and we'll hate what we've lost but we'll love what we find -

Om mars hade tilldelats en färg skulle den vara ... Äsch. Tillåt mig istället föreslå att vi imorgon åker till västkusten för en vecka och utforskar bibliotek tillsammans och ägnar inte en tanke åt livets förgänglighet och oundvikliga osäkerhet, bara ett litet tag, för att en avgrund är en avgrund och en ros är en ros är inte en ros ändå.

MÅNADENS UTLÄSTA:
Kinesen, H. Mankell
Här, K. Ómarsdóttir
1Q84 - första romanen, H. Murakami
Catching fire, S. Collins
Niceville, K. Stockett

MÅNADENS KÖPTA:
Den amerikanska flickan, M. Fagerholm
Z, V. Grímsdóttir

/ ♫

Wrestlarna

"När jag var ung bytte jag roll med en som stod bakom kulisserna i filmen om mitt liv."

Jag minns inte längre vem det var som sade det. Kan det ha varit pianisten på tredje våningen som varje kväll spelade Für Alina om och om igen, frisörskan med det sönderblekta håret och de ledsnaste ögonen i världen, ett ansikte i en film eller en röst i mitt huvud, fast vad spelar det för roll när man själv är ung och hittar sig mitt uppe livet men nere på gatan och allt som Håkan Hellström sjunger om hade kunnat passa in i ens liv för den här stan drar faktiskt ner oss till botten av ån och det är faktiskt lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig osv.?

Å andra sidan, varje gång man stannar upp önskar man inte att man var någon annan, någon annanstans än här, för att man inte passar in passar ihop med resten av världen? Och skulle jag ha bytt mitt liv med någon annan om jag fick chansen? Det galopperande hjärtat mot ett främmande? Hade det gjort någon skillnad? En annan hade kanske utbrustit "Det här är mitt liv och jag är regissören till det" och inte menat det fullt ut för det är så många andra faktorer som påverkar trycker ner och tränger sig på.

Av författaren Viktor Johansson, tidigare av bookbirds hyllad och överöst av rosor och konfetti, kom hösten 2011 en roman, som i press beskrivs som en "akut samtidsroman", Wrestlarna. Den kan ses som en utveckling ur hans Game over och/eller en egen ö av enastående karaktärer. Vi får bland annat se skejtarna som gör allt för att synas, komma fram och komma nära, den naiva videobloggaren som drunknar i smink som hon får från sponsorer och webcamflickorna som säljer sig själva på internet. Det handlar om att vara utanför och begränsad, om att göra sig fri och gå sin egen väg tills det blir ens undergång.

Det här är inte en ungdomsroman. Den handlar om en generation som känner sig malplacerad i samhället, människor som har dröjt sig kvar för att det inte finns någon plats för dem om de inte anpassar sig. Den handlar om ungdomen utan att vara ungdomlig men dödsallvarlig, för vad ska de i periferin (de vackraste och mest magiska) göra för att få vara sig själva, utan att drunkna i samhällets normer och oskrivna regler?

Jag läste Wrestlarna i november någon gång och kände mig något handfallen efteråt. Ja, besviken kanske. För den som har läst Johanssons andra titlar (Eterneller, Game Over och Kapslar) och tyckt om och älskat, kan Wrestlarna te sig som något ovant. Men poesin finns kvar, trots att orden bildar hela meningar som hänger ihop och som vid första anblicken ser ut som vilken roman som helst. Något som jag först upptäckte i efterhand (som vanligt).

Hundra år senare tänker jag fortfarande på Minna varje gång någon blåser över glasflaskors öppning och på Alisia när jag steker kött. Jag tänker också att jag egentligen borde läsa om Wrestlarna, för att min bild av romanen har skiftat för mycket sedan sist och jag vet inte om det är rätt eller romantiserande från mitt håll och även för att det här inlägget ska få någon sorts substans som inte enkom är baserad på fragmentariska minnen och research och drömmar och tilltrasslade meningar utan ände S end L fin U Schluss T

[Birth of a book]

// //// /// // // / / //// // // / //// // // //// /// //// // // / / // // /// /// // / // // /// /// //// /////// ////// // // // /// X

// /// /// /// /// //// /// // // // // / / // / //// // / // / / / /// / // // /// /// /// / / // // // / Hej, jag bryter (7+4+7) skrivna inlägg-ordningen som ingen ändå skulle ha märkt och/eller brytt sig om. 

Glad sista mars

Idag kom den. Solen, solen, solen. Mmm, livets uppgång ända ut till fingerspetsarna. Jag köper biljetter till Lilla London i april, peppar festivalsommaren 2012, Franz Kafka-sommaren 2012 och nu eller aldrig-sommaren 2012. Komponerar brev fyllda med minnen jag måste sluta sakna och idéer jag måste göra något av. Vaknar för sent. Sover för mycket. Vet inte vad jag gör. Ler. Lever. Letar. Längtar. Det här med att vilja leva i nuet, men ständigt tänka ett steg före och fyra evigheter för längesedan. Antal hemlån just nu: 12 stycken. Antal böcker jag läser just nu: ½ stycken. När träden utanför har börjat knoppa. Då kanske. Inte nu. Jag ska bara

Från: min favorit-tumblr

Some days, I am very tempted to just find an address and write a letter to a complete stranger. Just to show them that I am alive. That they are alive.

~

I write to forget. I write over what I write so that the words become illegible. That way, I write to hide. I write to leave behind things that I do not want to remember. But it feels like every day when I wake up, I have this headache and this urge to just destroy the world. I have so much inside of my skin, and the only way that I have found to relieve it all is to write. I write something every hour, every day. It just happens. Most of it is about how I don’t know where I’m going, or how I don’t know what I am becoming. Most of it is just a desperate bid to not really be myself anymore.

~

Is anyone really who they say they are? I do not know. I read a lot, so if you were to pass by me, you would see me either walking with a book in my hand or standing still and engrossed in a particular passage. Sometimes, I like to write letters to friends when I am waiting for a bus or looking out of the window in class. I do not have very many friends, but I cherish the few that I do have. Were I to meet you, I would most likely be a little helpless. You would have to show me around my own city, for all of my memories would unwind like a child with a cassette tape.

~

Q: What is your favourite form of communication?
Kisses, love poetry and letters. Sometimes, when the wind touches my fingers, we speak. I like drawing pictures of people but I am not that good. But the best kind of communications are in small, stolen glances.

~

January has been like one long-held breath. I’ve watched from afar as people tear each other into the sea. My fingers are stained purple today, even in careful steps I have been kissed by bees. I’ve thought about tender words, what to say to the mother of a rose as I held her broken child in the palm of my hand. There is no way to move quietly away from your life without leaving fingerprints, scratch marks. The nights have been quiet torture. I cannot scream for fear of waking other souls. I cannot scream for fear of flooding the libraries that I’ve slowly collected inside of myself. And so I find myself in the middle of the afternoon, sipping the air and hoping that soon I can find a way to escape this place. Straight and fast. Right into the side of a truck jackknifed in the middle of a highway. Past the railroad track and the murky lake and the sleeping people. In the dead of night, that is when this prolonged moment will eventually end.

~

Q: What do you like to eat?
Colour.

~

I once knew a girl who read bedtime stories to passing strangers. She would stand in the middle of town each night with a story book in her hands and read out loud. At first people were surprised. You could even say that they thought she was crazy. Only one or two lingered like ink drops diffusing in water. But soon, with each passing night and each passing week, people brought their chairs and their children to listen. Sometimes, the girl’s stories were filled with fear. The people of the town held their children and cradled them. They learned how to hold on. Sometimes, the girl’s stories were illusions that the people could touch with their hands. She would stand and speak so loudly, so clearly. And they listened each night, for they were left with warm hearts and minds ready for sleep.


(härifrån)

Bookbirds läser: 1Q84 [intro]

I början av år 2012 bestämde vi oss för att göra något gemensamt. Efter att 30 days of books-projektet hade avslutats kände vi att vi saknade något - ett samarbete, en gemensam plan, vad som helst - men tid och andra prioriteringar kom i vägen. Det var inte förrän nu som vi kände att vi kunde hitta tid till det här, även om det fortfarande kan vara att vi knappt hinner med.

Impulsiva som vi var, valde vi att läsa första boken i 1Q84-trilogin, skriven av Haruki Murakami, dels för att vi båda ville läsa den någon gång förr eller senare och dels för att blåmesen redan hade den i sin bokhylla. Nej, det var inget svårt val egentligen. Kanske var det för att vi hoppas kunna färdas tillsammans flera gånger.

Planen var från början att försöka med första boken och se om det skulle bära eller brista, men som det ser ut nu så verkar det som att vi även kommer att fortsätta med den andra och förmodligen med den tredje och sista, bara för att se hur/om allt upplöses.

Se det här som ett test för ett slutresultat under utveckling. 

Det här är samlingssidan för alla inlägg vi har skrivit och kommer att skriva om 1Q84.

FÖRSTA BOKEN
Kapitel 1-4, 5-11, 12-17, 18-24

Inför 1Q84, andra boken

ANDRA BOKEN
Kapitel 1-2, 3-7, 8-11, 12-17, 18-24

TREDJE BOKEN
Kapitel 1-6, 7-12, 13-18, 19-24, 25-31

56.8800286, 14.8006446