Deep end

Tydligen glömde jag publicera detta inlägg i mars, när jag läste boken. Varsågod nu istället. Här hittar du alla inlägg om Ali Hazelwood (plus några till).

Kunde inte låta bli Ali Hazelwoods nya trots att jag var övertygad om att jag inte skulle gilla den så mycket eftersom det är en "college sports romance" och jag avskydde Icebreaker. När hon dessutom nämner i introt att det blir kink-inslag känner jag mest för att lägga benen på ryggen.

Men jag läser ändå. Scarlett Vandermeer (Vandy kallad) pluggar någon sorts förberedande linje för att ta sig in på läkarutbildningen, samtidigt som hon tävlar i simhopp. Tyvärr håller hon fortfarande på att återhämta sig från en tidigare skada och vet inte om simhoppningskarriären redan är över. Visserligen verkar hon inte ha haft några planer på att fortsätta med simhopp efter college, men oavsett vilket verkar hon skräckslagen inför tanken på att inte längre hoppa - eventuellt för att hela hennes sociala liv kretsar kring sporten.

Så råkar hon höra sin lagkapten, Penelope, ha någon sorts gräl med sin pojkvän, den berömde olympiske simmaren (tillika svensken!) Lukas Blomqvist. Det visar sig röra oenighet kring sexuella preferenser, och när paret så småningom tar en paus blir Scarlett motvilligt intresserad. The plot chickens.

Som vanligt försöker Hazelwood ge sina karaktärer ytterligare djup genom att ge dem diverse trauma som bagage (psykiskt kontrollerande förälder alt. förälder som dött i cancer) och det går typ sådär. Hon älskar att låta sina tidigare karaktärer göra cameos (i denna bok nämns åtminstone Olive och Adam och Dr Rodriguez från The Love Hypothesis... ytterligare något namn känns bekant men jag blir osäker).

En extra pikant detalj för mig blir naturligtvis detta med den manliga huvudpersonens nationalitet. Jag suckar av lättnad varje gång Hazelwood inte klantar till det, men ibland blir det ändå en smula skrattretande. Som att Lukas gång på gång hävisar till Scarlett som ett troll, för att detta skulle han något med tur att göra... inte så sannolikt, va? Hazelwood använder också ordet "mysig" på ett tveksamt sätt. Allra roligast blir det när hon ska hitta på karaktärsnamn. Lukas Blomqvist, absolut. Lukas äldre bröder? Jan (kom igen, Jan, för en... 90-talist?), Oskar och vad hette den tredje... Lennart kanske, eller Kjell? Hallå? Händer inte det här med cyklisk namnanvändning i USA eller Italien? Hade hon kunnat ringa en svensk och kolla upp rimliga namn kanske? Lukas landslagskompisar: Johan, Ebbe, Gösta?! och Dora? Det skämtas också friskt om den svenska kungen, men Hazelwood verkar ha missat att han är mycket sportintresserad och definitivt känner till svenska OS-medaljörer.

På det stora hela tycker jag ändå bättre om denna än om Check & mate eller Not in love, men sämre än de första tre mer rom-com-aktiga romanerna (The Love Hypothesis, Love on the Brain, Love theoretically).

All the light we cannot see

Det blev sommar och jag hittade äntligen en smula driv att läsa klart denna tegelsten av Anthony Doerr. En smula är allt som behövs för när man väl börjat läsa är det verkligen inte svårt att fortsätta.

Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.

På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.

Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?

Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?

Jag vet inte.

All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.

Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Ugglor i mossen: tankar om idiom

En liten, liten bok av Horace Engdahl. Den handlar om idiom men hänger inte direkt ihop. I vissa texter förklarar han ett idiom med tio andra, i andra gör han någon personlig reflektion. Jag visste för övrigt inte att han bodde i Göteborg. Oklar målgrupp, det skulle väl vara jag i så fall?