Stjärtmes sommarlovsläsning


(bildkälla: weheartit)

Det är bara några dagar kvar nu innan sommarlovet tar vid och då ska jag minsann ta tag i läsningen som har fått ligga på is för de sista inlämningsarbetenas skull.
Inför sommaren har jag redan lånat ett gäng böcker som jag förhoppningsvis läser ut innan de måste lämnas tillbaka:

Charles Bukowski, Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna
Tracy Chevalier, Den blå färgen
Elfride Jelinek, Älskarinnorna
Per Nilsson, Anarkai
Per Nilsson, Du & du & du
Per Nilsson, Ett annat sätt att vara ung
Jean-Paul Sartre, Äcklet
Mary W. Shelley, Frankenstein eller Den moderne Prometeus
Ann Brashares, Systrar i jeans
Michael Ende, Momo eller Kampen om tiden
Lavinia Greenlaw, Musikens betydelse för flickor
Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet
Klas Ekman och Martin Norberg, Broder Daniel: When we were winning

Jag vet inte om det beror på att jag är rädd för att åldras som jag tar mig tillbaka till ungdomens bekymmer och nästan längtar efter att vara ung och dum igen, även om det inte alls var så längesedan som jag var det.

Tre böcker av Per Nilsson och Systrar i jeans av Ann Brashares, som jag läste för alldeles för längesedan, på mitt lånekort måste ändå betyda något. Jag fyller snart år och det känns, lite grann, som om livet kommer att ta slut då. Jag hoppas att det kommer att vara tvärtom.


(bildkälla: JenniPenni)

Hemsöborna

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."
Strindbergs val av öppningsmening i den här boken tycker jag är fantastiskt, fast antagligen inte på det sätt som avses utan mer ur ett ironiskt perspektiv. Tyvärr tycker jag att det senare går utför...

Den som kom yrvädrandes var Carlsson, den nya drängen på Hemsö. Där bor sedan tidigare Hemsöborna; änkan Flod med sonen Gusten, flickorna Clara och Lotten och två andra tänkta hjälparbetare som snarare slår dank. Med Carlsson kommer visserligen förbättring till den uttjänta gården, åtminstone rent fysiskt. Men Carlssons oändliga egoism stör både mig och händelseförloppet i boken. Han agerar alltid utifrån sin egen vilja och verkar helt sakna empati.

Efter ett tag lyckas han sätta sig i respekt, bli herren på gården, trots sina obefintliga kunskaper om skärgårdsliv. Tyvärr går också änkan Flod och förälskar sig i denna mansgris, något som leder till många motsättnignar och onda känslor. Möjligen finns det en moral i boken i det avseendet att den slutar i ond, bråd död.

Enligt den efterföljande kommentaren (ska en sådan ens behövas, ett litterärt verk ska väl ändå kunna tala för sig själv) är det bästa i boken beskrivningarna, som omtalas som korta och färgstarka. Själv säger jag bara ssssssssnark! Boken är okej där det händer saker, men i beskrivningarna kopplar jag bort. Möjligen är det det ålderdomliga språket som sätter käppar i läshjulet.

Jag kan inte riktigt se den här boken som underhållningslitteratur, även om det nog är det den är tänkt till. Nejdu, Strindberg, jag är inte såld på dig, trots att du är en av vårt lands stora författare. Det krävs mer. Eller kanske snarare mindre av det som dödar min läslust.

Drömmar för dårar

Alhéme är 24 år, invandrare i en förort i Frankrike och som försöker få livet att gå ihop. Varken hennes kärleksliv, arbetssituation eller familjeliv är okej. Hennes lillebror Foued befinner sig i den åldern som är som jobbigast och hennes pappa är inte helt klar i huvudet sen han föll från en ställning på jobbet. Var tredje månad måste hon dessutom köa i timmar utanför prefekturen för att få sina papper stämplade så att hon kan gå runt utan att behöva betala böter just för att hon saknar en stämpel.

Hennes vänner, Nawel och Linda, har allt som Alhéme inte har verkar det som. De har jobb, pojkvänner och pengar. Men de försöker ändå hjälpa Alhéme, de ordnar blinddejter åt henne och tar med henne ut på upptåg som innehåller alkohol och dans.

Det är många saker som är tunga i den här boken som är något tunn. Faïza Guène har ett skickligt språk som är komiskt, kvickt och kärleksfullt samtidigt som hon skildrar en ung kvinnas liv som befinner sig i en för tidig fyrtioårskris.

Min favoritkaraktär är ändå Tantie Mariatou som är som en mor för Alhéme. Hon flätar hennes hår och ger henne goda råd när hon vänder sig till henne. Hon kommer alltid med kloka ord vilket gör att man önskar att man hade en mor som henne. Som förstår och kommer ihåg hur det är att vara ung.

Boken handlar inte bara om att försöka ta sig fram i livet i Frankrikes förorter som en invandrare när man är ung och nästan föräldralös, Alhémes mamma dog när Alhéme var ung och Alhémes pappa kan knappt ta hand om sig själv. Den handlar också om att försöka hitta hem. Alhéme och Feoud bodde i Algeriet innan de kom till Frankrike. Där växte Alhéme upp och minns ibland små scener därifrån. Ända sen hon och Feoud åkte har hon aldrig åkt tillbaka. Men boken är också en kommentar om hur jobbigt det är att behöva stå i kö i flera timmar tillsammans med hundratals andra invandrare bara för att få en stämpel, och ibland måste man komma dit nästa dag bara för att man inte fick en den dagen, och om hur jobbigt det är att passa in.

Även om man inte bor i Frankrike och är 24 år och känner sig misslyckad så känner man igen sig i situationer som Faïza Guène skriver om. Till exempel det där med att vara olyckligt kär och att gå ner sig, förlora sig själv till depressionen och så kommer det en dag när allting är borta och nästan som vanligt.

Den är i sig en lättviktig bok som är lätt att ta med sig överallt och som man läsa i när som helst men man lär sig saker också, framförallt genom Tantie Mouriatis visdomsord som jag älskar. Ett exempel är det krävs två händer för en applåd, ett annat är det är ingen idé att springa om man vill fånga en gepard. Och så har boken ett budskap som är värt att ta till sig: det är okej att drömma drömmar för dårar.

Sonja Kovalevsky

Mmm... Gammal dammig biografi från Bibliotekets stängda magasin. Närmare bestämt utgiven 1981, inte speciellt gammalt kan tyckas, men dammlukten talar sitt särskilda språk.

Sonja Kovalevsky, född i Ryssland på tidigt 1800-tal, var ännu ett lysande exempel på att begåvning inte är allt. Som barn kände sig Sonja ofta ensam och som det minst älskade syskonet, och kärlekstörsten som grundades då låg henne till last resten av livet, även om detta inte är den mest välkända delen av hennes relativt berömda liv.

För att komma bort från föräldrarnas, och framförallt faderns, förtryck, ingick hon kamratäktenskap och flyttade till Tyskland för att ägna sig åt sin passion - matematik. Hon lyckades där bli utnämnd till doktor i matematik trots att kvinnor inte ens ägde tillträde till föreläsningarna. Att hon sedan hamnade i Stockholm var mer av en olycklig slump, det var helt enkelt det enda universitet som ville ge henne anställning.

Bilden av Sonja pendlar mellan det matematiska geniet, den charmanta vänninan och den depressionstyngda, kärlekslösa flickan. Ibland känns ytterligheterna nästan för diametrala, kan hon verkligen ha varit sådan? Och hur kan författarinnan ha vetat hur hon egentligen kände?

Jag tror trots detta att författarinnan Gunnel Weidel Randver gjort ett bra jobb, hon verkar ha haft gott om material i form av brev och Sonjas egna böcker. En komplex skildring av en skicklig matematiker men även av en förtryckt kvinna, en person född i fel tidpunkt. Sonjas öde är bitvis fascinerande. En bra bok för den som vill ha insyn i 1800-talslivet för kvinnor i allmänhet samt begåvade sådana i synnerhet.

Tillsammans är man mindre ensam

Författarinnan Anna Gavalda är aktuell med en ny bok som heter Lyckan är en sällsam fågel, men en av hennes största framgångar (hittills) heter Tillsammans är man mindre ensam och har även filmatiserats, med Audrey Tautou i huvudrollen. Blåmesen kallar den TÄMME för att det är enklare att skriva, jag vet att den är en av hennes favoriter också. För mig är den en av de finaste böckerna som jag har läst.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig till Paris bakgator i en vindsvåning, som mer känns som en liten skrubb, där Camille bor. Hon är städerska och när hon är sjuk räddas hon av Philippe. Han bor på någon våning under i en alldeles för stor lägenhet tillsammans med hyresgästen Franck. Det är nästan som om Camille ramlar in i deras vardag och vänder den upp och ner, samtidigt som jag ramlar in i deras varje gång jag öppnar boken.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig inte bara till Paris bakgator utan också till en majmånad för alldeles för många år sedan där jag låg bakom en rosenbuske och lyssnade på Yann Tiersen samtidigt som jag tog del av Gavaldas kärlekshistoria, och gömde mig för omvärlden. För det är en kärlekshistoria och det är en väldigt fin en.

När Franck river fasaden som han byggt upp blir han mjuk och känslig. Han börjar få känslor för Camille och vill snart visa henne allt.

Det blir lätt ibland att man, under läsningens gång, drar paralleller till filmen Amelie från Montmartre, speciellt om man lyssnar på kompositören och läser boken samtidigt, men den är inte alls som den. Jag vill nästan påstå att den är rakare och mer vuxen, den är inte lika naiv men söt.

När jag läste den fastnade jag nästan direkt och kunde inte lägga ifrån mig den. Det var som om jag var där, i den där världen med Camille, Franck och Philippe, och det är inte lögn när jag säger att den är fin. För det är den. Väldigt.

Stjärtmes himmelfärd




Jag har legat på sängen och ätit glass,
läst litegrann i en bok med tolv berättelser av Kate Atkinson,
drömt om att kunna flyga över de gula rapsfälten på molnen och
tänkt att snart är det slut på maj och då börjar juni och så småningom
även sommaren fast det redan känns som om den är här.

Längtan.

Snart ska jag se Oddjob i Lilla salen.
Sen ska jag fortsätta läsa Sartre och se svalorna flyga över hustaken.

Halleluja liksom

En söt liten grön diktsamling med dikter av varierande kvalitet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. På något sätt känns det svårare att bedöma poesi än romaner, eftersom poesin är mer avskalad. Det blir liksom som att negativ kritik av poesi blir kritik av författarens tankar. I romaner finns så mycket mer att kommentera angående den rent språkliga utformningen av texten.

Jo, jag tycker nog att det här är bra, bitvis. När det inte är för pretentiöst (dikter med alltför uppenbart syfte och utan det där smarta, unika), men inte heller försöker vara otroligt opretentiöst (Bob Hanssons grunda men tarvliga sexskildringar tilltalar mig inte alls). När ett stycke svensk vardag lyfts fram och lyses upp.

Boken inleds med ett par prosaliknandestycken, ett stilmedel som återkommer då och då. Personligen tycker jag faktiskt att Hanssons poesi gör sig bättre i den typiska korthuggna formen md många radbrytningar, få ord och mycket innehåll.

Författaren gör också i sina finurliga fotnoter reklam för bokens hemsida. Jag har inte hunnit titta på den ännu men den som är intresserad hittar den här.

Eller också kan du strunta i filmatiseringar, inläsningar och förlängningar, låna boken och se vad du tycker - antagligen inte lika dant som jag.