Marie Curie

Jag är ganska säker på att detta är mitt första försök att läsa facklitteratur på franska. Att börja försiktigt med en populärvetenskaplig bok om en intressant person kändes rätt, men såhär i efterhand var det ett dåligt val (om det nu inte är mig det är fel på).

Med viss svårighet lyckades jag ta mig igenom fysikprofessorn Françoise Balibars "Marie Curie: Femme savante ou Sainte Vierge de la science?" som föga förvånande varken översatts till engelska eller svenska, men jag känner egentligen inte att jag fick ut något av den. Vad värre är, jag tror inte att detta beror på att jag inte klarade av språket, utan helt enkelt på att boken har allt för många brister.

Inget av det jag förväntat mig, typ en överblick över Marie Curies liv och/eller hennes arbete och/eller varför hon belönades med nobelpriset två gånger och/eller en diskussion på det något märkliga temat som indikerats i bokens titel - vetenskapskvinna eller vetenskapens heliga jungru? fanns nämligen i boken.

Utöver att innehållet är magert är det även illa strukturerat. Boken har delats in i fyra kapitel samt ett appendix men innehållet i dessa är väldigt spretigt och otydligt, och saknar helt kronologi. De många bilderna gör till en början ett trevligt intryck men blir snart ett irritationsmoment eftersom att bildtexterna ofta är mer omfattande än själva brödtexten.

Det är inte kul att behöva såga en bok, men den här är faktiskt kass. Jag fick så brått att lämna till baka den att jag varken hann ta en bild eller ta ur mitt favoritbokmärke (en utgången biocheck). Alltså: VARNING: liten bok (mindre än A5) med svartvitt foto av Marie Curie samt dennes namn i grönt på framsidan på fri fot. Närma er på egen risk; kan framkalla frustration och uttråkning.

Skisser & anteckningar

Den är lite grann som en dagbok, eller kanske mer som en anteckningsbok.
I vilket fall som helst: fin.

Lena Anderson är även mamma till Maja.

Tre trappor upp med hiss

Det är Sverige. Året är 1937 och Lotten ska flytta in till stan, till ett hus med hiss!, för att hennes mamma har fått en plats hos en familj där. Samma familj som Lottens farmor tjänade hos när hon var ung. Lotten blir i hemlighet vän med Marion, familjens trotsdotter som mamma inte gärna vill att hon ska blanda sig ihop med. Men Lotten blir nog illa tvungen, eftersom Marion har gjort henne till sin bundsförvant och tillsammans delar de en hemlighet som ingen får veta om. Ingen annan än möjligtvis pojken i fönstret mittemot...

Tre trappor upp med hiss är första boken i en trilogi av Maria Gripe. De andra titlarna, i kronologisk ordning, är som följer:
Eget rum
Egna världar

(Det var kanske sju år sedan vi sist sågs och nu när vi träffades igen var det som om allting kom tillbaka. Minns än: spänningen med att ha en hemlighet, tassandet på nätterna för att inte väcka någon, Olgas nyckfullhet men milda händer. Nödgad att låna fortsättningarna, bara för att se hur det går med Lotten och Marion. En sådan bok är det.)

Mangez-moi

Myriam är en medelålders kvinna som är ganska vilsen i tillvaron. På en enda plats känner hon sig hemma och det är i köket. Hon vet hur länge en viss grönsak håller sig, vilka udda smaker man kan få att gifta sig och hur länge man ska steka en köttbit. Följaktligen ljuger hon ihop ett CV för att få ett banklån och sedan kastar hon sig ut i det okända: hon öppnar restaurang.

Första dagen kommer inte en enda gäst till Chez moi ((Hemma) hos mig), som Myriam passande nog döper sin restaurang till. Men den andra dagen får hon sina två första kunder; två gymnasietjejer med små plånböcker som så småningom skickar in sin kompis Ben - en riktig kvarterskille och dessutom en mer eller mindre idealisk medhjälpare och vän - till Myriam.

Myriam börjar så småningom trampa vatten. Kundantalet ökar, arbetet blir effektivare, kreativare och roligare. Men samtidigt som hon får huvudet över vattenytan på jobbet, vilket för henne mer eller mindre innebär i livet, börjar hennes tvivelaktiga förflutna att stiga upp till ytan. Hur länge kan man egentligen fly från det man inte är stolt över, hur länge kan man låtsas som om man inte bryr sig om att man inte längre vet var de personer som man tyckt allra mest om på hela jorden finns?

Agnès Desarthe har kokat ihop en solskenshistoria som har en tydlig bismak av allvarlighet, personliga katastrofer och viktiga frågor. Personligen tycker jag att det blir ganska gott.
I svensk översättning: Ät mig.

En dag

Upplägget i romanen En dag är lika lätt som 1+1=2:
"Tjugo år. Två människor. En dag."

Hon är intelligent, beläst, medelmåttig och pragmatisk. Han, å andra sidan, är hennes raka motsats; en som kommer från en välbärgad familj, lever för stunden, snygg och hm.. snygg? Det låter som en kliché, en sådan typisk bok som man redan kan räkna ut slutet på, men det är det inte. David Nicholls skriver verklighetstroget, till och med nästan slentrianmässigt, en historia om två människor som, efter en natt tillsammans, flera år senare fortfarande håller kontakten, är varandras bästa vänner, men ännu inte har förstått att de är kära i varandra. Hur många år måste gå innan Emma och Dexter inser att de två är ämnade för varandra - för visst blir det Em och Dex, Dex och Em?

Hon får jobb som lärare och han påbörjar en karriär som programledare på sämsta sändningstid. Hon lever ett tråkigt singelliv och blir ihop med en komiker. Han gifter sig - med någon annan. Zzzznark. Jag ställde mig inte i kö för den här romanen för att jag trodde att den handlade om två människor utan ömsesidig kärlek, jag hade prompt förutsatt att de två skulle få varandra. Åh, dumma hjärta som bara vill ha det som inte går att få.

Sedan närmade sig slutet, med ilfart.

De sista kapitlen slukade jag. Ömsom log, ömsom grät.

Mina farhågor var att det skulle vara svårt att berätta om just en dag, för en dag av trehundrasextiofem, är så ... lite. Men, eloge till David Nicholls som syr ihop berättelsen på ett bra sätt.

Lighthousekeeping

I mina anteckningar står det: det här är en historia som rymmer flera andra historier, som i en rysk docka, där det i centrum av allt finns ett hjärta som pumpar ut kärlek till fingerspetsarna. Kärlek till berättarkonsten och kärlek till allt levande. Vi har en berättelse om Silver som efter ett missöde blir föräldralös och helt ensam och utelämnad åt världen, i sällskap av en hund (DogJim), hon hamnar hos fyrvaktaren Pew, en underlig och blind, men mycket snäll, man. Och inuti den (eller är det den som är början?) en historia berättad av Pew, om prästen Babel Dark som föddes samma dag som fyren blev färdig. Babel Dark som gör det svårt för sig och måste fly, anta ett nytt namn - "Lux". Det är roligt, ledsamt och mystiskt och inte minst: Jeanette Winterson.

Hon är den första författaren som har ett universum som jag vill utforska, en gåta som jag vill lösa. Vår resa tillsammans har inte hela tiden varit en solskenshistoria, vi har varit oense, men jag har ändå tyckt om henne. (Det är nog därför som jag har försökt leta efter guldkornet bland hennes utgivna böcker och kommer högst troligt att fortsätta leta efter fler.)

Wintersons språk är delikat, det är så att jag slickar mig om fingrarna när jag har läst klart. Och så är det det där med kärleken. Jag vet inte hur det gick till, men efteråt var hjärtat lite lättare och livet lite ljusare.

L'ombre du vent

På svenska heter den här romanen, skriven av Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga. Originalet heter La Sombra del Viento. Då kan man ju fråga sig varför jag, när jag väljer att läsa ett verk skrivet på ett språk som jag inte behärskar, inte väljer en översättning till mitt modersmål.

Svaret är att jag fuskar; när jag är i Frankrike läser jag på franska, punkt. Men när vi förra terminen pratade böcker på en lektion och två personer nämnde den här boken som sin absoluta favorit blev jag ju såklart nyfiken. Efter veckors bevakande av hyllan Z på biblioteket fick jag tag på den, men som tur är visade sig det också att en klasskompis köpt den och kunde låna ut den till mig när jag inte hunnit läsa färdigt innan låntiden gick ut.

En kritisk läsare lägger här märke till att jag håller på att skriva en berättelse om hur och varför jag läst den här boken och inte om själva boken.

Boken handlar om Daniel Sempere, en bokhandlarson från Barcelona. När han är elva år tar hans far med honom till De bortglömda böckernas kyrkogård, som är ett jättelikt och dammigt bibliotek för böcker som ingen längre bryr sig om. Där får han välja en bok att ta med sig och han väljer just L'ombre du vent, skriven av den mystiske Julián Carax. Daniel trollbinds omedelbart av boken och vill ha mer av samma författare. Detta visar sig dock omöjligt eftersom att en mystisk figur finkammar Spanien och Frankrike (där Carax bodde då han skrev sina romaner) och tillskansar sig Carax romaner för att sedan bränna dem. En figur som uppträder under namnet Laín Coubert - samma namn som djävulen själv bär i Daniels favoritbok.

Eftersom handlingen i L'ombre du vent till stor del beror av den fiktiva romanen L'ombre du vent är det lite svårt att kondensera handlingen i den förra utan att det blir rörigt. I romanen är det dock såklart inget problem. När Daniel börjar nysta i historien Carax finner han många oväntade spår och så småningom går det upp för honom att historien håller på att upprepa sig i hans eget liv.

L'ombre du vent (och då pratar jag om Zafóns roman och inte Carax) är ganska spännande, men det är inget exceptionellt. Korsningen klassisk roman-pusseldeckare funkar ganska bra och beskrivningarna av Barcelona är intressanta. Men den är lite för ooriginell för att göra ett intryck på mig. Jag erkänner mig besviken, även om detta nog delvis beror på mina uppskruvade förväntningar och att jag läste den precis efter den underbara Igelkottens elegans.