Sista kapitlet

Aldrig under den här vintern har jag varit så kall som i april. Vi hade minusgrader och snöblandat regn så sent som den sista veckan (och hur vi har det nu i skrivande stund ska vi inte ens börja med). När våren aldrig kom till skott i mitten av april, fick jag ta till andra medel för att tvinga fram värmen. 

Jag går ganska ofta på omslag när jag väljer böcker som jag inte har blivit tipsad om. Detta omslag är blått med ett halvt färdigt broderi i form av en hund i korsstygn, vilket fick mig att tänka på tanter som satt och broderade tillsammans över en kopp kaffe. Dessutom handlar romanen om en kvinna som jobbar på äldreboende och avslutar projekt åt de som gått bort innan de blev färdiga, det låter väl friktionsfritt och mysigt?

Vartannat kapitel är skrivet i nutid, där man får följa huvudpersonen Sarah under hennes vardag, och vartannat kapitel är skrivet i dåtid, där läsaren bland annat får följa den olyckliga kärlekshistorien mellan Sarahs föräldrar, men också förstå varför Sarahs murar är så höga och rutiner så inrutade i bokens nutid.

Det tog lång tid innan jag fattade tycke för Sarah, en ganska kantig karaktär som närmar sig femtioårsåldern och saknar socialt umgängesliv. Den enda personen hon träffar utanför arbetet är hennes pappa, som är dement och tror att hon är hennes mamma, hans livs kärlek. Hon börjar aldrig på nya projekt, utan avslutar bara andras åt andra. Läser sista kapitlet, lägger sista pusselbiten etc. Helst skulle hon vilja jobba varje dag, även på sommaren. Sarah är en karaktär så långt ifrån mig som det går att komma.

Det tog även lång tid innan jag kom in i berättelsen, för det kändes som att den bara var i dåtiden och aldrig kom framåt. Det förflutna hade sina ljusa sidor, men mestadels var det mörkt och när jag inte trodde att det kunde bli mörkare hade jag fel. Jo, det fälldes en och annan tår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om greppet att använda dåtiden på det här sättet för att förklara en karaktärs personlighet. Det känns slappt på något vis? Eller enkelt, men krångligt, kanske är orden jag letar efter. För det tar så lång tid och är så mycket misär? Men så vänder det! En liten pojke och en blomsterhandlare tassar försiktigt in i hennes liv och ger det en ny riktning. Hon vågar gå utanför sin egen komfortzon och tillbaka in i sig själv. 

Den här romanen har marknadsförts som "en bok för alla som älskade Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt", en liknelse som jag är ganska trött på, för så fort det handlar om en karaktär utan sociala färdigheter och outtalad NPF-diagnos eller traumatiskt förflutet, ska det ridas på Eleanor Oliphant-vågen, som om vi läsare inte letade efter något nytt. Det blir därför svårt att inte jämföra Sista kapitlet med just Eleanor Oliphant, eftersom jag har läst och älskade den senare. 

Önskas en feelgood-roman utan krusiduller med förutsägbart slut, råder jag dig att välja en annan. Men vill du ha en historia om en karaktär med tungt bagage och svagt motlut, så har du en här.

Just stab me now

Det är inte bara bloggen som återupplivats, nyligen blåstes det också liv i min gamla fysiska bokcirkel efter flera års tystnad! Bokcirkeln, som tråkigt nog inte har något särskilt namn, består av fem personer (inklusive mig själv) som träffades under studietiden. Vi har läst ett trettiotal böcker tillsammans, varav en stor del är dystopier. Denna gång föll dock valet på en bok som en stressad cirkeldeltagare redan hade köpt: Just stab me now av Jill Bearup.

Jill Bearup är någon sorts svärdrelaterad actionskådespelerska som gått över till en karriär som YouTuber huvudsakligen recenserar hon visst fightingscener i filmer. Hon ska också ha gjort någon sorts fantasyserie där huvudpoängen är att karaktärerna inte vill följa hennes plan. Det är denna serie som nu blivit bok.

Boken handlar om Rosamund och hennes "heta fiende" Leo som sänds ut på ett farligt uppdrag i främmande land i en medeltidsliknande fantasyvärld. Den handlar också om författaren Caroline, som är den som skriver boken om Rosamund: hennes kamp med att få karaktärerna att göra det hon vill, hennes jobb som databasanalytiker och hennes flört med redaktören Henry.

Fantasyberättelsen är på sin höjd medelmåttig, bågen om Carolines jobb är i mina ögon tämligen överflödig och irriterande, och historien om Carolines och Henrys flirt är gullig men inte heller mycket att hänga i granen. Det är i interaktionen mellan Caroline och hennes karaktärer som det möjligen kan slå gnistor ibland. I cirkeln är vi överens om att ingen av intrigerna hade klarat av att stå på egna ben. Majoriteten är dock enig om att boken var helt okej underhållning. För flera läsare var det första gången de läste den här typen av bok, en berättelse om någon som skriver en berättelse, och det greppet uppskattades och kändes fräscht. Eftersom boken själv påpekade sina fel, brister och "plot conveniences" efter hand är det också svårt att kritisera sådana förekomster.

Att boken beskrevs som fantasy-romance gjorde på förhand mig och cirkelns andra kvinnliga deltagare lite nervösa. Blir det tantsnusk? Ska vi diskutera sexscener i bokcirkeln? Obekvämt? Men det visade sig vara en romance-bok av det kyskare slaget och inget vi hade behövt bekymra oss över. Det är heller inte något jag saknar.

På det stora hela en medelmåttig bok som jag inte hade valt själv, men inte desto mindre läste två gånger för att verkligen känna att jag kunde diskutera den på ett insatt sätt. Nästa gång ska vi läsa Three Body Problem (kinesisk sci-fi, Netflixaktuell), och då ska jag försöka läsa noga första gången istället. Med risk att det känns pressande och att läsningen inte blir av.

En midsommarnattsdröm

Blev sugen på att läsa denna klassiker i sin helhet då jag blev osäker på om jag hade gjort det tidigare. Jag vet att den togs upp i svenskundervisningen på gymnasiet, men då läste vi nog bara utdrag. Kan en Shakespeare-pjäs från 1500-talet fortfarande vara underhållande eller kommer den att kännas mossig, obegriplig eller båda?

På e-bibblan hittar jag en utgåva från tidigt 2000-tal, som dock visar sig innehålla en svensk översättning från 1979. Det slår mig att det är lite underligt av Ordfront att mena att man "tar Shakespeare in i 2000-talet" när man nyutger, visserligen som e-bok, en 20 år gammal översättning? Eller när blir en översättning gammal, 20 år (som nu blivit 45) är kanske ingenting? Visst var det något förlag som fick bannor över att de gav ut gamla översättningar nyss? Aha, Modernista. Så spännande detta med förlag! Nå, åter till temat.

"Läsa på original" orkar jag hur som helst inte, det blir väl bara en massa föråldrade ord och så vet jag inte om det är språkförbistring som gör att jag inte förstår? En annan gång kanske. Hur som helst, den svenska översättningen av Göran O. Eriksson är gjord inför att pjäsen skulle spelas någonstans. Jag vet inte hur det brukar vara att läsa dramatik för det har jag mycket begränsad erfarenhet av, men de enda scenanvisningar som ingår i texten är att karaktärerna går in och ut (och, för skådespelarna i pjäsen, vem de spelar när de spelar teater).

Så jag läser, och har kul. Följer förvecklingarna och kärleksparen och de stackars skådespelarna. Upplever texten mer som en saga, något med underhållningsvärde, än något som är relevant för samtiden. Sedan läser jag översättarens avsnitt "Kommentar, utgångspunkter" och känner mina ögon öppnas ytterligare. Eriksson beskriver kortfattat vad de olika relationerna och platserna representerade vid pjäsens tillkomst, och ger också exempel på hur man kan tolka det hela idag. Här får man också en del information om hur pjäsen spelas, som många gånger sätter orden i helt ny dager.

Vill man verkligen uppleva den får man väl se till att gå och se den spelas. Men min upplevelse är att man inte behöver vara rädd för att läsa texten heller. Visst gick större delen av undertexten mig förbi - men jag hade kul ändå.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

Om uträkning av omfång 2

Enligt min Goodreads, som verkligen är godtycklig, tog det mig 6 dagar att läsa ut denna lilla, men å så naggande goda, roman på 214 sidor. Med den långsamma fart som min läsning håller just nu, är det inte dåligt.

Det här är alltså andra boken i Solvej Balles planerade septologi, men eftersom jag är minst lika godtycklig, blir detta mitt första inlägg. För er som inte redan är bekanta med premissen, kan jag i korta drag säga att huvudpersonen är en bokhandlare som, under en affärsresa i Paris, fastnar i den artonde november. Hon vaknar upp i artonde november gång på gång och vet inte hur hon ska ta sig ur. Serien har inte obefogat jämförts med Måndag hela veckan, filmen med Bill Murray som huvudperson från 1993.

I den första boken ägnades större delen av den åt att utforska fenomenet - vad händer med saker som hon flyttar under dagen? Återgår de till sin vanliga plats morgonen efter? Vad händer om hon inte går och lägger sig? Det kändes repetitivt och instängt, desperat och ångestfullt, vilket är helt rationella känslor. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle hantera det faktum att det bara är jag som har fastnat i en dag som upprepar sig, medan alla andra omkring upplever dagen för första gången. Men introduktionen av premissen gör att spänningen saknas. Spänningen låg istället i att man undrade hur Balle dels ska hålla intresset uppe i sju delar och dels hur hon kommer att knyta ihop säcken.

I den andra boken har Tara fastnat i mer än 365 stycken artonde november och kommit till insikt att det inte finns någon utväg. Hon börjar längta efter årstider och beger sig ut på en resa i Europa för att uppleva ett år med säsongsbyten. Om inte året flyttar sig, får hon väl göra det själv och även det känns som en logisk följd. Efter att ha upplevt samma årstid i mer än ett år saknar man nog en framåtrörelse till slut. Hennes resa börjar med att hon åker till sina föräldrar för att fira jul. Det är rörande att läsa om hur personerna reagerar på när Tara berättar att hon har fastnat. Istället för att skratta bort det hon säger, blir de oroliga och vill hjälpa till. Det är samma reaktion från hennes man, Tomas, när hon åker och besöker honom i hans artonde november. 

Det är som att Tara i den andra boken, tar ett steg tillbaka och betraktar världen på ett annat sätt. Det är de små och stora penseldragen på samma gång. Vintern i Sverige och sommaren i Spanien. Alla årstider finns den artonde november. Hon har inte bråttom och det har inte jag heller. Jag tycker mycket om de alldagliga anteckningarna och imponeras av hur något så vardagligt som att gå på café och betrakta människor kan vara så intressant att läsa. 

Den andra boken slutar med en cliffhanger som gör att jag genast måste ta mig an den tredje! Vad jag har förstått, av mina mer insatta kollegor, finns det mycket symbolik kring att det är en serie på sju böcker och artonde november, men det är inget jag tänker nysta i nu. Kanske blir det ett inlägg till, för Tara Selter är ingen man släpper i första taget. 

Bookbirds läser: Spådomen (Agneta Pleijel #1)

Det var mer än 6 år sedan vi hade vår senaste bokcirkel. Då hade vi läst sista boken i trilogin om Maj av Kristina Sandberg (och skulle börja läsa Knausgårds årstids-serie, men den första boken var visst för tråkig, så det rann ut i sanden). Nu, en pandemi och två fågelungar senare, är livet lite annorlunda och till vissa delar fortfarande lik. Vi har tyvärr lika långt till varandra, så denna bokcirkel fortsätter att vara digital. Med pandemin har vi blivit mer bekväma att ses online, med både röst och bild, vilket är roligt, men sammanfattningarna tar längre tid att skriva.

Det började med en fråga från blåmesen om jag hade läst Agneta Pleijel. Hennes senaste, Sniglar och snö, har varit omtalad, men jag hade trots det inte läst något av henne och visste faktiskt väldigt lite om henne som person. Eftersom Sniglar och snö ingår i en svit med romaner med självbiografiska inslag, bestämde vi oss för att börja med den första, Spådomen.  

blåmesen hade till denna träff läst boken två gånger och hade förberett med noggranna anteckningar, medan jag endast hade läst den en gång och då i intensiva sjok men med långa mellanrum och inga anteckningar. Våra olika angreppssätt påminde mig om våra pluggstrategier på högstadiet :-) 

Första gången hon läste boken tyckte hon att början var trög, tog lång tid och tyckte att berättaren hade en gnällig ton, medan jag älskade språket och lade inte riktigt händelserna på minnet. Jag ville bara ha mer.

Spådomen handlar om Agneta Pleijels barndom och vuxenblivande, under 1940- och 60-talet. Hon skrev den för att hon ville sätta ord på någonting hon inte förstod när hon var yngre, hennes föräldrars relation och kärleken, eller kanske snarare: saknaden av den.

"Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande." (s. 63)

Pleijel skriver både ur ett första person singular- och tredje person singular-perspektiv, eftersom hon skriver om en tid som är så långt ifrån henne idag att det inte längre är hon. Romanen har därför också undertiteln En flickas memoarer. Det uppstår en del förvirring, när hon gör det sömlöst för det kan ske i ett och samma stycke och extra förvirrande för att det finns mer än en kvinnlig karaktär.

Det var en annan tid då. Pleijel skriver mycket om hur det var att vara av det kvinnliga könet och hur det var att bli en kvinna. Hon minns ilskan från hennes mamma när hon berättade att hon hade fått mens. Kanske berodde ilskan från mamman på att hon påmindes om sitt eget åldrande, eller kanske berodde det på avundsjuka. Också när Pleijel hade fått bröst och behövde en behå var mammans blick avlägsen, knappt närvarande, så hon fick skramla ihop sina egna fickpengar för att köpa sin första. 

Det var svårt att vara i närheten av mamman ibland, åtminstone tyckte Pleijel det, som att de inte riktigt klickade med varandra. Mamman var musikalisk och Pleijel var tondöv. Och samtidigt var mamman sjuk, men det var det ingen som hade talat om för henne.

"Mamma, det är hisnande att vara med henne. Blänk och glitter och rinnande vatten. Hos mamma finns mättnad och lättnad. Så var det också. /.../ Och plötsligt kan allt slå om. Mamma blir en mörk skog, mamma blir en vulkan. Då gungar marken under fötterna" (s. 29).

Mensen och sexualiteten var något man skulle hålla tyst om. Det var ingen som sade att det var så, hon bara visste. I Husmoderns läkarbok hittade hon illustrationer på könsorgan. Hon får mens och ser det som en sjukdom som hon själv har orsakat. Det måste vara för att hon har gnidit på kulan mellan benen och nu skäms hon. Föräldrarna kommer säkert skratta åt det bakom hennes rygg.

Vi funderar på om Pleijel hade en tuff uppväxt. Med en pappa som professor var de tvungna att flytta ofta, inte bara inom Sverige utan också några gånger till USA. Hon bytte klass sex gånger på lika många år och hade därför inte många långvariga relationer till sina jämnåriga, alltid van vid att vara den som kom utanför. Och en missnöjd mamma med humörsvängningar. Ju längre in i boken vi kommer, desto mer inser vi (och kanske Pleijel med åren) att det inte var så bra mellan föräldrarna. 

En del saker har hon fått veta genom att läsa breven som har lämnats kvar. Jag tänker på dagens digitala korrespondens, hur mycket eller lite av den som kommer att leva vidare, när alla inkorgar blir fulla och man måste antingen tömma, köpa mer minne eller helt enkelt skapa en ny. Hur många orkar spara ner mailen på en hårddisk? Vad kommer att hända med våra ord? Som om vi i denna Mari Kondo-era skulle spara fysiska brev...

Och så har vi spådomen med stort S, som romanen förmodligen är namngiven efter. I boken förekommer en spådom och det var en som Agnetas faster Ricki fick berättad för sig om. Den förutspådde att Ricki "skulle företa en resa på egen hand och förälska sig i en mörk man. Hon skulle skiljas från honom men han skulle höra av sig. Hon skulle gifta sig med honom och få två söner" (s. 77). Hon hängde upp sig otroligt mycket på denna spådom, som ju egentligen inte var hennes. Kanske för att hennes eget liv var så tomt på kärlek? Å andra sidan verkar Ricki ha spelat en stor roll i hennes liv och på ett sätt börjar och slutar Spådomen med just Ricki.

Texten är fragmentarisk. Det är onekligen ett minnesverk. På ena sidan är hon elva, på andra sidan nio. Utan några årtal att förhålla sig till förlorar åtminstone jag mig orienteringsmässigt, men det vägs upp av språket. Nu när jag har bläddrat i den för att skriva den här texten, känner jag att det finns så mycket mer att diskutera och skriva om. Exempelvis: hur det är att vara tillräckligt gammal för att förstå vad vissa vuxna undanhåller från andra, men inte varför. 

Och något som vi bara hann nudda vid i slutet av vår diskussion: Hur väl lär man känna ett författarskap egentligen, om man börjar med det självbiografiska?

The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.