Problematic summer romance

Våren/försommaren 2025: jobbet, jobbet. All the light we cannot see ligger halvläst på nattduksbordet, jag har helt tappat ordningen på vad jag läst hittills i år, och det enda jag orkar läsa nu är romance. Kanske blir det ett sammandrag här så småningom, antagligen inte. Jag kan i alla fall konstatera att romance som ljudbok precis som väntat inte alls är min grej.

Under en scrolla runt i e-biblioteket och leta efter romance jag tror jag kan gilla upptäcker jag att Ali Hazelwood släpper en "vanlig" romance i slutet av maj. Som den fan girl jag tydligen är (och inte bara jag) lyckas jag få låna boken typ två dagar efter att den kommit ut.

Problematic summer romance (älskar att titeln är så rakt på sak, och att den låter som ett arbetsnamn som blivit kvar) handlar om Maya Killgore. Maya är lillasyster till Eli Killgore, känd från Hazelwoods tidigare roman Not in love, och kär i samma brors kollega. Problematiskt: därför att hon är 22 och brorsans kollega, Conor Harkness, 15 år äldre. Problematiskt: därför att Maya och Conor efter att han ryckt ut till hennes hjälp för tre år sedan pratat i telefon nästan varje dag, förutom de senaste tio månaderna när han ghostat henne fullständigt. Nu måste de båda tillbringa en vecka i samma hus på Sicilien med anledning av Eli och Rues bröllop. Resten är nästan exakt vad du kan tänka dig.

Problematic summer romance är inte lika rom com-ig som hennes inledande trilogi, men heller inte lika... tradig som Not in love. Den ligger någonstans däremellan och utgör som väntat en avslappnande lässtund. Jag vet inte vad det är jag gillar med Hazelwoods sätt att skriva, men något är det. Delvis är det väl den akademiska miljön, som här tyvärr mest skymtar fram i periferin. På något sätt får den det hela att kännas något mindre dumt.

 

Jag läser den inte två gånger i rad, men väl en gång med stort nöje innan jag går vidare med omläsning av äldre Hazelwood-romaner. Tacksam för verklighetsflykten. 

Drömmen om ett liv

Jag gick in i mars med högt ställda förväntningar, men av dessa införlivades inga, även bokcirkelboken Drömmen om ett liv av Sun Axelsson lästes ut i all hast samma dag som träffen skulle vara, i början av april.

Jag visste ingenting på förhand om varken Sun eller boken. Den är första boken i en självbiografisk romantrilogi och handlar om Suns barndom fram till att hon tar studenten. Uppväxten är inte alltid lätt, med en sjuk mamma som dessutom var tyska, i efterkrigstidens värld och äldre avundsamma syskon.

Med Agneta Pleijels romantrilogi relativt färsk i minnet kunde inte tankarna undgå att ständigt dras ditåt, men Sun gav ut sina böcker 1978-89, många decennier före Pleijel. Båda är de skrivna på ett sätt där författaren är närvarande, ibland skriver de om att skriva en självbiografi. I Suns fall, så tidigt att det inte är självklart för kvinnor att få ge ut sina memoarer. 

Sun skriver så drömskt ibland att vissa meningar får mig att vilja stanna upp och hämta andan, men det blir ibland så mycket att jag istället irrar mig bort och, måste jag pinsamt erkänna, somnar med boken öppen. Hade jag inte haft en deadline skulle nog boken fortfarande vara outläst. Visst finns det något tilltalande med att läsa om ett liv som är långt ifrån ens eget i en tid som knappt går att föreställa sig längre, men den här gjorde mig sömnig. Kanske blir det mer spännande sen, till exempel var Sun under långa perioder både i Grekland och Chile under tiden då det var väldigt stökigt i landet (militärkuppen i Chile och när Grekland styrdes av en junta) som hon också skrev böcker om, men jag väljer att inte fortsätta med trilogin, åtminstone inte nu.

Sanningens kalas

En roman om medelålders kvinnor som är otrogna. Romanens huvudperson heter Isabel. Isabel har en man som jobbar utomlands, ett hus, två barn som hon bor med men som inte direkt deltar i handlingen, en mamma som hon har en något trasslig relation till, och ett jobb i receptionen på stadshuset i Stockholm.

I receptionen jobbar även Maggan, en jämnårig och färgstark kvinna. Maggan och Isabel har båda ihop det med folk de träffat på kontoret. Maggan använder Isabel som täckmantel var och varannan dag, medan Isabel håller sitt vänsterprassel hemligt. 

Denna roman, skriven av radioprogramledaren Marie Lundström, har ett Mycket Konstigt Tempo. Först händer ingenting, sedan faller folk bokstavligen som käglor åt höger och vänster. Eftersom Lundström i Lundströms bokradio brukar vara ganska rolig förväntade jag mig nog mer humor. Istället präglas min läsning av en genomgående känsla av att inte kunna relatera pga inte riktigt lika medelålders kvinna.

Typ okej roman ändå, tror jag.

You and me on vacation

Jag kör vidare med mitt Emily Henry-projekt och det tar sig. Denna romance checkar av följande boxar: liten/lång (small and tall), vresig/solig (grumpy and sunshine) och vänner till älskare (friends to lovers).

Alex och Poppy träffas för första gången när de börjar på universitetet, men lär känna varandra först när de ska åka hem för sommarlov. En oväntad vänskap och en tradition, sommarresan, uppstår.

Tio år senare är Poppy deprimerad. Hennes drömjobb som resejournalist är inte kul längre och hon vet inte vad hon ska göra av sitt liv. När var egentligen senaste gången hon var lycklig? ...Jo, visst var det på den senaste sommarresan. Några sms och vita lögner senare planeras ytterligare en sommarresa. Men är det egentligen resan som gör Poppy så uppåt, eller är det Alex?

Det bästa med den här boken är eventuellt att karaktärerna är välavvägt imperfekta. Poppy är ganska störig. Alex är verkligen vresig. De har, på pappret, olika ambitioner och önskemål för sina liv. De är ganska olika mig. Men den här gången lyckas Henry ändå få mig att bry mig om karaktärerna en smula, tillräckligt för att göra boken intressant i alla fall.

Sedan är det en romance, när allt kommer omkring, enligt genrens alla regler, och det är inte den bästa jag någonsin läst.

Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

Bortfall

Nästa bok i projekt bokhyllerensning. En deckare kan väl passa när man är sjuk och inte orkar anstränga sig?

Jag blir omedelbart påmind om varför jag inte är något deckarfan. Det är något med hela formatet som känns trött, glåmigt. Det hjälper inte att Ingrid Hedström hittat på en spännande berättelse med många trådar att nysta i och lagom många karaktärer att misstänka. Det känns så hopplöst osannolikt alltihop, skådespelardiplomatpowerkvinnan Astrid, hennes före detta skolkamrat värsting-Carina, granntants-Hildur, rättrådiga läkar-Gabriela.

Allt utspelar sig så som man hade kunnat föreställa sig. Jag förstår att man kan gilla det, visst är det lite som att läsa kombinerat med att lösa korsord, man försöker lista ut hur allt hänger ihop. I slutändan ändå utlämnad till Hedströms godtycke; strax före upplösningen utelämnas medvetet information för att det liksom ska bli en tillräckligt spännande scen.

En annan bok på rensningslistan, också av Ingrid Hedström, är Gick obemärkt förbi som handlar om den typ av "sinnesslöanstalter" som avvikande människor hamnade på förr. Den kom med av misstag en gång när jag beställde böcker och kundtjänst sa att jag fick behålla den. Antagligen är den boken en direkt följd av hennes research inför den här deckaren. Jag har hört att den ska vara Mycket Deppig, så jag avvaktar nog med den tills ljuset kommer åter.

Under tiden kan jag ju fundera på vad jag ska göra med Bortfall nu när jag läst den. Biblioteket verkar ha skrotat den utgallringshylla som förr kommit väl till pass.

Love and other words

Dags för hjärnavkoppling i form av Christina Lauren igen. Denna gång i form av en gullig men mycket osannolik berättelse om två boknördiga personer som blivit vänner som barn och ett par i tonåren, men sedan kommit ifrån varandra. Elva år senare möts de igen av en slump och inser att de helt enkelt inte har förmågan att älska någon annan person. Återstår att montera ner de tillfälliga, mentalt avstängda liv de tillbringat ett årtionde i och lösa upp den knut som från början skiljde dem åt.

Den kvinnliga huvudpersonen i Love and other words heter Macy. Jag kan knappt tänka mig ett mindre spännande namn? Det låter som ett barn för mig. Lite som namnet Linus. Något som skaver än värre är dock att Macys pappa ska föreställa dansk och de små och felaktiga markörerna för detta. Han heter Duncan (inte danskt, väl?), han kallar Macy för min lille blomst vilket inte känns så sannolikt, och det görs en stor grej av tända sitt danska kalenderlys på julen. Alltihop känns mycket ansträngt. Skärpning på Danmarksresearchen.

Jämfört med till exempel The True Love Experiment är Love and other words inte lika rolig. Den har också ett lägre tempo och en något mer vardaglig bakgrundsmiljö. Jag föredrar nog den lite mer urballade TTLE ändå. Ursäkta akronymen.

Utgåvan jag lånar från e-bibblan har både en extra epilog (som mest innehåller extra sexscener och ett utbroderande av det lyckliga slutet) och en guide för bokcirklar som jag inte ens brydde mig om att gå igenom då jag knappast kan tänka mig en bok jag mindre gärna läst i grupp. Lite väl stora skor att fylla för en sådan här bok, tycker jag.

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen

Efter att den omtalats i SVT:s Kontrapunkt (som jag nyligen upptäckt och inte bestämt om jag gillar ännu) fick jag äntligen tummen ur att läsa Agota Kristofs Den stora skrivboken. Inte förrän efter avslutad läsning inser jag att den är skriven på franska och att jag alltså hade kunnat välja originalspråk... om den varianten nu funnits i e-biblioteket. Det som finns i e-biblioteket är istället den ganska nya svenska översättningen, i form av en flerpack med alla tre böckerna i serien i en och samma e-bok.

Jag önskar att de inte hade kommit i trepack. Vad hade jag hunnit tänka om jag fått en liten paus mellan verken? Hur mycket lättare hade det inte varit att skriva ett blogginlägg om jag inte behövt bekymra mig över att vad jag än säger om del två och tre kommer att avslöja mer än jag vill om del ett och dess slut?

Första delen således, Den stora skrivboken. Två tvillingpojkar, Lucas och Claus, 11 år gamla, skickas hem till sin mormor på landet. Pappan är inkallad; mamman kan inte längre hitta tillräckligt med mat i den stora staden. Mormodern tar sig motvilligt an pojkarna och ger dem visserligen mat och husrum men absolut ingen kärlek. Pojkarna får klara sig själva och istället för att leka övar de sig i alla färdigheter de som krigsbarn behöver kunna: tåla våld, ovett, hunger, grymhet med mera. Pojkarna har ett otvivelaktigt födgeni men de lär sig mycket som man önskar att inget barn kände till. Kriget tar verkligen fram det sämsta både hos dem och de vuxna som förekommer i deras nya miljö.

Tvillingarna lever i en total symbios, allt berättas i vi- form, i form av de texter de författar när de övar sig i uppsatsskrivning. Två timmar på ett givet ämne, inget subjektivt tyckande. Bara de godkända versionerna hamnar i pojkarnas stora skrivbok.

Att krig är vidrigt vet vi, men sällan har det varit så vidrigt skildrat som i Den stora skrivboken. Det känns lite som The shining, att jag liksom läser samtidigt som jag vill titta bort eller sätta handen framför ögonen. Kanske är det också därför jag blir så chockad av det som händer i slutet av Den stora skrivboken, och ytterligare chockad av det som uppdagas i Beviset och Den tredje lögnen. Jag vill inte skriva om det, för jag vill inte att någon mot sin vilja ska få veta vad som händer, jag vill att fler ska få den vavavavavavava?!-upplevelse som jag själv drabbades av.

Den här tragiska trilogin var verkligen något i hästväg. Med mycket att säga både om krig, flykt, exil och själva skrivandet som ett sätt att hantera livet.

Glaskupan

När Malin föreslog Sylvia Plaths Glaskupan till bokcirkeln, trodde jag att jag redan hade läst den (och i så fall för mer än tio år sedan), men jag mindes nog fel eller så hade jag raderat den helt och hållet från minnet (vilket inte heller vore otroligt). 

Den inleds med att huvudpersonen, Esther Greenwood, befinner sig i New York. Hon är en av få som valts ut för att göra praktik på en tidning och får gå på modevisningar och middagar. Det är många beskrivningar på klädsel och utseende, kaviar och champagne som flödar. När hon kommer hem får hon veta att hon inte fick plats på en skrivkurs till hösten. Skrivkursen hade inneburit ett steg mot en dröm i uppfyllelse och en flytt hemifrån.

Hennes mamma, som blev ensamstående med två barn när Esther var yngre, föreslår för Esther att hon kan ta en kurs i stenografi, för att bli ekonomiskt oberoende från den där mannen hon eventuellt kommer att gifta sig med i framtiden. Även det blir ett misslyckande och Esthers himmel blir bara mörkare. Snart hamnar hon på behandlingshem och får elchocker mot sin depression.

Det är inte lätt att skriva om en roman som har blivit hyllad och fått klassikerstatus, men ok:
Jag tycker inte att den har åldrats väl alls och kanske är det så att både jag och den är för gamla för varandra. Översättningen från 1974 ger en bild av tidsandan, ord som "marsipanfrukt", "avokadopäron" och "barnbörd" är ord som hänger kvar i minnet. Jag skulle kunna skriva något om huvudpersonens relation till mamman, vilket säkert var en bidragande orsak till den psykiska ohälsan, eller något om Buddy som är en avbild av den "perfekte amerikanska pojkvännen", eller om det svårtolkade slutet, men det som främst stannar kvar är en fadd bismak av rasism efter en scen där n-ordet användes. Jag kan inte tänka på något annat när jag tänker på Glaskupan. Om nu boken ska leva vidare vore det på sin plats med en nyöversättning. 

I bokcirkeln diskuterade vi mycket om slutet men också om Sylvia Plaths olyckliga öde. Det finns många beröringspunkter mellan Sylvia och hennes alter ego, men där Sylvia lämnade Esthers liv öppet, avslutade hon sitt eget. 

The Obesity Code

Njurläkaren Jason Fung framför teorin att övervikt styrs av hormoner, främst insulin och insulinresistansen som i sin tur är en följd av att vi äter (ultraprocessad mat) både för mycket och för ofta. Lösningen på problemet skulle vara att fasta ett par dagar i veckan.

Jag önskar att boken haft en redaktör, och att den redaktören varit villig att ta en fight. The Obesity Code är lång och full av upprepningar. Likt Don Quijote vevar Fung hejvilt åt alla möjliga håll med en spretig, svårläst bok som resultat. Dessutom får jag intrycket att han plockar russinen både ur vilka studier han nämner och vilka resultat dessa visat. Lite som ett sånt där skolarbete när man googlar fram källor som understryker det man tyckte från start. Inte sällan "bevisar" han sina egna hypoteser med "utifrån egen erfarenhet"/"många av mina patienter har upplevt...".

I en intressant kontrast ligger han också bakom blogginlägg betitlade "Why we are getting fat: it's the insulin, stupid!" samtidigt som han erkänner att inte ens hans egen "fetma är hormonellt"-teori kan förklara mer än kanske 30% av anledningen till att någon blir tjock.

Den här boken tycker jag inte att någon behöver läsa, faktiskt. Och för att använda min egen anekdotiska bevisföring blir ingen särskilt trevlig att umgås med av att gå utan mat i flera dagar.

Tre böcker jag vill läsa i mars

Ett tecken på att boken jag läser just nu är för långrandig: snabba böcker tränger sig mellan. Ett annat är att jag drömmer om andra böcker, så jag lånar hem böcker som bara blir liggande i väntan på att jag ska få tid till dem. Att jag skriver om det nu kanske är ett tecken på att jag borde lägga ner den tråkiga boken och börja på en ny. Här är en lista på tre böcker jag vill läsa i mars:

1. Sour Heart av Jenny Zhang
Ett av mina mål det här året är att läsa mer på engelska, dels för att öva mig på språket och dels för att det finns så mycket litteratur som inte översätts. Jenny Zhangs Sour heart är en samling berättelser som sträcker sig över generationer och kontinenter om migration och kulturkrockar och om hur det är att ha ett hem och behöva lämna det.

2. Lewis Resa av Per Olov Enquist
Ett annat mål är att läsa så många av mina egna böcker som möjligt. När vi flyttade in i huset för lite mer än ett år sedan fick vi de förra ägarnas bibliotek på köpet. Det var ganska många hyllmetrar om hästar, hundar och matematiska uträkningar, böcker på ryska, franska och tyska, men också en del böcker av författare som jag tänkt läsa och som jag skulle vilja läsa först innan jag eventuellt rensar bort dem. Lewis resa av Per Olov Enquist är en sådan bok. P-O är en favorit sedan länge och det var ett tag sedan jag läste något av honom. Den här romanen tickar också i en annan box jag har som mål det här året och det är att läsa minst fyra böcker på minst fyrahundra sidor.

3. Drömmen om ett liv av Sun Axelsson
Nästa bok till bokcirkeln. Ska vara utläst till den 1 april!

The Midnight Library

På temat bibliotek hittade jag bästsäljaren The Midnight Library av Matt Haig. Precis som What you're looking for is in the library (som det för övrigt visar sig att en väninna älskar; hon hävdar att något gått förlorat i översättningen och det är därför alla karaktärer låter så töntiga) faller den under banal feelgood. Samtidigt finns här något som jag uppskattar.

Nora Seed är 35 och efter en dålig dag (katten dog/fick sparken) bestämmer hon sig för att ta sitt liv. Hon hamnar i ett nattbibliotek där hennes gamla skolbibliotekarie tar emot henne och ber henne prova alternativa liv; livet hon fått om hon valt att fortsätta tävlingssimma, livet hon fått om hon satsat på musiken, livet hon fått om hon följt exets dröm om att starta pub. Alla dessa liv finns i böckerna på hyllorna och när Nora öppnar dem hamnar hon i dessa liv, ända tills känslan av skav blir för stor och hon återvänder till biblioteket.

Problemet är bara att Nora kastas in i dessa liv utan förberedelse. Plötsligt står hon på en stor scen och ska uppträda, men kan inte låten. Plötsligt ska hon intervjuas, men har inte varit med om det liv frågorna handlar om. Inte konstigt att man inte trivs i ett liv man inte själv fått vara med och bygga upp? Alltså kastar Nora bort liv efter liv på godtyckliga grunder; är min bror död i det här livet? Glöm det! Är min kompis död i det här livet? Glöm det! Låg jag med en random kille i det här i övrigt spännande livet? Glöm det!

Slutet är oändligt förutsägbart (spoiler: hon väljer såklart att återvända till sitt gamla liv) och ändå blir jag faktiskt glad och hade till och med kunnat tänka mig att läsa mer happily ever after. Det blir en påminnelse om att uppskatta alla de små saker i livet som faktiskt betyder något, och att vara snäll mot den version av en själv som fattade besluten man kanske i efterhand hade velat ändra på.

The mountain is you

Brianna Wiest* menar att det är oss själva vi behöver överkomma för att bli lyckligare. Om vi kan överkomma det berg som uppstås när undanträngda behov krockar med öh vad var det nu igen, andra undanträngda behov? De behov vi tror att vi har? Vår vardag? Minns inte ens, så den metaforen kan inte ha varit så väldigt klockren,  så ska allt bli bra. Låter det klyschigt? Bra. För The mountain is you är sex timmar klyschor staplade på varandra. Jag hade ingen aning om att det ens gick att lista så här många tomma ord på ett och samma ställe.

De råd hon ger är av typen "om du är orolig över din ekonomi, se till att buffertspara" eller "om du har svårt att knyta nära band till andra kan det vara för att du blivit sviken och då ska du släppa det." eller "ingen tänker på dig, alla tänker på sig själva precis som du" eller "ha meningsfulla relationer" eller "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

Jag förstår inte varför jag inte bara slutade lyssna efter de första 5, 10, 60 minuterna. Jag väntade väl på att det skulle komma något som kändes värt, antar jag. Det gjorde det aldrig. De här 6 timmarna av mitt liv (som visserligen kombinerades med att hänga tvätt, plocka disk och sånt) får jag aldrig tillbaka. Gör inte om mitt misstag.

Kan jag redan ha läst 2025 års sämsta bok? Nu känns det som att den enda vägen att gå bär uppåt.

* Efter att ha läst och skrivit detta inlägg googlar jag Brianna Wiest och det visar sig att hon är en 30-årig Instagramkändis utan någon som helst relevant utbildning eller erfarenhet. Inte så konstigt att detta inte gav mig något. Herregud nu måste jag VERKLIGEN sluta läsa böcker utan att kolla upp dem ordentligt i förväg. (Till mitt försvar hade den här boken skyhögt betyg på Goodreads. Note to self: sluta läsa saker som trendar på Goodreads och Tiktok.)

Pojke av trä

Om någon kommer med en rekommendation för alla PAX-fans hugger jag direkt. Nu var det en kollega som beskrev Martin Olczaks nya serie för mellanåldern exakt så och det tog inte mer än 2 timmar totalt för mig att läsa ut den första boken i en planerad serie om sex delar. 

För kontext: jag läste PAX-serien, av Åsa Larsson och Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson, första gången 2018 och den hamnade snabbt på listan över favoriter of all time. Sedan läste jag den igen 2020 inför en resa till Strängnäs/Mariefred, där serien utspelar sig. Vad PAX har: spänning, intriger, barn som far illa, vuxna som hjälper och stjälper, uråldrig ondska som vaknat till liv, barn som är hjältar och cliffhangers som får en att vilja fortsätta. PAX genialitet ligger också i att det egentligen är en lång bok som är uppdelad i 10 delar, så man måste läsa alla böcker och man måste läsa dem i ordning. 

Martin Olczak är populär bland barn, inte minst för serierna om Jack som står huller om buller på bibliotekets bokhyllor för att de är så många och ingen har koll på vilken del som tillhör vilken serie. Nu gör han en serie som Lina Blixt har illustrerat, för barn i slukaråldern, 9-12 år, och 30-plussare som mig. 

I baksidetexten står det väldigt lite om handlingen och jag tyckte att det var bra, men för att ändå berätta lite, utan att avslöja för mycket har vi två huvudpersoner: Hedda och Max. Hedda är tjejen som det viskas om bakom ryggen. Hon har bara svarta kläder och måste smussla med sin läsning för hennes mamma tycker att hon läser för mycket. Hennes favoritplats på skolan är det övergivna biblioteket. Max är med i klassens populära gäng som inte är snäll mot Hedda. Något händer som gör att Max måste fråga Hedda om hjälp och det blir början på serien "Fruktansvärda grejer som ingen får veta".

Om jag ska säga någonting negativt om första boken så är det kanske att illustrationerna inte tillför något för mig? Lina Blixt är en duktig illustratör, men jag hade kunnat vara utan dem. 

Hög på adrenalin lånade jag snabbt del 2 och 3 som fanns inne. Jag har ingen aning om hur den här berg- och dalbanan ska sluta, men är gärna med till sista sidan.

The Secret History

En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.

The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.

De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.

Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.

Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?

Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?

Kanske var den bättre för 30 år sedan?

Kärlekens idioter

Simona, Jean-Paul och Gertrud är alla tre kärlekens idioter.

Simona för att hon en gång blev bedragen av sin sons pappa som flyttade till Bollnäs och nu försöker kontrollera sina känslor och sitt liv med sin son genom listor och rutiner. Jean-Paul är en idiot för att han är gjord och uppvuxen i ett antikvariat och inte kan stanna länge i ett förhållande innan han känner sig kvävd och måste fly. Och Gertrud är en idiot för att hon inte vill släppa in någon, det är bara slöseri med tid.

Deras liv korsas när kastanjeträdet, tillika Gertruds enda förtrogna, Alice, en natt försvinner spårlöst. Kvar finns bara en grop där Alices rötter en gång hållit henne kvar. Så förändras den rigida vardagen i grunden, Gertruds kalla hjärta fryser till is, men mat måste fortsätta lagas och ätas och det är mer trösterikt att göra det tillsammans än ensam. Alice B. Toklas kokbok går som en röd tråd genom livet. 

Kärlekens idioter är en omfattande roman på mer än 470 sidor. Många kan invända att den är för lång och lite för babblig för sitt eget bästa. Det är absolut en Emma Hamberg-roman om en medelålderskvinna i kris och många som har läst hennes tidigare romaner kan tycka att detta bara är en upprepning, men för en som sällan läser Emma Hamberg ska en inte bli rädd för sidantalet, för den är fjäderlätt i jämförelse både bildligt och bokstavligt. 

Jag tycker att den är rolig och att det märks att Hamberg har kul när hon skriver. Språket liksom flödar av liv. Karaktärerna är härliga på sina egendomliga vis och de litterära referenserna är inte bara för de som känner till Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Gertrude Stein och Alice B. Toklas. 

Det här är en roman om kärlek till livets mest väsentliga ingredienser: mat, litteratur och människor. Den är livsbejakande, den påminner om att livet finns, även om man är en kärlekens idiot. 

Min mormor hälsar och säger förlåt

Fredrik Backman... han har typ en egen genre, va? Eller är det feelgood? Vuxensagor befolkade av karikatyrer med stråk av humor och antydningar till djup som liksom förblir grunda. Jag ska villigt erkänna att jag dömer de som nämner Backman som sin favoritförfattare som... lite basic i sin smak? Ni är välkomna att döma mig tillbaka för allt tveksamt jag själv läser.

Hur som helst ville jag rensa i bokhyllan och där stod Min mormor hälsar och säger förlåt. Det bär mig emot att lämna bort något jag inte läst, så bara att sätta igång och läsa då. Den här boken är nästan myndig vid det här laget så jag kommer att spoila friskt. 

Elsa bor i ett dårhus inrättat av hennes mormor, som arbetat som läkare i krigs- och krisdrabbade områden och tagit med sig diverse behövande/PTSD-drabbade tillbaka till huset. Alla verkar veta ungefär var de har varandra, utom Elsa som ändå ska föreställa en särbegåvad men störig unge som bott i huset hela sitt liv. Samtidigt verkar ingen ha förstått att mormorn äger huset. Det kan tilläggas att mormorn är en person helt utan spärrar (verkligen inte enbart på ett bra sätt).

När mormorn, som varit Elsas bästa vän och vapendragare, dör i cancer skickar hon ut Elsa på en skattjakt för att hon ska lära känna grannarna bättre. Skattjakten går ut på att lämna en massa brev där mormorn säger förlåt för lite allt möjligt, och ber dem ta hand om Elsa och skydda henne och huset mot ett yttre hot.

När jag börjar läsa är jag helt säker på att jag inte kommer att gilla det. En tuff start för vilken bok som helst. Det finns mycket som jag stör mig på hos Backman, bland annat att han skriver emfas med bindesstreck så det ser ut som att orden bokstaveras, s-å-h-ä-r, och att tvångsmässigt pepprar texten med pappaskämt även där de inte tillför något. Men kanske ännu mer detta att allas egenskaper dras till sin spets, tills de inte längre skulle kunna tillhöra en riktig människa längre, inte ens ett riktigt original. Kanske kan man beskriva en karaktär som tycker om kaffe utan att det vid varje tillfälle ska skojas om att han sitter och dricker termoskaffe medan han väntar på att kaffebryggaren ska bli klar? Eller att en annan är en fitnessbro utan att det ska joggas och stekas ägg var tionde sida?

Det finns dock, på samma sätt som hos Grimwalkers, en tydlig berättarglädje. Jag får känslan att Backman suttit vid sin dator med en tydlig känsla av att ha världens bästa jobb. Hos Backman uppfattar jag att det handlar om att vara rolig, och att försöka beröra i första hand, men också om språket och att hitta kreativa sätt att använda det. 

Slutprodukten är inte dålig, det är jättefint att Backman får jobba som författare och att folk hittar skratt och tröst i hans berättelser. Det är bara inte riktigt min grej.

Tillägg: jag sa det tydligen kortare och kanske bättre för sju år sen när jag läst En man som heter Ove: här.

Ingen början inget slut

Det är sommar. Det är stekhett, jag känner hur solen gassar från boksidorna fastän det är januari hos mig. Benjamin måste spendera lovet i skärgården, i en liten stuga på en campingplats långt från sin bästis, för att hans pappa ska jobba vid en utgrävning på en av öarna. Hans mamma är borta sedan några år, så det är bara Benjamin och hans pappa, men om hon hade levt hade de inte spenderat sommaren här, det är Benjamin säker på. 

Så dyker en hemlighetsfull kille i Benjamins ålder upp. Dragningskraften är stor till Tristan, kanske är det en tonårsförälskelse som pirrar till i magen? Det är något som är annorlunda med honom, som att han vore äldre än vad han är, eller från en annan tid. Det är mycket som är mystiskt med Tristan och Benjamin har många frågor. Varför tycker så många invånare illa om Tristan? Har han något med den utgrävda labyrinten att göra? Och vad är det hippie-grannarna letar efter egentligen?

Ellen Strömbergs ungdomsroman Ingen början inget slut fick mig att återvända till mina egna sommarlov, då allt var oändligt och möjligt, och påminner även om några av böckerna jag läste då. Det är en ganska trivsam berättelse, med inslag av magisk realism, spänning och faror som lurar i vassen. 

Jag såg samtalet mellan Ellen, Johan Ehn och Johanna Lundin på Bokmässan förra året och kommer naturligtvis inte ihåg ett dyft nu. Efter att ha följt Ellen både genom blogg och på Instagram under en lång tid var det roligt att få se henne i realtid och jag är glad över att till slut kunna bocka av Ellen Strömberg på min att läsa-lista, men eftersom jag inte blev riktigt tillfredsställd så måste jag nog läsa någon mer roman av henne.

Beach read

Emily Henrys första vuxenbok trillade äntligen in som e-boksreservation. Jag hade enorma förväntningar... Och känner mig ärligt talat inte särskilt imponerad?

Januarys liv har just ställts på ända: hennes pappa har dött, det har uppdagats att han hade ett hemligt förhållande vid sidan av det med Januarys mamma, som nu vägrar prata om något djupare än vädret. Till råga på allt har det visat sig att drömpojkvännen inte var intresserad av ett förhållande med någon som inte går runt och tindrar med ögonen 24/7. January har slutat tro på de lyckliga slut hon arbetar med att hitta på - hon är nämligen romanceförfattare.

I en akt av desperation flyttar hon in i huset vid Lake Michigan som hennes pappa köpt för att kunna hänga med sin älskarinna, och så visar det sig att den snygga killen hon trånande efter på college - Augustus Everett, nu kritikerrosad författare - bor i huset bredvid. Snart har de båda ingått en pakt om att under sommaren försöka skriva i varandras genre. Inklusive "förstudielektioner" - intervjua avhoppade sektmedlemmar i hans fall, gå på tivoli och drive in-bio i hennes.

Naturligtvis blir de snart förälskade, men är båda osäkra både på om de är bra nog och om den andra har för mycket commitment issues för att det alls ska vara någon idé.

När jag sträckläser, men liksom inte känner speciellt mycket, tror jag först att det bara är jag som är trött på romaceförfattare som skriver om romaceförfattare för att kunna försvara sin genre. Eller jag som bara inte gillar när karaktärerna dricker alkohol konstant (och sen kör bil). Men sen inser jag, och det här ligger väl både hos boken och hos mig, att jag helt enkelt inte gillar January något särskilt. Kanske för det enda vi har gemensamt är att vi delar favoritungdomsserie (Veronica Mars). Hur som helst köper jag det liksom inte, och en romcom, eller kanske en bok , generellt, som inte lyckas engagera läsaren att bry sig om hur det ska gå för karaktärerna, hur det ska sluta eller hur de ska komma till det slutet eller både och... känns liksom lite dödsdömd.

Jaha, det här blev ju inte en speciellt rolig text. Säkert finns det många som tycker om January och Gus och följer deras resa med stort engagemang. I så fall är det säkert en underhållande bok.

En sista lös fundering: känns inte Augustus/Gus som ett utslitet romcomhjältenamn? (The fault in our stars, 2012). Eller är det bara Henry som gillar den typen av hommage - manliga huvudpersonen i The love that split the world hette ju Beau Wilkes vilket tydligen är samma som en karaktär i Borta med vinden.

Andromeda

En ung kvinna praktiserar på ett välrenommerat bokförlag. En ärlig kommentar om en nyutgiven bok till rätt person leder henne till en anställning och nya arbetsuppgifter som ingen praktikant annars ens skulle få ta i med händerna. Det blir ett nära samarbete med den äldre chefredaktören Gunnar och hans utgivning under serien Andromeda. Han pratar om den nya tiden som styrs av kapitalismen och hur ingen längre tänker kvalitet framför kvantitet; böcker ska säljas, innehållet spelar mindre roll. Andromeda, som tidigare ansetts höglitterärt, är en av få instanser som håller kvar den gamla andan.

De andra som började tidigare än henne men som helt plötsligt står under henne ser på henne med avund, men under Gunnars vingar kan ingen röra henne. Det blir intimt men fortfarande på en vänskaplig nivå med en spänning; Gunnar är gift med en kvinna som verkar vara hans raka motsats. Både Gunnar och den unga kvinnan har gjort en klassresa. Kanske är det det han ser i henne, som han ser i sig själv, men deras relation definieras aldrig, inget sägs rakt ut mer än att han är chef och hon är hans anställda.

Årets första utlästa bok är en roman som lämnar mitt hjärta itu på flera plan. Det är en olycklig kärlekshistoria och Gunnars tankar är en sorglig insikt om samtiden, det drabbade mig verkligen. Ordet kvalitet får bli ett av ledstjärnorna det här året och förhoppningsvis framgent. Jag kände redan när jag sammanställde förra årets läsår att det jag saknade var substans. 

Therese Bohman har varit på min läslista sedan debuten 2010, men nu stod stjärnorna så att säga i linje. Jag hade åkt till mina hemtrakter över nyår för återhämtning och återträffar och med i bagaget fanns bland annat Andromeda, en tunn liten historia (men o så stor i sin litenhet) som jag hade fått av en vän i födelsedagspresent. Jag försökte dra ut på det, men liksom livet, tar böcker slut. Jag har tänkt på den sedan dess.

Skönheten i kaos

Seg.

Eller är det ett fall av avundsjuka? We hate it when our friends become successful? Inte för att jag känner Julia Ravanis, men för ett knappt tiotal år sedan rörde vi oss i överlappande cirklar.

Superfin kritik och jag undrar... har jag för mycket förkunskap eller för lite? Kan även en recensent tänka "det här är nog smart"?

Typisk mening ur boken:

"Mörk materia är en underskattad protagonist i universums historia: undflyende men påtaglig; mäktig men ödmjuk."

Bokstavstro

Önskade mig Johanna Larssons debutbok Bokstavstro i julklapp, fast jag ju inte fattar poesi.

Den var lika bra som recensenterna tyckte, tycker jag.

Dikterna kretsar kring John Allen Chau, amerikansk missionär, och blandar en ganska rakt på sak redogörelse för hans historia (han försökte alltså missionera på en liten ö utanför Indien där det bor en isolerad ursprungsbefolkning, och dog på kuppen. Detta för inte jättemånga år sedan. Se t ex denna P3 Dokumentär) med funderingar, spekulationer kring varför han gav sig av på sitt uppdrag. Stämmer det ens att Bibeln uppmuntrar oss att göra alla folk till lärjungar, eller är det något som gått förlorat i översättningarna?

I ärlighetens namn är boken bitvis lite som en mellanstadieelevs faktatext om ett ämne (John Chau missionerar på Norra Sentinel), fast med fler radbrytningar och utan skiljetecken. Bitvis är den också en populärvetenskaplig text om bibelöversättning. Men som väl är finns det något mer. Jag upplever att tanken lyfter, att blandningen av dikttyper funkar helt enkelt. Bara en gång skaver det (vid en i mina ögon omotiverad anspelning på sexuellt våld).

Jag ser fram emot att ha den här tunna men innehållsrika lilla volym i min bokhylla och snart läsa den igen. Kanske blir den till och med en favorit.

Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.

Stjärtmes 2024

I början av året brukar jag försöka göra det till en vana att skriva ner vad jag har läst i min kalender, men allt eftersom året går och min lästakt går i vågor, så avtar även dokumentationen. Men en sak som jag är rätt bra på är att bokföra läsningen i Goodreads. En nackdel med Goodreads är att inte alla böcker är inlagda där - och jag orkar inte alltid lägga in dem själv - så inte ens Goodreads är särdeles pålitligt. Bättring önskas! Kanske är det år 2025 som jag äntligen kan göra ett inlägg med diagram och staplar som blåmesen och Bokblomma? (Om jag skriver ut det i cyberrymden kanske det blir verklighet). 

Här kommer några kommentarer på det jag läste 2024.

Enligt Goodreads läste jag 116 böcker. Det finns en hel del bilderböcker på den listan och minst 31 av dessa 116 är poesiböcker som jag läste i augusti till the Sealey challenge. Jag landade på ett genomsnitt på 163 sidor per bok. Den längsta boken jag läste var Systrarna av Jonas Hassen Khemiri som är på 722 sidor. Den kortaste boken var bilderboken Vi rymmer av Katarina Strömgård.

Jag inledde och avslutade året med serieromaner.
Började med Idag är sista dagen på resten av ditt liv av Ulli Lust som är en självbiografi över några månader 1984 då Ulli som sjuttonåring lämnar sin hemstad, Wien, och bilar ner till Italien med några kompisar, utan varken pass, planer eller pengar. Något som börjar som en önskan om frihet övergår ganska snart till ett dekadent liv med prostitution och droger. Eftersom det är Ulli själv som skrev den, så gick det ju bra och hon fick en otrolig historia att skriva om som har vunnit flertalet priser. Jag blev något beklämd av att läsa boken och jag tänker på den än idag.
Avslutade med Sunday av Olivier Schrauwen. Sunday utspelar sig under en söndag och vi får bland annat följa Schrauwens kusin Thibault. Sunday har två berättarplan samtidigt. I övre delen av rutan får vi ta del av Thibaults tankar, i nedre delen annat som händer. För den som inte känner till Olivier Schrauwen så kan han vara en av de mest intressanta serietecknarna just nu? Allt jag läst av honom har varit jättebra, innovativt och stilistiskt snyggt. 

I min bokcirkel läste vi 5-7 böcker. Tjärdalen av Sara Lidman tycktes mycket om av samtliga deltagare. Även Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut lämnade ett stort avtryck. Maud Martha av Gwendolyn Brooks gav upphov till livlig diskussion. Binti-trilogin i genren african futurism av Nnedi Okorafor var det mest otippade valet för vår bokcirkel. Min personliga favorit var Minnesteatern av Karin Tidbeck.

Under the Sealey challenge upptäckte jag versmåttet sonettkrans och läste under 2024 både Barnet av Olivia Bergdahl och Den mörka stigen av Lotta Olsson, den senare handlar om Orfeus och Eurydike och var mycket fin. 

Andra böcker som jag tyckte mycket om:
Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård
The princess and the grilled cheese av Deya Muniz
Skuggan av Anna Höglund
Pips mamma av Baek Heena
Mors dag av Klara Wiksten
Utan att du vet av Lena Sjöberg
Bärandet av Ada Limón
Völvans väv och Vargavinter av Elisabet Östnäs 
Småtrollen och den stora översvämmningen av Tove Jansson

Sammanfattningsvis har det varit ett spretigt läsår utan mycket substans. Att det hamnar barnböcker i mixen är oundvikligt så länge jag jobbar på bibliotek. Att jag tycker om att läsa manga bidrar också till den höga totalsumman. Jag tyckte mycket om att läsa poesi och hoppas kunna få in den oftare som en naturlig del i min läshög. Det finns en viss sorts litteratur som jag tycker mycket om att läsa, men som inte blir dokumenterad: kokböcker och handarbetsböcker. 

Tack och bock, 2024. 

The Song of Achilles

Kanske borde jag lägga ner min grej med att inte ta reda på något om en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den? Antagligen beror den på att jag är rädd att bli färgad av andras åsikter redan på förhand, men å andra sidan leder den till många "jaså en sån bok"-upplevelser.

Madeline Millers The Song of Achilles är en återberättelse av berättelsen om Achilles, den grekiska halvguden. Känd från Homeros Iliaden. Dessa tolkningar, återberättelser, behöver vi dem? Jag blev inte alls imponerad av Neil Gaimans Norse Mythology heller. Precis som med Doktor Glas känner jag: originalet gjorde det bra nog? Kan vi kanske hitta på något nytt istället? Nähä nä. (Att jag sedan inte läst Iliaden/Odysséen i sin helhet, utan lärt mig om grekisk mytologi bland annat genom det gamla PC-spelet Olympens härskare Zeus, är en annan sak.)

The Song of Achilles berättas ur Achilles följeslagare Patroclus perspektiv. I Millers tolkning är de båda älskare, vilket inte ses med blida ögon av Achilles mamma Thetis. Tydligen inte av gemene man heller: tydligen förknippades erotiskt intresse män emellan under antiken till ungdomen och var något man förväntades växa ifrån. För dessa båda personer, som träffas som barn, blir det dock inte så. Det rör sig om en kärlek så stark att det till och med är värt tio års krig för att få vara tillsammans bara lite längre, bara lite till.

Efter en inledande skepsis blir jag berörd, ändå. Patroclus är på många sätt en sympatisk huvudperson, samtidigt som han är villig att offra så mycket och så många för sin Achilles skull. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Han framställs visserligen som alltigenom ärlig på ett spontant sätt: varför skulle jag ljuga? Samtidigt är rykte och status allt för honom, värt mer än andra människors liv.

Men så småningom blir jag berörd, ändå. Patroclus är en huvudsakligen sympatisk huvudperson, och samtidigt villig att offra så mycket, så många, för att få vara med sin Achilles. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Hans besatthet av att vara grekernas främsta krigare och harm över att inte vara arméns uttalade ledare må vara en följd av hans halvgudsstatus, men för mig känns den inte direkt trovärdig. Kanske hade Miller kunnat göra mer för att bygga hans karktär åt det hållet, innan hon följer originalets väg mot det oundvikliga slutet?

Är det underhållande? Absolut. Kompisen som rekommenderade boken upplevde att Millers kärlek till originalet genomsyrade boken. Kanske ligger det inget fel i att anpassa en gammal men bra story till ett mer tillgängligt format, för den som inte vill läsa 500 sidor på hexameter, senast översatt till svenska år 1912. Men originellt kan man väl knappast kalla det.

blåmesens 2024

Gott nytt 2025!

Låt oss prata lite snabbt om 2024. Oj, vad jag läste 2024. Läste och läste och läste och stannade på cirka exakt 80 unika titlar (plus 3 påbörjade/pågående). Och bloggen, den har hängt med; jag har bloggat om i stort sett allt. Ni vet alltså redan vad jag läst, med undantag för ett par titlar som jag ska skriva klart om snart.

Hur såg trenderna ut i mitt läsande då? Mja, för att säga det med tre tårtdiagram, ungefär såhär:

Mycket e-böcker i år också. Jag vet inte om jag borde längta efter den fysiska boken? Jag har börjat se den som osmidig; måste vara på rätt plats vid rätt tid för att jag ska kunna läsa. Så mycket enklare att hala fram den förhatliga(?) telefonen och köra igång. Problemet är väl att utbudet, åtminstone om man väljer att läsa mest bibliotekslånad litteratur, blir något begränsat.

Mitt i sommaren gick mitt e-biblioteks avtal för ny svensk litteratur ut och det verkar som att de inte skaffat något nytt sådant värt namnet. Istället uppmanar de mig att läsa klassiker, för dem behöver de väl inte betala för. Alternativet är att läsa på engelska, och därför har det också blivit mer och mer engelska under hösten.

I mars någongång "upptäckte" (jag har ju läst typ Grottbjörnens folk och Marian Keyes och säkert annat som möjligen skulle kvala in... samt den moderna urmodern Twilight, tidigare) genren romance och totalt blev det ett femtontal böcker inom denna. Skräp eller inte skräp? Jag vet inte. Mattias Ribbing skrev i sin allroundsjälvhjälpsbok Skärmsmart ungefär att en varierad kost är inte det bästa för i den ingår godis och chips och det ska man ju såklart helst inte äta alls, då är stenhård lågkolhydratkost mycket bättre. Ett intressant sätt att missförstå begreppet varierad kost, om du frågar mig. För att dra en parallell till läsning, hade det varit "bättre" att läsa 17 böcker färre och utesluta det lättsmälta? Oklart. Det är en utmärkt genre för att komma igång med läsandet igen när man tappat farten. Men det är också ett utmärkt sätt att fly verkligheten och huruvida detta är något som ska uppmuntras, därom tvista de lärde.

Någon linjegraf kan jag inte åstadkomma då jag inte så noga skrivit upp när jag läst ut vilken bok. För 2025 har jag ambitionen att fylla i läsdagboken vid varje månadsslut. Vi får se hur det går med det.

Några minnesvärda titlar från detta år:
Slöseri
Jag sjunger och bergen dansar
Gone girl
Det jag läst av Ali Hazelwood och Christina Lauren
I'm glad my mom died
Vikarien
Doktor Glas
Hoppas det smakar bra
Bokstavstro (blogginlägg kommer)

Sämst från 2024:
De kallar oss influencers
Orbital

Spretigt, måhända. Ibland funderar jag över om jag borde ha en plan för mitt läsande, använda det för... bildning? Breddning? Oftast landar jag i att jag trivs med att läsa för förströelsen, att grabba tag i vadhelst förefaller tilltalande just i ögonblicket. Så lär det väl alltså fortsätta. Och bloggandet har blivit någon sorts vana igen, så förhoppningsvis kan även den fortsätta under året.

Två ord om övrig kultur: jag såg nästan inga filmer, däribland Truman show som var väldigt sevärd. Och musikmässigt försökte jag förstå hypen kring Taylor Swift men lyckades inte direkt.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.