Efterklang


Fysiska böcker. Något av det bästa som finns, eller hur? Och ändå så styvmoderligt behandlade i blåmesens bo för tillfället. Något man läser en snutt i någon gång ibland, så att man nästan glömmer bort vad boken handlar om mellan varven. Inte som med de elektroniska böckerna, näbben i luren varje dag, kontinuitet. Är det formatet, eller är det innehållet?
Efterklang av An Yu kom med posten i maj, och det dröjde inte länge innan jag öppnade den. Men den hade inte samma omedelbara dragningskraft på mig som Slöseri eller Jag sjunger och bergen dansar. Jag fick liksom treva mig fram genom den här boken. Lite trögt kändes det. Ibland glimmar det till, något väcker mitt intresse, någon rad känns extra klok, handlingen tar ett språng i någon riktning, men så falnar det igen.

Huvudpersonen heter Song Yan och verkar vara en grav people-pleaser. Eftersom hennes pappa är konsertpianist har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka gå i hans fotspår, men numera arbetar hon som pianolärare för barn. Hon är gift med Bowen (oklart om detta är ett för- eller ett efternamn och vad han möjligen heter mer) som mest verkar vara intresserad av sitt jobb och att hålla allt jobbigt han gått igenom tidigare i livet prydligt nedtryckt under ytan. När boken tar sin början har Song Yan, Bowen och den senares mamma just flyttat till en ny lägenhet. Att bo med svärmor är inte friktionsfritt, men det är väl i ärlighetens namn inte heller förhållandet med maken. Så börjar Song Yan drömma om nån sorts svampspöke, och det börjar komma underliga leveranser av svamp till dörren. Dessa leder så småningom till ett oväntat möte, som i samklang med ett oväntat telefonsamtal vänder Song Yangs tillvaro över ända.

Jag har försökt låta bli att läsa recensioner för att inte bli påverkad innan jag läst klart, men när jag scrollat förbi denna titel i e-boksappen har det stått något om "man vet aldrig vad som ska hända på nästa sida" och det kan jag hålla med om. Kanske är det därför det känns trögt, jag vet inte vart jag är på väg och kan tydligen inte vila i det.

När jag skrev om Alla nattens älskare kommenterade Stjärtmes att upprätthållande av status quo verkar vara intressant i litteratur från öster. Något sådant behöver man inte oroa sig för här. Däremot finns definitivt obekymret kring vad som är verkligt och inte, som jag känner igen från Haruki Murakami. Vad är på riktigt, vad är en dröm eller en fantasi? Vad är i själva verket en metafor? Det verkar inte spela så stor roll.

An Yu skriver på engelska och i original heter denna bok Ghost music. Efterklang är väl inte en dålig översättning, men... tappar man inte något, ändå? (Av någon anledning börjar jag nynna på Anna Järvinens Nattmusik, utan att ens minnas att den hette just så). På samma sätt har raderna som gjorde svamparna till toner på ett notblad blivit oregelbundna och mjuka och kanske ska föreställa stiliserat mycel istället. Antagligen är det också för att boken är skriven på engelska som den helt saknar kommentarer gällande den kinesiska kulturen eller språket. Visst kan jag googla tecknet för svala (宴... eller möjligen 燕) och visst framgår det av texten vad en jianbing är. Men jag uppskattar nog faktiskt handhållningen man ofta får genom ett par väl valda ö.a.

The night tiger

Via en av mina bästa källor för utländsk litteratur, tidskriften Karavan, hittade jag 2020 denna oupptäckta diamant. Yangsze Choo är enligt tidskriften en av Malaysias mest intressanta samtidsförfattare just nu och som gärna skriver utifrån en historisk kontext blandat med vidskepelse och gamla sägner, som hon gör i The night tiger. 


Handlingen utspelar sig i 1930-talets Malaysia, som under denna tid var en brittisk koloni. Läsaren får främst följa två personer, tjänstepojken Ren och den unga tjejen Ji Lin, vars vägar är förutbestämda att mötas.

Romanen inleds med att Rens husbonde tvingar honom att avge ett löfte, strax innan han dör: att återföra hans förlorade finger till hans grav och gräva ner det med resten av kroppen. Det är en gammal kinesisk vidskeplighet som säger att om inte den döda kroppens alla delar återbördas ner till jorden efter 49 dagar, kommer själen att vara vilse på jorden för evigt.

Den unga tjejen Ji Lin jobbar om dagarna som lärling hos en sömmerska, men på kvällarna jobbar hon i hemlighet på en danshall, kanske nattklubb? (eng: "dance hall") för att tjäna ihop extra pengar så att hennes mamma kan betala av sin skuld från mahjongspel. En kväll, hennes 44:e på nattklubben, dansar hon tango med en försäljare som inte kan hålla händerna i styr. När han gjorde en skarp vridning förlorade hon balansen och var tvungen att ta tag i hans ficka, i vilken hon fann en liten cylinder av glas som hon tog. Först efteråt, när försäljaren hade gått, vågade hon öppna handen och upptäckte att i cylindern låg ett torkat avhugget finger.

Det är nu ett tag sedan jag läste ut The night tiger, men jag vill minnas att jag tyckte att det var spännande ända fram till sista sidan. Historien är sprängfylld med östasiatisk vidskepelse, förutom ovannämnda finns det till exempel också en tro att tigrar som äter tillräckligt många människor själv kan förvandla sig till en människa och gå bland dem som vem som helst. Ett annat exempel är att siffran fyra för med sig otur, eftersom ordet på kinesiska låter som ordet "dö" - tänk er då att Ji Lins otur börjar på hennes 44:e arbetsdag, vilket måste betyda dubbelt så mycket otur. 

The woman in me

Jag vet inte vad jag vill läsa just nu, läser för att fly återgången till vardagen, låt postsemesterångesten vara över snart, snälla? Så jag läser Britney Spears självbiografi.

The woman in me, skriven av Spears och okända samarbetspartners, har ett direkt tilltal och går rakt på sak. Det är tydligt att språket och stilen är enkelt, fritt från finesser. Kanske är meningen att det ska kännas som att man sitter och lyssnar på Britney som pratar om sitt liv? Helt klart är att Britney inte har några större litterära ambitioner; hon vill bara ge sin sida av saken.

Spears tar oss igenom sitt liv, från uppväxten i småstaden Kentwood, Louisiana, präglad av relativ fattigdom och en alkoholiserad pappa men också av glädjen i att sjunga, dansa, spela basket. Vid fem års ålder vinner hon en första lokal danstävling och så småningom börjar hon åka på auditions för större uppdrag. Hon beskriver sitt genomslag vid femton års ålder och hur hon i det stadiet hade någon sorts kontroll över sitt arbete, till exempel själv fick bestämma hur videon till ...Baby one more time skulle se ut. Samtidigt inleds en livslång destruktiv relation med pressen.

Så småningom kommer vi till 2008, året för det berömda sammanbrott som ledde till att hon sattes under förmyndarskap i tretton(!) år. Enligt henne själv bad hon domstolen att ge henne vilken förmyndare (eller är det god man) som helst, bara inte hennes pappa. Såklart blir det ändå han som får uppdraget och, enligt Britneys uppgift, genast börjar styra hennes liv med järnhand. Om hon säger nej och inte samarbetar hotas hon genast med att inte få träffa sina barn mer.

Jag betvivlar inte att vi får höra Spears sanning, säkert censurerad av någon som vet vad man kan och inte kan skriva utan legala påföljder, men ändå med ett stort mått av frihet. Ändå är det svårt att förstå hur hon hamnade i denna legala soppa och inte förmådde ta sig ur den. Det är uppenbart att hon mådde jättedåligt, vilket hon också själv skriver. Mycket av det hon beskriver att hennes familj tvingade henne till - läkarbesök, terapi, vad som ändå låter som en rimlig mängd motion - låter också som rimliga hälsofrämjande åtgärder. Andra, som att detaljstyra vad hon fick och inte fick äta, och sätta henne på att jobba och turnéra intensivt, verkar ytterst tveksamma. Hur mycket av hennes beskrivning av det själadödande förmyndarskapet är det hon upplevde i stunden, hur mycket är anpassat efter #FreeBritney-rörelsens uppfattning?

Har jag fått en tydligare uppfattning om vem Britney Spears egentligen är, efter att ha läst hennes biografi? Absolut inte, snarare är jag mer förvirrad. Inte heller förstår jag vad hon menar med kvinnan inom sig, den hon strävar efter att befria. Vad jag fick var dock en sammanfattning av hennes karriär som absolut inte var ointressant. Britneys första skiva var en av de första i min lilla samling, men när hon gled från pop mot r'n'b/edm/dance blev jag allt mindre intresserad av hennes musik. Den här boken fyllde i några av mina popkulturella kunskapsluckor.

the princess saves herself in this one

Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?

Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.


Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:

"I. he calls me
   gorgeous.

 II. he reads
      all my favorite books
      & then asks for
      more.

III. he knows
      exactly how to make my coffee.
      ("light & sweet,
       just like you," i
       always joke to him)

IV. he asks me
      how i am doing
      every single day
      & he
      genuinely
      cares to hear
      the answer.

 V. best of all,
     i know he will
     still love me
     when he
     wakes up
     tomorrow morning.

- five things you made me think weren't possible"

har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.

Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.

I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.

På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.

Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.


Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

De överblivnas armé (Bortbytingar #1)

Vad boken är

Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.

Vad den handlar om

Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig. 

Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill. 

Varför jag läste den

På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet. 

Vad jag ogillade

Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.

Vad jag gillade

Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.

Not in love

Planen var att läsa något med lite mer substans. Jag tänkte att de 6 veckorna kvar i kö för Ali Hazelwoods senaste romance, Not in love, skulle bli precis lagom. Men när den dök upp på "gå före i kön"-hyllan (visst var det där jag hittade Hazelwood från första början? Älskar och hatar den där hyllan) och jag tryckte låna utan att tänka efter. Med tanke på taket på 8 e-lån per månad (som jag i juli slog i med 10 långa dagar kvar av månaden) var det sedan bara att läsa och vara glad.

I Not in love försöker Hazelwood sätta ena foten utanför sin komfortzon. Kanske var hon trött på att skriva samma bok om och om igen? Därför har hon till och med en liten notis i början om att detta inte är en rom-com utan en "erotisk romance". Spontan känsla: va? Vad är skillnaden? Efter att ha läst kan jag konstatera att det verkar finnas en intention att denna bok ska vara mer seriös. Färre dråpliga förväxlingar och mer grävande i karaktärernas stökiga förflutna. Det ska visa sig att jag inte gillar det, men det återkommer vi till senare.

Rue Siebert jobbar med livsmedelskemi. Eftersom hennes uppväxt var fattig och det inte alltid fanns mat på bordet arbetar hon naturligtvis med ett banbrytande projekt som ska få mat att hålla sig längre. Rue är extremt socialt osäker vilket uttrycker sig i att hon uppfattas som kylig och nedlåtande. Därför har hon bara två vänner, varav den ena också är hennes chef. Eftersom det här är ett steg bort från den "klassiska Hazelwooden" är Rue faktiskt inte petite utan lång och kurvig.

Levi... förlåt, Eli heter ju den manliga huvudpersonen den här gången, är som brukligt stor och muskulös, men bär skjorta och glasögon istället för farfarströja (oj, vad osexigt det låter på svenska) och arbetar med finans, eftersom han för många år sedan fick sparken från sin doktorandtjänst inom biokemi. Precis som övriga manliga Hazelwood-huvudpersoner blir han omedelbart, bombsäkert kär och vill från dag ett inget annat än att ta hem Rue till sitt fina hus och laga mat åt henne - dock inte skaffa en kull gulliga barn vilket ju annars är brukligt.

Rue och Eli träffas genom en app för folk som har engångsligg som hobby. Eli reagerar enligt ovan, men precis som Mallory i Check&Mate (som förövrigt namedroppas i denna bok) är Rue övertygad om att hon aldrig kommer att älska och bli älskad. Hon har bara upptäckt att sex utan känslor är kul. Nu blir det på grund av vissa omständigheter inget av detta. Dagen efter deras första möte visar det sig att Elis finansföretag försöker lägga vantarna på företaget Rue arbetar på.

Så följer den vanliga "vi gillar varandra men är inte värda att älskas och det här handlar bara om sex (som för övrigt är rikligt förekommande, möjligen något mindre vanilj än vad det brukar och ganska snark) och vad har den andra personen för intentioner egentligen"-intrigen, och den rullar hela vägen till det lyckliga slutet.


Jag tycker faktiskt inte att det här projektet flyter. Hazelwood försöker fördjupa sina karaktärer, lägga mer tyngd på deras trassliga förflutna och hur det format dem, men det blir bara klyschor och plattityder och närmast karikatyrartat. På så vis påminner den mer om Check&Mate än om Love Hypothesis/Love on the Brain/Love, theoretically. Jag blir inte berörd utan längtar tillbaka till det vanliga formatet. Kanske, fast jag vet inte säkert, är det menat att framstå som mindre orealistiskt än i tidigare böcker - det förekommer trots allt inte en enda fejkad relation. Men jag tycker att den mer allvarsamma intrigen faller platt. Som att det blev en dag-TV-såpa à la Hem till byn och att jag längtar tillbaka till Bridget Jones?

Nu är jag i alla fall klar med Ali Hazelwood, i alla fall för i år. Jag har läst alla hennes vuxenromaner utom Bride, men den har vampyrtema och det känner jag inte för. Inte heller är jag sugen på hennes kortromaner. Kanske dags att ta den där läsperioden med mindre fluff och mer innehåll?

The Sealey challenge (25-31)



Jag gick i mål. Jag skulle kunna skriva något om hur fyra veckor också är en menscykel -  något om att det började och slutade med blod och något om hur det märktes på mitt engagemang under veckorna. Sista veckan var jag lat och läste tre diktsamlingar på en dag istället. Sista veckan kanske var den svagaste veckan under hela utmaningen, jag undrar om det hade varit en skillnad om jag hade gett varje diktsamling lite mer tid, eller om jag hade tyckt lika ändå.
På det stora hela har det varit en salig blandning av poeter men en ganska tydlig uppdelning av kön och världsdel. Även om jag i nuläget är rätt less på att läsa kryptiska texter kommer jag nog se på den här utmaningen med längtansfulla ögon, kanske redan om ett år, för det har varit givande trots allt. Tack för att ni hängde med! Min nästa poesieskapad blir förmodligen på Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.
Dag 25-31 ↓
25. Leva trots allt av Yu Xiu Ha
"... Ett liv är alldeles för kort för kärleken. / Det är inte ens tillräckligt långt för att tänka på dig. / Du finns här. / Det gör mitt liv omöjligt att leva. / Mitt liv har ingenting med dig att göra. / Jag vill leva. Det är det viktigaste."

26. Moder Justitia av Ida Eklöf 

Läste jag den försent (är jag för gammal) eller vad är det jag inte förstår. Diktsamlingen står i ungdomshyllan på mitt bibliotek. Dikterna handlar lika mycket om att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle som att vara mamma, samtidigt är språket ungdomligt, milt sagt. Kan ju vara att jag har fått ta del av många värre öden under den här månaden, som gör att Moder Justitia bleknar i jämförelse. 

27. Helium av Bart Moeyaert 

Dikter om barndomen. "Tänk om felet inte är / min trånga rock. Tänk om / hela världen passar, / men inte för mig. Tänk om / det snart visar sig / att jag i åratal saknats / därute i rymden. ... / 


28. Prologer av Elnaz Baghlanian
Diktjaget väntar barn och tankar om rötter och historia börjar komma. Den handlar om flykt och föräldrarnas uppoffring för att hon skulle få allt hon ville ha i det nya landet, men att det bara skapade ett stort gap mellan dem. Och om en mamma som tappar minnet, förlorar det nya språket. Den här tyckte jag om.

29. Överlevorna av Matilda Södergran

30. Stamina av Bella Batistini

Skriven under pseudonym. Korta dikter/rader betraktelser/tankar/upplevelser inifrån ett fängelse. Nja.


31. Räkneboken av Ida Linde

Fragmentarisk, osammanhängande, men den har Något. Jag blev nyfiken på Ida Lindes romaner efter att ha läst denna.