohållbart och på andras bekostnad går inte längre. Nu handlar det om att agera rätt, att försöka vända den negativa trenden, innan allting redan är förstört. Ett bra första steg är att läsa den här boken. Avslutande ger Olofsson och Öhman några tips på hur man ska agera i mataffären, handla KRAVmärkt och ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt, fråga personalen hur djuren har blivit uppfödda och ju sämre svar man får desto sämre är det, och välja närproducerade grönsaker. För kan man, som konsument, göra saker, borde man också agera. Gör många små saker, kan man stjälpa stora lass tillsammans.

Tre i oktober

 

 Tre böcker jag ska läsa i oktober:

1. Matens pris av Malin Olofsson & Daniel Öhman

Viktig.

2. Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Att titeln är ett Håkan Hellström-citat och att jag och Katarina har spelat i samma blåsorkester hör inte till anledningarna varför. Fast jo, kanske lite.

3. Cirkelns kvadratur

En antologi som ger inblick i Rysslands unga litteratur.

(Tecken på att det var längesedan jag var här: att jag hade glömt vad kategorin för dessa inlägg heter)

Det var ur munnarna orden kom

Det här är en ovanlig roman, fast inte mycket mer annorlunda än andra barndomsskildringar. Minna är högst tio år. Vi får inte veta hur allting är från grunden, bara veta att det finns. Händelser glimtar till, lyser upp och dör sedan på ett ögonblick. Allt flimrar en förbi, det är så. Vi som inte vet, men vet bättre får gissa. Det är vardag. Det är jul. Det är sommar. Vi förstår inte, för att vi är Minna, inte mer än tio, kanske elva, år. Den svåra tiden innan puberteten slår till, men i den perioden där alla vassa tungor är extra giftiga och alla är osäkra, men det får inte synas, det enda som gäller är att starkast överlever. Man ska inte sparka på den som ligger, men de gör det ändå. Och Minna förstår inte, hon står emot. Är sin egen fast hon blir knuffad på. I en annan kompisgrupp anses Minna vara som en av de. Det är sommar. Det är skola. Fröken tycker att Minna är fisförnäm. Minna bor på landet. Hennes kompis mamma tror att hon hela tiden måste förklara att inget som händer på tv är på riktigt, för att hon tror att Minna inte är van vid att titta på tv. Samtidigt är det instabilt hemma. Minna råkar höra ilskna ord komma ur pappa Johannes mun, ser hur mamma Kristin har håret nere när de är och hälsar på några vänner, för att Johannes har gjort märken vid hennes hals (av den ovänliga sorten). Och Minna tjuvläser i storasyster Majas dagbok, att pappa Johannes bara skulle känna om febern var kvar, bara det.

Mirja Unges debutroman, tillika Katapultprisvinnare, väcker obehagskänslor, men lyckas inte slå rot. Det är som att åka tåg i en liten flickas huvud utan att kunna hoppa av. Det är inte riktigt en raksträcka för språket kärvar lite. Jag måste gå tillbaka för att kunna gå fram. Men det går och så tar den slut. Det är som att åka tåg, men inte få åka hela vägen. Jag vill veta hur det går sen, undrar varför romanen är så kort, men så tar jag upp en annan bok och glömmer bort den här, går ut i solen som är varm fast det är höst och glömmer. Snipp snapp snut.

Into the wild

Christopher McCandless övergav sin familj och nästan allt han ägde för att leva i frihet och bevisa att han kunde vara oberoende sina föräldrar. Vad han drevs av, visste bara McCandless själv, men det går att spekulera att det bland annat var drömmar, och historier skrivna av Tolstoj, Thoreau och Pasternak om naturen och balansen hos en människa. Hans egen berättelse kommer dock aldrig att kunnas berättas av honom själv, eftersom man fann hans döda kropp ungefär fyra månader efter att han begav sig mot Alaska.

Innan dess hade den unge McCandless, som beskrivs som målmedveten, envis och desillusionerad, rest över hela USA i mer än ett år och kommit i kontakt med främlingar som han gjorde ett starkt intryck på. Det är genom dessa främlingars historier om denna högt intelligenta och möjligen dåraktiga person, som Jon Krakauer har kunnat spåra McCandless väg. Det är berättelserna och McCandless egna dagboksanteckningar, som han skrev på blanka sidor i sina medtagna romaner, samt hans egna fotografier, som har gjort den här biografin möjlig. Jag vill nästan påstå att Into the wild handlar lika mycket om människorna som korsade McCandless väg under dennes resor, och hur han påverkade dem när han var vid liv, samt efter hans död, som den handlar om McCandless själv.

Många som har läst och ogillat Into the wild, anser att McCandless var en bortskämd unge som hade det för bra och var självisk som bröt all kontakt med sin familj. Må så vara, men en sak som inte går att komma ifrån är att McCandless var en som utförde saker, som förverkligade sin dröm. Det är inte många som med gott samvete kan säga att de har varit "därute" och "gjort saker", trots att det endast varit för egen vinning.

För att bättre förstå varför McCandless handlade som han gjorde, har Krakauer letat inuti sig själv. Krakauer skriver att han var mycket lik McCandless när han var i samma ålder. Båda revolterade mot sina fäders förväntningar. Krakauer tillägnar ett par kapitel i Into the wild sin historia, vilken han försöker förklara hur han relaterar till McCandless, om hur han inte började läsa på universitet, utan istället flera gånger hade som mål att ta sig till toppen av Devil's thumb, belägen i Alaska. Dessa kapitel är de som drar ner det slutgiltiga betyget för mig. Å ena sidan, förtydligar Krakauer hans plats i handlingen. Han är författaren, den som intervjuar alla människor, den som går i McCandless spår. Det är inte konstigt att det väcker hans minnen till liv. Å andra sidan… Anledningen till varför jag lånade Into the wild var för att jag ville läsa om McCandless, inte Krakauer och inte heller Everett Ruess, en som 60 år innan McCandless öde förseglades försvann i Alaskas vilda natur, som också har fått ett kapitel.

I överlag är historien skickligt dokumenterad och vävd. Den som förväntar sig att Into the wild (texten) ska vara likadan som Into the wild (filmen) kommer att bli besviken. Det är dock inte skäl nog till att inte läsa den.

Hej

Senast utlästa böcker: 
Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Om en rövardotter som växer upp, tar sig loss och får en bror. Sommar, höst, vinter, vår. Liv och död.

Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj
Kortroman som får en att tänka över vad det är man gör av sitt liv och för vem, vad som är viktigt och värdefullt. Du vill inte ligga på dödsbädden och tänka att ditt liv har varit en lögn, trots att du har levt som du borde.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Bra komposition. Allt är bra. Precis som på teater. Verklighetsflyktig, men ändå så nära verkligheten det går att komma.

Läser just nu:
Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari
Karaktärerna binds ihop som ett spindelnät. Malmö. Återkommer kanske, när jag är klar.