The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.

En magisk man

Denna bok faller, kanske inte oväntat med tanke på omslagsbilden, under kategorin NSFW, alltså not safe for work. Antagligen inte safe för kollektivtrafiken heller, åtminstone inte om du är av det pryda och/eller lättgenerade slaget. Stjärtmes och jag messade såhär om Miranda Julys All fours häromdagen:

Kanske är det istället denna bok, Maria Maunsbachs En magisk man, som är 50 shades för kulturtanter? Vi följer relationen mellan en till en början namnlös berättare och hennes magiska man, flyttgubben tillika den tidigare thaiboxaren Mikael, mannen med lår så extraordinära att de omnämns över 100 gånger på 400 sidor, från dess början till dess oundvikliga slut. Relationen är minst sagt fysisk och det är svårt att komma ifrån att jag bitvis faktiskt tycker romanen går över gränsen och blir äcklig. Fattar inte poängen med att läsa alla de här sexfantasierna, varför skulle det vara intressant för mig? Jag överväger till och med att ge upp.

Men mot slutet av boken, sista femtedelen kanske, så händer ändå något. Kanske särskilt när vi plötsligt får Mikaels perspektiv och den tidigare namnlösa hon får ett namn och en utsida. Jag ser plötsligt relationen som mejslats ut med sådan omsorg. Försöker alltså Maunsbach skildra en relation genom att beskriva det sexuella umgänget? Som en motpol mot allt meningslöst sex som inte driver handling? Måste det vara så onödigt explicit, äckligt och långrandigt.

Jag har inte läst Maunsbach tidigare och lägger raskt märke till att hon skriver som någon ur sin (min) generation vilket känns... hemtamt och oväntat på samma gång. Jag förväntar mig liksom inte att i en bok som recenseras i de stora dagstidningarna få läsa att en av huvudpersonerna "dör för" en viss sorts korv. Bitvis är hon också rolig, när hon till exempel väljer att beskriva en person som en rälig aladåb eller en genmanipulerad tomat. Och ibland så väldigt relaterbar, som när hon berättar om Mikaels ex att "hon var dansare (jävla as)".

 

Här kommer ett par liknelser, en visdom och ett typexempel på hur Maunsbachs prosa kan se ut:

"Begäret var mycket likt en puttrande kola, en långsamt tjocknande knäcksmet - söt, het, seg och oemotståndlig."

"Det är bara lyckliga familjer som döper sitt husdjur efter en köttprodukt."

Nuckan

Ett tiotal korta texter om ofrivilligt singelskap, av Malin Lindroth. Lindroth funderar över den äldre ogifta kvinnans status i samhället och, förvånansvärt befriat från bitterhet, över de 15 "förbindelser" hon avverkat i vuxen ålder utan att det blev något.

Boken låg i e-bibblans kategori "Böcker du kan läsa på en dag" och det visade sig stämma bra, till skillnad från Peter Handkes A sorrow beyond dreams från samma kategori som jag kämpade med i veckor.

Ett citat ur en av texterna: "Inte blev det bättre av att så många av de män som vevade på om vår "arbetsrelation" inte alltid kände av gränsen mellan sex och korrekturläsning." Yikes.

Härverk

Rörig bok med mörk humor som kan läsas i en sittning, om Hedda som är i 25-årsåldern och har ett stökigt liv. Är det för att hennes pappa haft ett så konstigt förhållande till pengar? Eller har både han och hon någon sorts psykisk diagnos? Bipolaritet?

Vi kastas mellan hennes nuvarande tillvaro som till stor del kretsar kring en hopplös masteruppsats som hon hållit på med i fyra(!) år och som hon verkar helt oförmögen att göra något av, samt det faktum att hon just blivit gravid, och hennes barndom. De fyra åren med uppsatsen, och övriga år tillhörande vuxenlivet, får vi tyvärr inte veta så mycket om.

Det här var inte direkt någon favorit, men heller absolut inte dåligt. 

The women

Wow, vilken uppslukande läsupplevelse.

Att läsa är att resa, enligt en viss bokhandels slogan, och den här boken tar mig från ett stökigt tåg till ett fältsjukhus i Vietnam på bråkdelen av en sekund (om och om igen). Efter en kort inledning som ger en hastig bild av huvudpersonen Frances "Frankie" McGraths uppväxt i ett överklasshem på Coronado Island, är det nämligen där vi hamnar. Frankie tar 21 år gammal värvning som sjuksköterska i amerikanska armén. 

Redan i förordet (och säkert på bokens baksida, om man tittat på den) berättar författaren Kristin Hannah att boken kommer att behandla den suboptimala situationen för krigsveteranerna. Den vetskapen lägger sig som ytterligare ett lager av misär över den omänskliga värld Frankie kastas in i i bokens första del. Arbetsförhållandena är krävande, levnadsstandarden tveksam, skräcken förhärskande. Efter några omtumlande första veckor skriver hon hem om den meningsfullhet hon känner. Detta med sjukvården som Frankies kall i livet återkommer boken igenom och tyvärr bottnar det inte riktigt i mig som läsare. De små stunderna av glädje och stolthet försvinner liksom in bland beskrivningarna av de många skadade hon träffar, och ser.

Vid sin sida i Vietnam har hon rumskompisarna tillika de mer rutinerade armésjuksjöterskorna Ethel och Barb, och ett gäng killar, främst läkare. Ethel och Barb lotsar med så mycket varsamhet de förmår uppbåda Ethel in i sitt nya liv. Ett liv som består av skift som aldrig tycks ta slut, men där det också finns lite utrymme för förströelse. Trots att vi tidigt får veta att det är förknippat med livsfara att färdas i helikopter okynnesflygs det till diverse fester, när sjukhusarbetarna inte dränker sina sorger på den lokala officerspuben vill säga. Tyvärr får Frankie aldrig någon ny, "yngre" kompis, hon tar sig liksom aldrig an att handleda någon in i Vietnamlivet. Oschysst och tråkigt, men är det en miss av Hannah eller beskriver hon helt enkelt Frankies psykiska förfall? Redan innan bokens första del slutar undrar Frankie med all rätta:

How could she go from red alert sirens and saving lives to butter knives and champagne glasses?

I bokens andra del kommer Frankie alltså hem till USA igen. Ett USA som varken verkar uppskatta eller ens vill veta av Frankies insats för sitt land. Som inte värderar den sjuksköterskeerfarenhet hon skaffat sig över huvud taget. Det rör sig också om en Frankie med grav PTSD. Det blir en lång, skakig resa mot att återvända till ett vanligt liv. Frankie anstränger sig för att passa in, men det är svårt och än värre blir det av att till och med hennes föräldrar helst låtsas som att Vietnam aldrig ens hänt. Och när Frankie äntligen slås av insikten att hon behöver hjälp, och tar sig till en klinik för krigsveteraner, möts hon av kalla handen för "det fanns inga kvinnor i Vietnam".

Som läsare kastas jag, precis som Frankie själv, mellan hopp och förtvivlan, om och om igen. Sällan har jag kännt en så stark önskan om ett lyckligt slut.

 

I flera dagar är The women det enda jag kan tänka på. Jag söker och får se bilder, hittar Facebookgrupper för de som jobbade på det ena eller andra av fältsjukhusen. 60-talet känns plötsligt inte så avlägset ändå. Olika scener ur boken spelas upp för mitt inre, om och om igen. Till slut ger jag efter och börjar läsa om boken, men inser raskt att jag kan hoppa över allt som händer innan hon flygs till Vietnam, och inte orkar med det som händer efter att hon kommit hem igen. Är Hannah helt enkelt bäst på action?

 

Sedan läser jag om slutet igen, och gråter.

 

Om jag ska ta på mig de kritiska glasögonen en liten stund, så känns titeln The women något missvisande. Vi får inte veta mycket om någon annan kvinna än just huvudpersonen Frankie. Inte ens de bästa vännerna Ethel och Barb får vi komma speciellt nära. Det förekommer också vid flera tillfällen att Frankie bara råkar snubbla över precis den information hon behöver vid precis det tillfälle det behövs för att handlingen ska gå ihop - så kallad plot convenience, något jag trodde huvudsakligen mindre erfarna författare använde sig av?

 

När jag läste All the light we cannot see funderade jag lite över misery lit och att skriva om krig. När det gäller denna roman finns det ett tydligt syfte att öka uppmärksamheten kring en marginaliserad grupp - kvinnorna som tjänstgjorde i Vietnam, och till viss del även deras manliga kollergor. Och samtidigt som det absolut fungerar - jag visste väldigt lite om Vietnamkriget, nu vet jag lite mer och är betydligt mer intresserad - skaver det liksom lite att göra underhålling av krig och trauma.

 

Oavsett vilket hoppas jag att världen utvecklats sedan dess. Att människor som arbetar i krigssituationer inte skickas direkt från kriget till sitt hem utan får hjälp. Att deras föräldrar bokar en psykologtid istället för en klipptid när de inte verkar må bra.

 

Med viss tvekan, kanske främst en ängslan över att bekräfta min egen boksmak som basic, lägger jag den här boken under Mesarnas favoriter. Läs du med och se om du håller med mig?