Från: en skrivboks gömda

"Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt."

"Vad dödar kärleken? Endast detta: vanvård."

"Stella vände sig mot mig och knycklade ihop mitt hjärta i sin hand.
'Blir du ofta förälskad?'
Ja, ofta. I en utsikt, i en bok, i en hund, en katt, i siffror, i vänner, i fullkomliga främlingar, i ingenting alls."
- Vintergatan går genom magen, Jeanette Winterson

"Okej, vi kan tolka, vi kan säga att det fanns en frånvaro och att den hade ihjäl henne, kan säga ärrvävnad man inte blir av med. Men man kan lika gärna tänka sig att det finns bara en historia per liv och att den biten som handlade om att älska intill utplåning var hans och att det gör man inte mer än en gång.
Förutsatt att man ens överlever."

"Hon blir inte förälskad längre, hud som hud, hon blundar. Ett tryck som har lossnat över bröstet men i utbyte likgiltighet, ska man säga något om det. Hon tappar ett namn en gång, det är obehagligt, hon ser på honom och minns inte vem han är och det kommer tillbaka efter några sekunder men ändå. Att han existerar så lite."
- Svårläst, Åsa Ericsdotter

"'If no one cares for you, care for no one in return.'"

"'Perhaps you are meant to be alone,' it murmured. 'Your father said you are beautiful. Most beautiful things are alone, in one way or another.'"
- The ghost's child, Sonya Hartnett

"Hon tyckte alltid synd om författarna som låg bakom de tankar som aldrig blev lästa. När hon inte hade något annat att göra hände det att hon låg och grät för deras skull."
- De i Utkanten älskade, Johanna Nilsson

"'När vet man att det är slut?'
'Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.'"

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."
- Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius

(epilog)

Det här är vår relation
Det här är du och jag
och världen jag ska visa dej

Det här är inte madonnan
Inte horan
Inte gallret och spisen och dom glansiga bilderna

Det här är något nytt
som inte ens den största skräcken
ska kunna förstöra
- Sånger från hjärtats bakgård, Anna Jörgensdotter


--
Tryck på bilder för källa

On this day, you read something that moved you and made you realise there were no more fears to fear. No tears to cry. No head to hang in shame. That every time you thought you'd offended someone, it was all just in your head and really, they love you with all their heart and nothing will ever change that.

/The day you read this/

1 - 2 - 3 - 4 - 5 - 6 - 7

I wrote this for you

The world and other places

Jeanette Winterson, min bästa ordtämjerska, hur jag alltid förundras över hur du får mitt hjärta att spinna av välbehag. Jag hade kunnat dra hela harangen om det tidlösa, känslan av viktlöshet och samtidigt nämna något om att noveller aldrig har fastnat på mig, (för att de inte är så långa, men så många att man blir mätt efter ett tag). Jag har nog skrivit förut att Winterson smakar bäst på engelska och med alla de här novellerna blir det som att få en hel buffé serverad med alla sorters kakor. Jag ska ge er två smakprov:

She said, 'I am poor but even the poorest inherit something, their daddy's eyes, their mother's courage. I inherited the dreams.' (Atlantic crossing) 

It was night. It was winter. The snow began to fall. On the coach it had been September; warm beginning-golden, a second flush of roses, apples on the trees. I must have mislaid October as I have mislaid so much of my life. October was gold and gopper and brass and then November came and locked awat the gold in lead chests. I always forget, when something is here, that it won't always be here. Take it now or lose it. Risk everything. (Adventure of a lifetime)

Boken om Blanche och Marie

Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna: 
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.  

Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning",  Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.

Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.

Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.

Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.

Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".

*

Hej, har ni sett min fågelvän?

Det senaste livstecknet är ett handskrivet brev, daterat 111112. Förmodligen kommer hon att kunna lokaliseras på ett universitetsområde på västkusten, med näsan i en matematikbok.

Alla vittnesmål av betydelse tages tacksamt emot. Belöning för upphittande utlovas!

maila: bookbirds(a)hotmail.com

(originalbildens källa)

Will Grayson, Will Grayson

“i will admit there’s a certain degree of giving a fuck that goes into not giving a fuck. by saying you don’t care if the world falls apart, in some small way you’re saying you want it to stay together, on your terms.”

Två världar drabbar samman, när will grayson och Will Grayson hamnar på samma ställe av en slump. Den förste, en instabil, och sarkastisk ensamvarg; den andre, en med en undertryckt ilska över att inte vara någon. Och efter mötet blir ingenting sig likt. Det är inte förrän då som det först börjar bli intressant, denna historia signerad John Green (Var är Alaska?) och David Levithan (Ibland bara måste man), som på svenska finns under titeln Den andre Will Grayson.

De skriver kapitlena växelvis och det är väldigt lätt att skilja dem åt, inte bara genom stil, utan också genom hur den ene (Levithan) inte alls använder sig av versaler, förutom vid ytterst nödvändiga tillfällen. Jag, som sedan tidigare var en ganska van John Green-läsare, kände genast igen tonen hos honom, medan det här var min första David Levithan-samarbetar-med-någon-annan- och, överhuvudtaget, första Levithan-roman, så var jag ganska förbryllad över hur den andre Will Grayson betedde sig. Denne will grayson är en lite deprimerad kille, utan någon nära vän. Bortsett från Isaac, en person som han lärt känna på internet, vars nickname, förresten, är boundbydad, har han ingen som han känner att han kan prata med om alla känslor han har inombords, om kärleken till Isaac. Inte ens för Maura, som han typ är vän med, för att båda är utanför och delar samma mörka syn på världen.

Den andre Will Grayson, den som John Green har skrivit om, tar lång tid på sig med att komma underfund med hur han känner för Jane och hamnar ofta i skuggan bakom hans vän Tiny Cooper, denna överdimensionellt homosexuella karaktär som hela han är en vackert dekorerad julgran, inklusive stjärna, och som dessutom ska sätta upp en musikal - the story of his life.

Det finns ett par saker som man bör känna till om Tiny Cooper:
1) He may be the world’s gayest person who is really, really large och 2) Tiny. Cooper. Hates. Over. The. Rainbow. 

Jag älskar Tiny Cooper, jag älskar hela hans sätt att vara, inte bara på grund av det här:

Jag älskar Tinys stora hjärta. Och ja, det är han som gör historien. Hade världen varit en annan, hade undertiteln varit "A tribute to Tiny Cooper. And a tiny bit to love.", för att den borde vara det. Tiny Cooper förändrar allas liv. Han fullkomligen dundrar in, utan att knacka på och går aldrig därifrån.

Men den handlar inte bara om homosexualitet vid ung ålder, kärlek kärlek kärlek och hur det känns att möta sin namne på en, minst sagt, annorlunda plats, utan mest av allt även, som i många ungdomsromaner, vänskap. Och om att utvecklas. De här karaktärerna krossar barriärer, för att komma fram och igenom. Det är innerligt, det känns ända in i hjärtat och det händer oväntade saker hela tiden, vilket är några av orsakerna till varför jag tycker att Will Grayson, Will Grayson är en av de bättre ungdomsromaner, som jag har läst det senaste halvåret, trots att den inte har ett traumatiskt slut. Men det är okej, jag behöver inte slås till spillror, för att jag ska tycka att en bok är bra. Ibland är det mycket bättre att inte.

Det finns de som säger att John Greens huvudkaraktärer är likadana, att han skildrar samma "nördiga, vältaliga pojke som tycker om en smart, attraktiv och smått pretentiös flicka" (min översättning), och jag kan hålla med, men tycker inte att det blir monotont och jag blir inte frustrerad över att hans Will inte är så handlingskraftig som man hade kunnat önska, av identifieringsskäl. Varför skulle jag, när jag hellre önskar att det fanns fler av Tiny Cooper i världen och att min namne, som jag hoppas träffa, är minst en femtedel lika bra som de båda Will Grayson är tillsammans. Kärleken blir aldrig överflödig. Aldrig. "You completely unscatter me."

P.s.

(tryck på bilder för källa)

Det första kapitlet av John Greens kommande bok, The fault in our stars, finns ute på internet!

TRYCK FÖR ATT LÄSA / LYSSNA 


*