Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

jag for ner till göteborg och gick på bokmässa

Det har nu gått mer än fyra veckor sedan jag kom hem från bokmässan i Göteborg. Mina känslor för bokmässan är tveeggade. Det är kanske för att det varje gång jag har varit där blir så tydligt att jag arbetar med något jag också har som ett fritidsintresse - läsningen - för alla gånger har min vistelse varit villkorad. Det har alltid skett genom jobbet, men nu var det ännu tydligare riktlinjer: vi skulle ha barnfokus, för att det var det som stod i vår ansökan om dessa fortbildningspengar. Och bara den begränsningen gör att min egen lust hämmas.

Visserligen känns det som att vi alltid får för kort tid på mässan, men i år var det faktiskt extra lite tid - en dag och några timmar andra dagen - som jag olyckligt disponerade mycket dåligt. Jag skyller det på dåligt förarbete. Läsningen har inte varit på topp det senaste och tiden för att förbereda hade varit knapp. Fast i ärlighetens namn har bokmässeresorna till Göteborg börjat handla mindre om själva bokmässan och mer om att hinna träffa vänner : - )

Tåget avgick från Hudiksvall tidigt på onsdagen och var framme på eftermiddagen. Hotellet vi bodde på var litet och mitt rum hade utsikt mot ett bostadsområde med förskola. Jag hann med en kort runda på stan, hamna i en störtskur och se utställningen med Ilon Wiklands illustrationer på konstmuseet innan jag mötte upp några av mina kollegor på en sån där samtidstypisk restaurang där man skulle beställa minst 3 smårätter från menyn för att få en hel måltid. Det var mycket trevligt och maten var jättegod. 

Torsdagen var första mässdagen. Vi hade fått seminariekort och min plan var att fokusera på endast seminarierna. Av tidigare erfarenhet vet jag följande: jag går alltid vilse i mässhallen, det är alldeles för surrigt på mässgolvet för att ta in information och programpunkterna handlar oftast om att förlagen gör pr för deras utgivning. I ett seminarierum får man sitta ner på sköna stolar. Det är tyst i rummet. Fokus är på de på scenen. Oftast författare som blir utfrågade kring ett specifikt ämne i deras arbete. Men det finns nackdelar med seminarierna också. De upptar mycket mer tid i ens schema och om man känner mitt i att det här inte var något för mig, är det pinsamt att gå ut ur rummet. Jag är kanske luttrad, men jag känner också ofta att titlarna på seminarierna och presentationstexten lovar mer än vad de ger. 

Jag gick till exempel på ett seminarium som hette Lekens landskap där två bilderboksförfattare skulle ha ett "samtal om att skildra barns fantasifulla utforskande i text och bild", men det blev inte så intressant som jag hade hoppats för en av författarna jobbade med utgångspunkten "jag tänker inte så mycket när jag målar". Något mer substans var önskvärt. Mer substans hade jag också önskat av kulturministern och skolministern, som deltog i två andra seminarier jag gick på, bland annat en som hette Varför är det så viktigt att hela Sverige läser? Det var absolut bara gamla nyheter.

Torsdagen avslutades åtminstone med ett bra seminarium - Varför ska vuxna läsa bilderböcker? med Anna Höglund och Baek Heena. Frågan snuddades vid bara en kort sekund för att sen övergå till Höglunds och Heenas verk och arbete bakom. Samtalet kändes ledigt mellan två skapande konstnärer på ett språk som ingen av dem kan flytande. Det var ett rart ögonblick.

På kvällen skulle jag och blåmesen ses, men hon fick förhinder så jag gav mig ut på en löprunda istället. Influerad av Julia hade jag fått spring i benen, men inte hittat tillfälle och tänkte att det är kanske lättare att börja i en stad där ingen känner mig. Efter löprundan gick jag och två kollegor till den vietnamesiska restaurangen som låg bara alldeles runt hörnet på hotellet. Det var också jättegott och jättetrevligt. Om det är något mina kollegor pratar om från när vi var i Göteborg så är det maten vi åt. 

På fredagen avverkade jag ett seminarium om huruvida folk har slutat bry sig (om klimatet t ex) och ett trevligt scenprogram med Ellen Strömberg och Johan Ehn, modererat av Johanna Lundin, innan jag avrundade hela mässvistelsen med att träffa några av mina boi-kompisar från universitetstiden. Är mycket glad över att Bokmässan finns, så att det finns tillfälle att ses även när vi bor flera mil ifrån varandra. Fredagen var också avresedagen och efter lunchen hanns det inte med så mycket mer innan jag tog mina proppfyllda väskor och gick mot tågstationen.

I mina väskor hade jag följande böcker som jag hade köpt och fått signerade: Magiska godiskulor av Baek Heena, Skuggan av Anna Höglund, Ingen början inget slut av Ellen Strömberg och Pythian Pratar av Liv Strömqvist. Tre av fyra böcker är redan utlästa. Tack för den här gången, Göteborg.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Netanyahus

Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.

Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.

Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.

Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen: Ben-zion som är en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.

Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.

Råd till dig som är stressad och trött

Säg att du är en ängslig tant utan att säga att du är en ängslig tant.

Två psykologer inriktade på stress, Giorgio Grossi (som låter som en mysfarbror, med mycket lätt brytning) och Åsa Jeding (låter precis som Ann Wilson som var domare i Let's Dance förr) pratar provocerande långsamt om saker man själv kan göra för att känna sig mindre stressad och trött.

Utöver grundläggande egenvård: sov på natten, ät regelbundet, träffa människor och rör på dig som skummas igenom i början har Grossi/Jeding följande fem råd:

1. Ta mikropauser. Visst blir man lite provocerad av förslaget att detta skulle göra skillnad? Grossi/Jeding trycker på att mikropausen ska belasta det du inte belastar under huvudaktiviteten. Typ om du har ett kognitivt krävande jobb, ta fysiskt aktiva mikropauser och vice versa. Man kan alltså inte pausa från ett kontorsjobb genom att för nöjes skull skriva ett inlägg på sin bokblogg... eller genom att kolla telefonen. Typiskt.

2. "Unitaska": gör en sak i taget. Bara en sak i taget. Ingen podd när du diskar med andra ord. Öva mindfulness istället. Typiskt.

3. Försök göra dina dagar randiga: ett mer grafiskt sätt att beskriva att det är bra att växla mellan mentalt och fysiskt krävande aktiviteter under dagen.

4. Acceptera dina tankar och känslor: träna på att observera och låta vara. "Just nu har jag en tanke som säger att jag gjorde bort mig", "just nu har jag en känsla av oro". Lägg ner racketen istället för att lägga energi på tanketennis ("jag gjorde bort mig", "nej det var inte så farligt", "jo jag är en klant", "jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång" etc etc - ingen sida kommer ändå att vinna.)

5. Prioritera: fundera ut riktningen i din livskompass. Hur vill du vara i dina relationer, hur vill du vara i ditt arbetsliv, hur vill du vara på din fritid? Observera att det inte rör sig om att sätta upp mål, utan om att ha en bild av vilken riktning du vill gå i.

Dåliga råd? Absolut inte. Nya råd? Nej, men en bra repetition av saker jag redan hört. Tråkiga råd? Kanske lite. Det finns väl helt enkelt inga roliga sätt att bli mindre trött/stressad.

Boken innehåller flera enkla, konkreta övningar som man rekommenderas att göra flera gånger och enligt uppgift enkelt ska hitta tillbaka till genom titelspåren i ljudboken. Dessa existerar dessvärre inte i biblioteksvarianten, och jag släpper omedelbart tanken på att upprepa en enda av dem.

En intressant diskrepans i boken: att de pratar om att göra förändringar gradvis genom myrsteg. Och sedan säger saker som: från och med nu ska du i en hel vecka ta mikropauser slaviskt enligt timer, först därefter kan du anpassa efter vad som passar dig.

Well. Självhjälp är vad självhjälp är, men den här boken kändes rimlig.

Fru Gregorius

Eftersom jag nyligen läst Doktor Glas blev jag nyfiken på denna nya lilla roman av Åsa Nilsonne. Fru Gregorius är Nilsonnes tolkning av den klassiska romanen, skildrad från Helga Gregorius perspektiv och utifrån premissen att Doktor Glas helt och hållet missförstått hela situationen kring makarna Gregorius äktenskap.

Jag ställer mig tveksam till detta romanprojekt. Naturligtvis kan Nilsonne inte skriva på 1890-talssvenska, och hon har tydligen fått hjälp att rensa texten från anakronismer, men det känns ändå fel när hon skriver saker som:

"Kvinnors skvaller", säger männen föraktfullt.

Och bakom föraktet anar jag en oro.

Det skulle förvåna mig om deras manliga nätverk - polisens system med tjallare, eller militärens med spioner - var lika omfattande och lika pålitliga som våra."

Både orden och många moderna feministiska åsikter gör att Helga känns fejk och att alltihop känns som en efterhandskonstruktion, vilket det ju för all del också är.

I en Harry Potter-podcast som jag lyssnar på när jag behöver vila huvudet återkoms det ständigt till vad som är canon (kan man översätta det med kanon? Känns inte helt 100), alltså finns bekräftat i böckerna, och head canon, något man som läsare bestämt sig för att tro även om det inte kan bevisas. Det här känns som Åsa Nilsonnes head canon kring Doktor Glas och för min del hade det faktiskt fått stanna därvid.

Även om Fru Gregorius innehåller ett gäng gulliga blinkningar till originaltexten, som

och

blir den knappast ens en blek kopia av originalet. Vilket kanske säger mer om Doktor Glas än om Fru Gregorius. Den förra har ändå blivit en klassiker av en anledning.

Tydligen har även Bengt Ohlsson skrivit spinoffs, först en om Gregorius och nu en om Helga. Lite nyfiken blir jag, men misstänker att jag skulle bli precis lika besviken av dem.

Dunning-Kruger-effekten

Flera gånger har jag scrollat förbi denna roman i kategorin "Bibliotekarierna tipsar" i e-biblioteket för att jag trodde att det var en fackbok om Dunning-Kruger-effekten. Dunning-Kruger-effekten är enkelt forumlerat fenomenet att man kan vara för dum för att fatta att man är dum. Det var alltså inte en fackbok om detta Andrés Stoopendaal hade skrivit, utan en roman om en snart trettioårig Göteborgares framfart under värmeböljan 2018.

Huvudpersonen ägnar sig under denna period åt att jobba deltid på en kommunal enhet som lyder under MSB, supa, skriva, fundera över sig själv och ta hand om sin flickväns hund. I ärlighetens namn händer inte särskilt mycket. Vi får ta del av huvudpersonens överlägsna, pretentiösa tankar, uttryckta i alldeles för långa meningar och med massor av "svåra" ord. Exempel: "Dels, som jag uppfattade det, denna (för hennes egen klass) fullständigt hemtama och hem-lika lyx och dels - dold - som en ytterst obscen leksak i ett Kinder- eller snarare Fabergéägg - inom denna suveräna manifestation av status, rikedom och prestige, kultur och impeccable taste - dess fullständiga, hemliga och o-hem-lika motsats: Missbrukets trasor och trasighet; en veritabel cancersvulst."

I början tycker jag att det är lite kul, jag ler i mjugg åt det högtravande, tänker att det definitivt är huvudpersonen som är så dum att han tror han är smart. Men efter ett tag blir jag ganska less, det är mycket snack och lite verkstad. Särskilt uttråkad blir jag av den så kallade Houellebecq-texten som är ett av huvudpersonens egna alster. Helt klart är huvudpersonen mer intresserad av teorier än vad jag tydligen är. Jag är väl vad han beskriver som en normie, eller till och med en NPC.

Efter en blöt festkväll inträffar dock en nära ögat-upplevelse som får huvudpersonen att börja ifrågasätta sina livsval. Han tar en paus från supandet och förefaller börja uppskatta sin omgivning mer. Kanske påbörjar han sin resa mot att också bli en normie och gilla läget? Kanske är det en s k bildningsroman, kanske inte. Jag tycker liksom inte att huvudpersonen känns genuin, eller autentisk som han skulle ha sagt, varken före eller efter sin lilla inre resa. Det känns som att han bara spelar.

Det här tar jag med mig från denna bok: kanske lärde jag mig lite mer om Jordan B. Peterson? Jag började definitivt fundera på om jag borde läsa något av Houellebecq, även om denna bok kanske snarast är ett argument mot.

Kan inte säga att jag rekommenderar denna bok men den skulle säkert vara intressant att jämföra med exempelvis J.D. Salingers Catcher in the rye.