Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna:
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.
Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning", Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.
Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.
Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.
Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.
Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".
*
Hej, har ni sett min fågelvän?
Det senaste livstecknet är ett handskrivet brev, daterat 111112. Förmodligen kommer hon att kunna lokaliseras på ett universitetsområde på västkusten, med näsan i en matematikbok.
Alla vittnesmål av betydelse tages tacksamt emot. Belöning för upphittande utlovas!
maila: bookbirds(a)hotmail.com
Will Grayson, Will Grayson
“i will admit there’s a certain degree of giving a fuck that goes into not giving a fuck. by saying you don’t care if the world falls apart, in some small way you’re saying you want it to stay together, on your terms.”
Två världar drabbar samman, när will grayson och Will Grayson hamnar på samma ställe av en slump. Den förste, en instabil, och sarkastisk ensamvarg; den andre, en med en undertryckt ilska över att inte vara någon. Och efter mötet blir ingenting sig likt. Det är inte förrän då som det först börjar bli intressant, denna historia signerad John Green (Var är Alaska?) och David Levithan (Ibland bara måste man), som på svenska finns under titeln Den andre Will Grayson.
De skriver kapitlena växelvis och det är väldigt lätt att skilja dem åt, inte bara genom stil, utan också genom hur den ene (Levithan) inte alls använder sig av versaler, förutom vid ytterst nödvändiga tillfällen. Jag, som sedan tidigare var en ganska van John Green-läsare, kände genast igen tonen hos honom, medan det här var min första David Levithan-samarbetar-med-någon-annan- och, överhuvudtaget, första Levithan-roman, så var jag ganska förbryllad över hur den andre Will Grayson betedde sig. Denne will grayson är en lite deprimerad kille, utan någon nära vän. Bortsett från Isaac, en person som han lärt känna på internet, vars nickname, förresten, är boundbydad, har han ingen som han känner att han kan prata med om alla känslor han har inombords, om kärleken till Isaac. Inte ens för Maura, som han typ är vän med, för att båda är utanför och delar samma mörka syn på världen.Den andre Will Grayson, den som John Green har skrivit om, tar lång tid på sig med att komma underfund med hur han känner för Jane och hamnar ofta i skuggan bakom hans vän Tiny Cooper, denna överdimensionellt homosexuella karaktär som hela han är en vackert dekorerad julgran, inklusive stjärna, och som dessutom ska sätta upp en musikal - the story of his life.
Det finns ett par saker som man bör känna till om Tiny Cooper:
1) He may be the world’s gayest person who is really, really large och 2) Tiny. Cooper. Hates. Over. The. Rainbow.
Jag älskar Tiny Cooper, jag älskar hela hans sätt att vara, inte bara på grund av det här:
Jag älskar Tinys stora hjärta. Och ja, det är han som gör historien. Hade världen varit en annan, hade undertiteln varit "A tribute to Tiny Cooper. And a tiny bit to love.", för att den borde vara det. Tiny Cooper förändrar allas liv. Han fullkomligen dundrar in, utan att knacka på och går aldrig därifrån.
Men den handlar inte bara om homosexualitet vid ung ålder, kärlek kärlek kärlek och hur det känns att möta sin namne på en, minst sagt, annorlunda plats, utan mest av allt även, som i många ungdomsromaner, vänskap. Och om att utvecklas. De här karaktärerna krossar barriärer, för att komma fram och igenom. Det är innerligt, det känns ända in i hjärtat och det händer oväntade saker hela tiden, vilket är några av orsakerna till varför jag tycker att Will Grayson, Will Grayson är en av de bättre ungdomsromaner, som jag har läst det senaste halvåret, trots att den inte har ett traumatiskt slut. Men det är okej, jag behöver inte slås till spillror, för att jag ska tycka att en bok är bra. Ibland är det mycket bättre att inte.
Looking for Alaska och Paper towns
I mer än en månad har jag frågat mig själv hur jag ska börja skriva om en bok som bokstavligen har förstört mig. Nu, fem böcker (kurslitteratur inte inräknade), x antal filmer och fler cykelturer hem i den iskalla natten senare, har jag fortfarande inte hämtat mig. Mina anteckningar är oläsbara. Ni får ursäkta, det slog ner en asteroid i mig och jag har inte gråtit så här mycket sedan Halvblodsprinsen (hälsar "Fangirl i hemlighet").
I sjätte klass lärde jag mig att alla sagor började med "Det var en gång" och att jag från den dagen var för gammal för sådana lekar. Istället skulle vi skriva noveller och mina var fyllda med evig vänskap, olycklig kärlek och the soundtrack of my life. Men det här är inga högstadiefasoner. Looking for Alaska är på dödligt allvar en av de bästa böckerna som jag har läst de senaste fyra* åren.
Det finns flera anledningar till varför jag för ovanlighetens skull skriver om Looking for Alaska och Paper towns, båda skrivna av John Green, i samma inlägg. En av förklaringarna till varför jag har valt att göra ett av två, är för att jag är rädd för att det annars kan bli för repetitivt med mina ovationer till nyss nämnda författare, med risk för att inlägget istället kommer att bli dubbelt så långt. Så från och med nu skriver jag bara från hjärtat. Bära eller brista, jag struntar egentligen i vilket. Observera att småspoilers kan förekomma, vilket betyder att fortsatt läsning sker på egen risk.
Klara - färdiga -
Looking for Alaska (på svenska, Var är Alaska?) berättas av sextonåriga Miles Halter som är en helt okej, lite blygsam pojke, bortsett från att han samlar på kända människors sista ord vid livet. François Rabelais sista ord sägs vara "I go to seek a Great Perhaps", efter vilka Miles tänker följa, genom att lämna sitt monotont tråkiga liv i Florida, för att börja på en internatskola i Alabama. Där träffar han, bland andra, Chip, the Colonel, Martin, "a dirt-poor genius scholarship student with a Napoleon complex" och tillika Miles rumskamrat. Miles, som i sitt förra liv saknade vänner och alla erfarenheter en tonåring bör ha, upptäcker nu livets både fram- och baksidor. Hur det är att ha bästa vänner, framför allt, som är lojala och som vägleder en genom första stadiet av rökning, parförhållanden och alkoholintag, för att man är ny och pålitlig. Och sedan hur det är att vara kär i någon som redan har en pojkvän. Alaska Young, heter hon och lyser upp hela texten varje gång hon kommer in i bilden.
I Paper towns (svensk översättning saknas) är det ett idogt pusselläggande i centrum, när Quentin (Q) Jacobsens granne, Margo Roth Spiegelman, spårlöst försvinner. Q har känt Margo sedan de var två år, men med åren har de vuxit ifrån varandra och hamnat i olika grupper. Precis som Alaska Young, är Margo en stark karaktär som lyser upp, hon är viljestark och får Q att göra saker han aldrig skulle ha gjort innan. Natten innan Margo försvinner, kryper hon nämligen in genom Qs fönster och övertygar honom att gå på äventyr med henne eftersom hon 1) inte kan använda sin bil, 2) behöver assistans och 3) väljer honom. Q blir besatt av att hitta henne, eftersom hennes föräldrar sa att hon brukade lämna ledtrådar efter sig, varje gång hon försvann.
Det finns några likheter, Looking for Alaska (LfA) och Paper towns (Pt) emellan.
Den första: att de båda utmärks av ett tydligt före och ett efteråt. I LfA är det så tydligt att det är som en tickande bomb som räknas ner, hela vägen är kantad av varningsskyltar på vilka det går att läsa "One Hundred and Twenty-eight Days Before" ända ner till noll, till dagarna efter. Det är med skräckblandad förtjusning som jag fortsätter, utan att veta vad som finns framför mig. I Pt blir det en märkbar förändring när Margo försvinner, hela skolans hierarki vänds upp och ner som om det var hon som höll i trådarna hela tiden.
Den andra: att de båda berättarrösterna innehas av en insiktsfull och eftertänksam manlig karaktär och att handlingen efter hand börjar kretsa runt en motpol, som planeter runt varsin sol, som inte är helt givna. Både Margo och Alaska är gåtor, båda bär på mörka hemligheter, ett djup som man kan ramla ner i om man inte är försiktig. Margo, vid första anblicken impulsiv, men ser man närmre är hon välplanerad. Och Alaska, man tror att hon är stark, men i hennes bärande väggar finns små hål som kan få hela huset att rasa.Speciellt i Pt tas ämnet om människans mångfacetterade natur, att vi är prismor/kalejdoskop snarare än ensidiga. Varje vändning, en ny bild. Och frågorna som Q ställer, är frågor som vi borde ställa alla, till och med de vi tror oss känna. Vem är Margo? Har Q någonsin sett den riktiga Margo? Vilken Margo känner Q? Det är som att veckla ut en pappersboll som någon har lämnat efter sig för att antingen 1) bli återfunnen, 2) hitta tillbaka eller 3) inget av alternativen. Och på pappret står det en ledtråd som tar dig ett steg fram, men det känns som två steg bak.
Den tredje: John Green betonar vikten av vänskap, en sådan vänskap som man bara kan läsa om i böcker. När Chip tar med Alaska och Miles hem till sig på thanksgiving. När Radar, Ben och Lacey följer med Q, för att leta efter Margo. När Chip och Alaska blir förbannade på de rika ungarna för att Miles hade kunnat drunkna. Sådana saker.
Den fjärde, är kanske inte en likhet i sig, utan något jag personligen tycker: att både LfA och Pt är guldgruvor med citat, både geniala one-liners och vackra. John Green är själv en guldgruva när det gäller citation, han kommer alltid med intelligenta meningar och det finns en tumblr som ägnar sig åt att hipsterfiera Greens alla bra citat, både från hans romaner och de han har uttalat. (x)
Den femte och sista likheten: alla litterära hänvisningar. Alaskas rum är full av böcker som hon har köpt på loppisar, hon läser delar från Kurt Vonneguts Cat's cradle för Miles och en gång citerar hon Simón Bólivar, från Gabriel Garcia Marquezs bok The general in his labyrinth, ett citat som kommer att betyda mycket i romanen ramöver. Miles läser bara biografier, för att leta efter de sista orden. I Pt får Walt Whitmans Leaves of grass en avgörande betydelse, efter Margos plötsliga försvinnande.
Varför jag tycker att romanerna är utomordentligt bra, är kanske uppenbart vid det här laget, men framförallt att båda är klassificerade som böcker för ungdomar och att man kan läsa in ett annat djup i dem, om man önskar, speciellt Paper towns. John Green har ett språk som ligger nära en tonårspojkes, det är stundtals hjärtskärande, men har alltid nära till skratt. På ena sidan kan jag ligga i fosterställning och gråta hejdlöst, för att på nästa skratta mig till tårar.
Mycket kan sägas om honom. Green har ett hemligt recept på att vara världskänd och anonym på samma gång. För svenska ögon är han nog mest känd som en av författarna till Den andre Will Grayson, som han skrev tillsammans med David Levithan, samt Var är Alaska?
Jag kan med säkerhet säga att ingen i min klass hade hört talas om John Green (nå, nu är alla födda under tidiga nittiotalet eller tidigare), och det är nog få som känner till hur stor han är, medan han har en hel fanbase, från hela världen, som till exempel citerar honom jämt och skriver låtar baserade på hans romaner. Tillsammans med sin bror, Hank Green, skapade han begreppen nerdfighter och nerdfighteria, som andra, med internets goda hjälp, har skapat en slags community runt, där man kan känna samhörighet med andra, kanske inte likasinnade, men minst lika fantastiska. De ger mig hopp om mänskligheten, det är så fint att ord inte räcker till.
Slutligen;
“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”
*Jag säger fyra år och inte hela mitt liv eller något liknande, eftersom det inte var förrän då som jag började skriva ner alla titlar som jag har läst. Mitt minne sträcker sig inte längre bak, knappt ens det i många fall.
Ps.
Just nu är John Green aktuell med en ny ungdomsroman, som har fått titeln The fault in our stars, efter ett citat av Shakespeare, och han har utlovat att hela första utgåvan ska vara signerad.
Sidan som används frekvent i Paper towns, i letandet efter Margo, Omnictionary, har skapats i efterhand och innehåller främst saker som rör nerdfighteria och John och Hank Greens liv. På Omnictionary kan man bland annat läsa vad en pappersstad är.
Pps.
Relevanta länkar, för mer information och källhänvsningar finns i texten.
De irrelevanta kommer här:
John Greens hemsida
John och Hank Greens youtube-kanal
Awesome people hanging out together
Eldorado med Kjell Alinge
I sjätte klass lärde jag mig att alla sagor började med "Det var en gång" och att jag från den dagen var för gammal för sådana lekar. Istället skulle vi skriva noveller och mina var fyllda med evig vänskap, olycklig kärlek och the soundtrack of my life. Men det här är inga högstadiefasoner. Looking for Alaska är på dödligt allvar en av de bästa böckerna som jag har läst de senaste fyra* åren.
Det finns flera anledningar till varför jag för ovanlighetens skull skriver om Looking for Alaska och Paper towns, båda skrivna av John Green, i samma inlägg. En av förklaringarna till varför jag har valt att göra ett av två, är för att jag är rädd för att det annars kan bli för repetitivt med mina ovationer till nyss nämnda författare, med risk för att inlägget istället kommer att bli dubbelt så långt. Så från och med nu skriver jag bara från hjärtat. Bära eller brista, jag struntar egentligen i vilket. Observera att småspoilers kan förekomma, vilket betyder att fortsatt läsning sker på egen risk.
Klara - färdiga -
Looking for Alaska (på svenska, Var är Alaska?) berättas av sextonåriga Miles Halter som är en helt okej, lite blygsam pojke, bortsett från att han samlar på kända människors sista ord vid livet. François Rabelais sista ord sägs vara "I go to seek a Great Perhaps", efter vilka Miles tänker följa, genom att lämna sitt monotont tråkiga liv i Florida, för att börja på en internatskola i Alabama. Där träffar han, bland andra, Chip, the Colonel, Martin, "a dirt-poor genius scholarship student with a Napoleon complex" och tillika Miles rumskamrat. Miles, som i sitt förra liv saknade vänner och alla erfarenheter en tonåring bör ha, upptäcker nu livets både fram- och baksidor. Hur det är att ha bästa vänner, framför allt, som är lojala och som vägleder en genom första stadiet av rökning, parförhållanden och alkoholintag, för att man är ny och pålitlig. Och sedan hur det är att vara kär i någon som redan har en pojkvän. Alaska Young, heter hon och lyser upp hela texten varje gång hon kommer in i bilden.
I Paper towns (svensk översättning saknas) är det ett idogt pusselläggande i centrum, när Quentin (Q) Jacobsens granne, Margo Roth Spiegelman, spårlöst försvinner. Q har känt Margo sedan de var två år, men med åren har de vuxit ifrån varandra och hamnat i olika grupper. Precis som Alaska Young, är Margo en stark karaktär som lyser upp, hon är viljestark och får Q att göra saker han aldrig skulle ha gjort innan. Natten innan Margo försvinner, kryper hon nämligen in genom Qs fönster och övertygar honom att gå på äventyr med henne eftersom hon 1) inte kan använda sin bil, 2) behöver assistans och 3) väljer honom. Q blir besatt av att hitta henne, eftersom hennes föräldrar sa att hon brukade lämna ledtrådar efter sig, varje gång hon försvann.
Det finns några likheter, Looking for Alaska (LfA) och Paper towns (Pt) emellan.
Den första: att de båda utmärks av ett tydligt före och ett efteråt. I LfA är det så tydligt att det är som en tickande bomb som räknas ner, hela vägen är kantad av varningsskyltar på vilka det går att läsa "One Hundred and Twenty-eight Days Before" ända ner till noll, till dagarna efter. Det är med skräckblandad förtjusning som jag fortsätter, utan att veta vad som finns framför mig. I Pt blir det en märkbar förändring när Margo försvinner, hela skolans hierarki vänds upp och ner som om det var hon som höll i trådarna hela tiden.
Den andra: att de båda berättarrösterna innehas av en insiktsfull och eftertänksam manlig karaktär och att handlingen efter hand börjar kretsa runt en motpol, som planeter runt varsin sol, som inte är helt givna. Både Margo och Alaska är gåtor, båda bär på mörka hemligheter, ett djup som man kan ramla ner i om man inte är försiktig. Margo, vid första anblicken impulsiv, men ser man närmre är hon välplanerad. Och Alaska, man tror att hon är stark, men i hennes bärande väggar finns små hål som kan få hela huset att rasa.Speciellt i Pt tas ämnet om människans mångfacetterade natur, att vi är prismor/kalejdoskop snarare än ensidiga. Varje vändning, en ny bild. Och frågorna som Q ställer, är frågor som vi borde ställa alla, till och med de vi tror oss känna. Vem är Margo? Har Q någonsin sett den riktiga Margo? Vilken Margo känner Q? Det är som att veckla ut en pappersboll som någon har lämnat efter sig för att antingen 1) bli återfunnen, 2) hitta tillbaka eller 3) inget av alternativen. Och på pappret står det en ledtråd som tar dig ett steg fram, men det känns som två steg bak.
Den tredje: John Green betonar vikten av vänskap, en sådan vänskap som man bara kan läsa om i böcker. När Chip tar med Alaska och Miles hem till sig på thanksgiving. När Radar, Ben och Lacey följer med Q, för att leta efter Margo. När Chip och Alaska blir förbannade på de rika ungarna för att Miles hade kunnat drunkna. Sådana saker.
Den fjärde, är kanske inte en likhet i sig, utan något jag personligen tycker: att både LfA och Pt är guldgruvor med citat, både geniala one-liners och vackra. John Green är själv en guldgruva när det gäller citation, han kommer alltid med intelligenta meningar och det finns en tumblr som ägnar sig åt att hipsterfiera Greens alla bra citat, både från hans romaner och de han har uttalat. (x)
Den femte och sista likheten: alla litterära hänvisningar. Alaskas rum är full av böcker som hon har köpt på loppisar, hon läser delar från Kurt Vonneguts Cat's cradle för Miles och en gång citerar hon Simón Bólivar, från Gabriel Garcia Marquezs bok The general in his labyrinth, ett citat som kommer att betyda mycket i romanen ramöver. Miles läser bara biografier, för att leta efter de sista orden. I Pt får Walt Whitmans Leaves of grass en avgörande betydelse, efter Margos plötsliga försvinnande.
Varför jag tycker att romanerna är utomordentligt bra, är kanske uppenbart vid det här laget, men framförallt att båda är klassificerade som böcker för ungdomar och att man kan läsa in ett annat djup i dem, om man önskar, speciellt Paper towns. John Green har ett språk som ligger nära en tonårspojkes, det är stundtals hjärtskärande, men har alltid nära till skratt. På ena sidan kan jag ligga i fosterställning och gråta hejdlöst, för att på nästa skratta mig till tårar.
Mycket kan sägas om honom. Green har ett hemligt recept på att vara världskänd och anonym på samma gång. För svenska ögon är han nog mest känd som en av författarna till Den andre Will Grayson, som han skrev tillsammans med David Levithan, samt Var är Alaska?
Jag kan med säkerhet säga att ingen i min klass hade hört talas om John Green (nå, nu är alla födda under tidiga nittiotalet eller tidigare), och det är nog få som känner till hur stor han är, medan han har en hel fanbase, från hela världen, som till exempel citerar honom jämt och skriver låtar baserade på hans romaner. Tillsammans med sin bror, Hank Green, skapade han begreppen nerdfighter och nerdfighteria, som andra, med internets goda hjälp, har skapat en slags community runt, där man kan känna samhörighet med andra, kanske inte likasinnade, men minst lika fantastiska. De ger mig hopp om mänskligheten, det är så fint att ord inte räcker till.
Slutligen;
“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”
*Jag säger fyra år och inte hela mitt liv eller något liknande, eftersom det inte var förrän då som jag började skriva ner alla titlar som jag har läst. Mitt minne sträcker sig inte längre bak, knappt ens det i många fall.
Ps.
Just nu är John Green aktuell med en ny ungdomsroman, som har fått titeln The fault in our stars, efter ett citat av Shakespeare, och han har utlovat att hela första utgåvan ska vara signerad.
Sidan som används frekvent i Paper towns, i letandet efter Margo, Omnictionary, har skapats i efterhand och innehåller främst saker som rör nerdfighteria och John och Hank Greens liv. På Omnictionary kan man bland annat läsa vad en pappersstad är.
Pps.
Relevanta länkar, för mer information och källhänvsningar finns i texten.
De irrelevanta kommer här:
John Greens hemsida
John och Hank Greens youtube-kanal
Awesome people hanging out together
Eldorado med Kjell Alinge
Torsdagsäventyr i september
Och jag fick väl ett okej första intryck, men var för dåligt förberedd. Jag och mina kamrater gick mest runt i cirklar, hängde lite hos Babel och fotograferade Jan Guillo, som var villig att posera trots att vi inte bad om några autografer eller ens stod kö. En timme innan bussen skulle ta oss hem igen, träffade jag blåmesen och vi gick på bibliotek, så klart.
en stadig puls över broar, genom städer, och för din skull, så reser vi igen
Tal om bättring. Jag känner hur jag staplar ord på ord för att fortfarande verka förståndig, stadig. Undrar hur mycket jag kan pressa in i huvudet och försöka få det att stanna; snälla, cirkus, stanna. Samma Kent-skiva på repeat. Idag: en väska packad med kläder, Wrestlarna och den där boken på danska. Den här gången inte för att fly, utan för att åka hem/bort och vara på bibliotek hela dagarna.
I väntan på en försenad nästan-obligatorisk bokmässrapport, några länkar:
Viktor Johansson i en kort intervju med Babel
Lars Winnerbäck gästar Tack för musiken
Mysterious Letters
The Make Believe Sea
Print is not dead
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)