Det handlar om dig

Ibland läser jag Sandra Beijers blogg. Jag har en kompis som bojkottar den för att hon tycker SB reser för mycket. Kanske borde man. Hur som helst läser jag något av hennes mest omtyckta blogginlägg, tycker hon skriver bra, och blir lite nyfiken på hennes böcker. En snabb Internetsökning avslöjar att SB på 90-talet hette Alexandra Körlof?! och att hennes första bok heter "Det handlar om dig" (som textraden ur Veronica Maggios Alla mina låtar).

Det handlar om dig handlar (egentligen) om en icke namngiven rödhårig tonåring i Stockholm som ägnar sin fritid åt att rökasupahångla. När hon är 15 blir hon förtjust i en kille i parallellklassen (du) som har mörka ögon, pratar flytande ryska och har tveksam musiksmak. De två blir så småningom ett par, men eftersom huvudpersonen inte kan låta bli att rökasupahångla ens när pojkvännen ligger hemma sjuk går relationen strax i stöpet. Resten av boken är huvudpersonen ledsen och trånande.

Bokens kapitel är mycket korta, de flesta ryms på en mobilskärm. Språket är huvudsakligen enkelt och utan utsvävningar. I e-boksversionen förekommer ett flertal särskrivningar som stör mig något oerhört, men jag misstänker att de inte kommer från Sandra eller ens originalboken utan från just e-bokskonverteringen.

Jag antar att Beijer vill beskriva hur det är att vara tonåring, eller möjligen tonåring i Stockholm, eller tonåring i Stockholm och kär. Min första tanke är att det här kommer att kännas som TV-serien Skam: en berättelse om allt andra tonåringar än jag hade för sig. Men tyvärr känns den här tonåringens liv så... orimligt? Jag blir väl helt enkelt inte tillräckligt uppslukad, känner inte det huvudpersonen känner. Jag antar att jag var och förblir alltför vettig för att kunna relatera.

Testosteron

Selma Brodrej, journalist född 1995, funderar över mansrollen samtidigt som hon glatt berättar hur strulig hon var under tonåren. Hon citerar och kommenterar friskt kring diverse mer eller mindre färska artiklar och böcker på ämnet, och knyter där det funkar ihop teserna med sitt eget liv. Hon diskuterar huruvida det är skit att vara man idag, huruvida det är rättvist att det är skit att vara man nu eftersom det så länge varit skit att vara kvinna, huskvinnor, feminism, incels och tradwives. Manlighet, feminism, dubbelbestraffning.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev så mycket klokare eller fick några nya insikter kring ämnet könsroller under första halvan av 2020-talet, men jag tyckte absolut att essäerna var om inte intressanta så åtminstone underhållande. Och: deprimerande. Det verkar verkligen inte lätt att vara kille. (Men å andra sidan är det heller inte lätt att vara människa och av det följer ju naturligt att det varken är lätt att vara kvinna eller man eller för den delen icke-binär.)

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

Hilda är 18, aktivt kristen och gravid. Med tre potentiella pappor, Mamma Mia!-style. Författaren Anneli Adamsdotter behöver ungefär en sida för att få mig fullständigt uppslukad (och konstatera att ingen som är 18 kommer att tycka det här känns relevant/fräscht/verkligt eftersom jag känner igen alla Hildas referenser och jag är inte direkt 18 längre).

Men även om jag inte kan sluta utan sträcker mig efter (den digitala) boken om och om igen, blir det liksom inte bättre än öppningsscenen och jag känner instinktivt långt i förväg att jag inte kommer att tycka om slutet.

Det gör jag inte heller. Det är för mycket, för gulligt, för "allt ordnar sig", för "att få en bebis gör en automagiskt lycklig".

Jag är kanske bara inte på humör för lyckliga slut just nu? 

Jag känner för övrigt inte till något Pressbyrån som de facto har en kundtoalett, men jag kanske bara haft otur?

Tranans lilla prenumeration, 1.75 år senare

I början av 2024 blev jag med bokprenumeration för första gången sedan jag var barn. Trots min strävan att äga färre ting (inklusive böcker) och min kraftigt minskade konsumtion av fysiska böcker, till förmån för digitala sådana.

Så hur har det funkat med den lilla prenumerationen från Tranans bokförlag.?

Visst har det varit mysigt att få små bokpaket i brevlådan då och då, men bortsett från den första boken - Jag sjunger och bergen dansar - har resten inte blivit några direkta wow-upplevelser. Det har snarare varit den typ av böcker jag absolut hade kunnat låna på biblioteket och glatt återlämna efter läsning. Dessutom har det fysiska formatet tyvärr ställt till det för mig. När jag läser är det helt enkelt ofta i en miljö där en fysisk bok inte är tillgänglig, eller ens lämplig (målet att läsa rimligt har inte direkt kommit närmare). Därför blir Tranan-böckerna liggande, i värsta fall oöppnade, i bästa fall halvlästa, och jag gör dem inte rättvisa.

2024 bjöd utöver Jag sjunger... på Efterklang, Aska i munnen och Hissen i Saigon. Jag bestämmer mig för att det var kul att prova men att jag inte ska fortsätta. Tyvärr har jag missat att prenumerationen automatiskt förnyas om man inte checkat ur en ruta på hemsidan jag aldrig brytt mig om att logga in på. Ytterligare ett år således, håhå jaja.

Av 2025 års böcker har jag hittills bara läst Bonsai och den var så... fragmentariskt koncentrerad, kan något vara det? Att jag liksom inte fick något grepp om den. Jag får läsa om och återkomma. Därefter har även Tillbaka till Haifa och Heaven trillat in, och nu återstår alltså bara en enda liten bok. Jag har nämligen redan sagt upp prenumerationen på grund av ovanstående.

Tack för den här tiden Tranan, kanske kommer jag tillbaka en dag? Oavsett vilket kommer jag att fortsätta kolla Tranans hemsida för lästips.

Här är två saker jag hade önskat mig för att vilja fortsätta prenumerera:

* Digital prenumeration. Jag hade absolut kunnat tänka mig att få en e-bok istället för en fysisk bok. Jag vet, jag vet, jag kan ju klicka in och köpa en e-bok själv fyra gånger om året i så fall. Men just att få något som är nytt/aktuellt, och slippa välja själv? Inte mig emot.

* Cirkulär prenumeration. Att det med boken skulle komma en fraktetikett så att jag efter avslutad läsning (helst utan deadline) kunde skicka boken vidare till någon annan som ville läsa den. Jag hade inte brytt mig om att få något betalt, bara att själv slippa hitta någon som vill ha boken men ändå veta att den kom till användning. (Ja, jag vet att Akademibokhandelns Låna och läs har ungefär det här konceptet fast utan skickandet. Men de har ju inte Tranans urval.)

Mamma i soffa

Jag ville ha nåt att läsa som varken var självhjälp eller romance. Helst något hyfsat lätt, kanske roligt. Under Bibliotekarien rekommenderar hittade jag Jerker Virdborgs Mamma i soffa, som skulle handla om en mamma som satte sig i en soffa och inte ville gå därifrån. Det lät väl... absurt? Så kanske den då?

Vad jag inte var beredd på var den allmänt kusliga stämningen som jag upplevde genomsyrade boken. Jag kommer återkommande att tänka på en skräcknovell jag läste i en gratistidning en sommar för många år sedan, där en psykotjej släppte loss sina kamphundar på ett helt varuhus för att hämnas på sin kille (om någon vet vilken jag menar får ni gärna lämna en kommentar, det vore intressant att se om jag fortfarande tycker den är lika otäck). Mamman sitter i en soffa i ett övergivet möbelvaruhus och för det mesta händer ingenting mer än att hennes barn försöker övertala henne att gå därifrån, men jag bara väntar på att det ska hända något riktigt otrevligt. Vad är det för skum bil som dyker upp på parkeringen, varför verkar expediten så osugen på att åka hem, hur mycket pengar ska barnen skinnas på innan historien är över, vad är det i storebror Pierres mystiska gula IKEA-kasse, varför kan syskonen inte bara ringa psyket eller polisen, varför laddar Davids telefon ur hela tiden?

Många av frågorna blir endast delvis besvarade och det lämnas upp till läsaren att tolka om detta är någon sorts magi i farten eller om det bara är en massa sammanträffanden och psykiska tillstånd. När boken tar slut upplever jag mest en stor lättnad över att släppas ut ur kusligheten. Det här var inte vad jag trodde att jag skulle få läsa, och lite för obehagligt för min smak. Inte desto mindre en kort läsupplevelse som jag tror att jag kommer att minnas.

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Bästsäljare av Ruth Kvarnström-Jones. Tre tankar:

Jag gillar verkligen inte titeln, den låter så enormt lökig.

Jag vet heller inte om jag gillar fiktiviserad historia (se All the light we cannot see). Vem är på riktigt och vem är påhittad?

I övrigt är det lättläst och feelgood där inga problem är olösbara. (Fast när jag googlar den legendariska hotelldirektrisen Wilhelmina Skogh efteråt visar det sig att hon dog ensam och fattig? Vart tog den spännande historien vägen?)