Konstruktionen är en klassisk fantasy-stomme: En pojke, som alltid varit annorlunda i relation till resten av världen, upptäcker att han har ett större syfte och som har gått i arv i generationer. En flicka, som har fått sin familj mördad, jagas av en okänd mördare. De två möts och ska på något otroligt sätt rädda världen, som består av både "den vanliga" och den där magin kommer ifrån och skyddas
Det är en ondska som sprider sig, som dödar magiska varelser för deras magi. Om barnen misslyckas med sitt uppdrag kommer mörkret att ta över, magin och det som håller ihop världarna att försvinna.
De är tack och lov inte ensamma på denna färd över arkipelagen, i riktning mot ondskans mitt. Några trubbiga men älskvärda karaktärer är också med och riskerar sina liv för dessa barn, vilket inte gör dem mindre omtyckta.
Läsningen gick trögt i början, det var som att jag inte riktigt blev övertygad av att det här var "sant". När man läser en fantasyberättelse vet man initialt att inget av det är sant, tröskeln är därför redan från början hög, och det är någonting med språket och uppbyggnaden av världen som inte riktigt tar mig över.
Jag minns att jag under läsningen funderade på om dagens tioåringar skulle förstå, för språket är ibland lite egendomligt (ålderdomligt?), samtidigt som jag tyckte att den kändes barnslig, utan djup. Och alla dessa varelser! Nej, jag fick ingen koll och iddes inte heller alltid bläddra tillbaka till översikten i början, så jag fick se dem framför mig i blindo eller få läsningen upphackad. Nära 400 sidor till trots, var det som om sidorna ändå inte räckte till.
I höst kommer uppföljaren på svenska. Om jag kommer att läsa den? Möjligt, om hypen blir tillräckligt stor. När jag läser baksidetexten låter det som en upprepning av den första snarare än en fortsättning och den har jag ju redan läst.