Omöjliga varelser

Den första fantasyromanen på länge som kultursidorna hos de stora dags- och kvällstidningarna skrivit om? En internationell bästsäljare och prisad till höger och vänster. Den blev omtalad i bookstagram-kretsar för att det svenska förlaget valt ett omslag som ska locka även äldre, dvs inte bara mellanåldern, och därför kanske siktade fel? Jag har inte alls följt utvecklingen, om den faktiskt når allåldern, som den i Sverige marknadsförs som, eller om den lockar någon alls. Den hamnade till slut i mina händer också, för ja, nyfikenheten skulle ha sitt. 

Konstruktionen är en klassisk fantasy-stomme: En pojke, som alltid varit annorlunda i relation till resten av världen, upptäcker att han har ett större syfte och som har gått i arv i generationer. En flicka, som har fått sin familj mördad, jagas av en okänd mördare. De två möts och ska på något otroligt sätt rädda världen, som består av både "den vanliga" och den där magin kommer ifrån och skyddas 

Det är en ondska som sprider sig, som dödar magiska varelser för deras magi. Om barnen misslyckas med sitt uppdrag kommer mörkret att ta över, magin och det som håller ihop världarna att försvinna. 

De är tack och lov inte ensamma på denna färd över arkipelagen, i riktning mot ondskans mitt. Några trubbiga men älskvärda karaktärer är också med och riskerar sina liv för dessa barn, vilket inte gör dem mindre omtyckta.

Läsningen gick trögt i början, det var som att jag inte riktigt blev övertygad av att det här var "sant". När man läser en fantasyberättelse vet man initialt att inget av det är sant, tröskeln är därför redan från början hög, och det är någonting med språket och uppbyggnaden av världen som inte riktigt tar mig över. 

Jag minns att jag under läsningen funderade på om dagens tioåringar skulle förstå, för språket är ibland lite egendomligt (ålderdomligt?), samtidigt som jag tyckte att den kändes barnslig, utan djup. Och alla dessa varelser! Nej, jag fick ingen koll och iddes inte heller alltid bläddra tillbaka till översikten i början, så jag fick se dem framför mig i blindo eller få läsningen upphackad. Nära 400 sidor till trots, var det som om sidorna ändå inte räckte till. 

I höst kommer uppföljaren på svenska. Om jag kommer att läsa den? Möjligt, om hypen blir tillräckligt stor. När jag läser baksidetexten låter det som en upprepning av den första snarare än en fortsättning och den har jag ju redan läst.

The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

Tress of the Emerald sea

Av Brandon Sanderson, en mycket produktiv fantasyförfattare och flitigt läst av många i min bekantskapskrets, har jag tidigare läst två kortromaner: The Emperor's soul och Edgedancer. Detta blev alltså min första fullängdare.

Fönsterputsaren Tress (egentligen Gnarf? Men med smeknamn efter sitt trassliga hår) bor på en ö insvept i smog och är kär i hertigens son. När den senare skickas iväg för att gifta sig och tas till fånga av en ond häxa tvingas Tress ut på havet för att rädda honom. Ett hav inte av vatten, utan av sporer, som vid kontakt med aldrig så lite vatten orsakar explosiva och ofta fatala reaktioner.

Kort sagt skulle man kunna säga att Tress of the Emerald sea är en saga med sensmoralen att det är viktigt att vara snäll och hjälpa varandra. Den är kanske 60% bra, 40% störig. Störigast är berättarrösten, som först verkar vara en tredje person (ej allvetande) men sedan visar sig tillhöra skeppspojken Hoid, som är tråkigt mästrande och onödigt excentrisk (whimsical) på samma gång. Detta drar ner helhetsupplevelsen avsevärt.

En annan irriterande grej är att sporerna, vilka inledningsvis beskrivs som helt livsfarliga, blir tama lite fortare än vad som känns rimligt.

En sak som inte alls är irriterande är de otroliga illustrationerna av Howard Lyles. (OK, jag ljög. Det är irriterande att han gjort Tress hår 100% prinsessigt, 0% trassligt.). Det får mig att önska att jag läst en riktig, fysisk bok istället för på en stackars mobilskärm.

Om du skulle få syn på den här boken någonstans, bläddra en stund och njut. Men att läsa den är ärligt talat inte helt nödvändigt.

Minnesteatern

Trädgården är en plats där tiden står stilla och festerna eviga. Härskarklassen är precis så brutal och vidrig som man blir av makt. Betjänterna är barn som gått vilse och infångats, tvingade till att tjäna tills den dag de blir för gamla och blir härskarnas jaktbyten. I denna värld finns Tistel och Dora. Tistel är en av betjänterna som har avgett ett löfte att skydda Dora, som är av annan sort men ändå som en syster. Snart har Tistel nått åldern för att utsättas för jakt och en rymningsaktion måste planeras. En dag hittar en av de vidrigaste, Augusta, en klocka och börjar ställa förbjudna frågor. Denna händelse leder till ett sökande efter ursprung och en jakt efter ett namn, mellan tid och rum över något som liknar svenska fjäll och skogar. 

Jag har ingen annan beskrivning på denna läsning än "rasande", för det känns som att det var längesen som jag läste något i en sådan här oerhörd fart och med munnen på vid gavel. Det är med fasa jag läser hur de hungriga härskarna utsätter barnen för fara utan att känna någon skuld och fascination över hur handlingen fortskrider. Det är en saga utan dess like. Jag vet ännu inte om jag kommer hämta mig? 

Världen i romanen saknar ände, både upp och ner och ut och in, och även om några frågor om den besvaras, kan jag inte säga att jag helt förstår den. Inget eller ingen är vad den utger sig att vara, endast kärleken mellan Dora och Tistel verkar vara sann och där vill jag stanna. Minnesteatern har jag inte ens nämnt, men den har en viktig roll i historien som Karin Tidbeck har byggt upp. Eftersom romanen till viss del utspelar sig i en värld som liknar vår, får den mig att börja hoppas att det finns en gnutta sanning i den ändå, för alla historier som glöms bort och försvinner.

Språket är både rått och poetiskt, hårt och skört på samma gång. Om jag skulle ha någon invändning, så är det kanske att världsuppbyggnaden känns för hastigt förklarat och karaktärerna är något endimensionella, men det spär på känslan av saga och kanske är det vad som krävs för denna historia. 

Jag valde den här boken till vår bokcirkel för att jag har varit nyfiken på Tidbeck ett tag och jag är så, så glad att jag gjorde det. Det är alltid svårt att välja böcker till en bokcirkel, jag har begått många tabbar i det hänseendet, och det ska bli spännande att höra vad de andra tyckte. 

Karin Tidbeck är en sällsynt svensk författare som är mer känd utomlands än i sitt eget hemland. Den här boken har översatts till svenskan, av Andreas Vesterlund, men jag hoppas naturligtvis att resten av litteratursverige ska få upp ögonen för hen, så att hens texter ska slippa genomgå en översättning.

De överblivnas armé (Bortbytingar #1)

Vad boken är

Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.

Vad den handlar om

Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig. 

Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill. 

Varför jag läste den

På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet. 

Vad jag ogillade

Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.

Vad jag gillade

Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.

Just stab me now

Det är inte bara bloggen som återupplivats, nyligen blåstes det också liv i min gamla fysiska bokcirkel efter flera års tystnad! Bokcirkeln, som tråkigt nog inte har något särskilt namn, består av fem personer (inklusive mig själv) som träffades under studietiden. Vi har läst ett trettiotal böcker tillsammans, varav en stor del är dystopier. Denna gång föll dock valet på en bok som en stressad cirkeldeltagare redan hade köpt: Just stab me now av Jill Bearup.

Jill Bearup är någon sorts svärdrelaterad actionskådespelerska som gått över till en karriär som YouTuber huvudsakligen recenserar hon visst fightingscener i filmer. Hon ska också ha gjort någon sorts fantasyserie där huvudpoängen är att karaktärerna inte vill följa hennes plan. Det är denna serie som nu blivit bok.

Boken handlar om Rosamund och hennes "heta fiende" Leo som sänds ut på ett farligt uppdrag i främmande land i en medeltidsliknande fantasyvärld. Den handlar också om författaren Caroline, som är den som skriver boken om Rosamund: hennes kamp med att få karaktärerna att göra det hon vill, hennes jobb som databasanalytiker och hennes flört med redaktören Henry.

Fantasyberättelsen är på sin höjd medelmåttig, bågen om Carolines jobb är i mina ögon tämligen överflödig och irriterande, och historien om Carolines och Henrys flirt är gullig men inte heller mycket att hänga i granen. Det är i interaktionen mellan Caroline och hennes karaktärer som det möjligen kan slå gnistor ibland. I cirkeln är vi överens om att ingen av intrigerna hade klarat av att stå på egna ben. Majoriteten är dock enig om att boken var helt okej underhållning. För flera läsare var det första gången de läste den här typen av bok, en berättelse om någon som skriver en berättelse, och det greppet uppskattades och kändes fräscht. Eftersom boken själv påpekade sina fel, brister och "plot conveniences" efter hand är det också svårt att kritisera sådana förekomster.

Att boken beskrevs som fantasy-romance gjorde på förhand mig och cirkelns andra kvinnliga deltagare lite nervösa. Blir det tantsnusk? Ska vi diskutera sexscener i bokcirkeln? Obekvämt? Men det visade sig vara en romance-bok av det kyskare slaget och inget vi hade behövt bekymra oss över. Det är heller inte något jag saknar.

På det stora hela en medelmåttig bok som jag inte hade valt själv, men inte desto mindre läste två gånger för att verkligen känna att jag kunde diskutera den på ett insatt sätt. Nästa gång ska vi läsa Three Body Problem (kinesisk sci-fi, Netflixaktuell), och då ska jag försöka läsa noga första gången istället. Med risk att det känns pressande och att läsningen inte blir av.

The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.

Twilight igen 2024 - blåmesens Twilight-renässans

Om ni undrar varför inläggsfrekvensen gått ner på sistone, så är svaret dels att den läsmaniska period jag befunnit mig i under hela 2024 på gott och ont verkar vara påväg att avta, och dels att jag fortfarande är fast i Twilightträsket.

"Ska bara läsa om Twilight" blev alltså till "ska bara läsa om Twilight, läsa Midnight Sun och läsa om New Moon, Eclipse och Breaking Dawn". Min egen lilla Twilight-renässans, 4 år efter den amerikanska (eller möjligen globala) sådana som tydligen ägde rum för 4 år sedan, tillika 15 år efter mitt första möte med serien.

Och vad ska man säga; jag har redan skrivit om första förälskelsen och om det som kom sen (se länkar sist i detta inlägg!), och ärligt talat är det inga överraskningar i denna omläsning anno 2024... Böckerna är exakt som jag minns dem, visst är jag 15 år äldre nu och har möjligen mer distans till de tonåriga karaktärerna, men i ärlighetens namn stör det inte läsupplevelsen nämnvärt. Jag vet redan vad jag inte gillar och lägger inte så mycket fokus där. En tanke som aldrig kommit till mig förut är dock att det verkar oerhört osexigt med en iskall partner?

När jag läst färdigt upplever jag en stark längtan efter någon att prata med. Kompisen som jag lånade böckerna av från första början har jag ingen kontakt med längre och ingen jag känner är en uttalad Twihard (det är jag väl inte själv heller... om inte annat är jag väl diskvalificerad på grund av ålder och skulle om jag var ett dedikerat fan på min höjd vara en Twimom). 

I denna brist på samtalspartner hittar jag istället en podcast, Unbitten: A journey through the Twilight Series, och spenderar just nu all möjlig och omöjlig tid med den i öronen. Emily och Cameron diskuterar, dissekerar, anyserar och tramsar sig fram genom serien. De sågar och hyllar om vartannat, pratar om karaktärerna som om de fanns på riktigt för att i nästa ögonblick diskutera hur dåligt framskrivna de är. De sätter fingret på mycket av det som är problematiskt och samtidigt tillåter de sig själva att ha roligt. "Man får gilla det fast det är dåligt!" På något sätt är de precis det sällskap jag ville ha just nu.

Vi får se vad som tar slut först - min Twilightrenässans eller de 80+ avsnitten av Unbitten. Tills dess går bokläsandet på en lägre växel.

Tidigare inlägg om Twilightserien:
Twilight (blåmesen, 2009)
Twilight (Stjärtmes, 2009)
New Moon (blåmesen, 2009)
Eclipse (blåmesen, 2009)
Breaking Dawn (blåmesen, 2009)
Twilightserien under rubriken A book you used to love but don't anymore (blåmesen, 2011)
Midnight Sun (blåmesen, 2024)

Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

The book of lost things

Det har gått en vecka sedan jag läste ut den, men jag tänker fortfarande på den lite då och då. Det bästa sättet att ta sig an The book of lost things av John Connolly är nog att inte veta något alls på förhand. Men okej då, om ni insisterar:

Det är krigstid och tolvårige David flyttar tillsammans med sin pappa in i den nya styvmoderns gamla hus på landet för att ta skydd. Det är inte långt efter att han har förlorat sin mor i sjukdom och styvmamman är sköterskan som tog hand om henne under hennes sista dagar. Ganska snart får David beskedet att han ska bli storebror. Det är mycket ilska och sorg som ackumuleras inom honom och avståndet mellan honom och de vuxna växer. Han tar sin tillflykt i böckernas värld och i hans sovrum på vinden finns det många av dem. Det visar sig att hans sovrum en gång har tillhört en släkting till styvmamman, men han försvann när han var barn och kunde aldrig återfinnas.

Det börjar hända underliga saker, som det ju oftast gör och den här berättelsen är inte annorlunda. Böckerna börjar viska saker till David, han får blackouts och minns inte vad han har gjort. En gång när han ser på sitt rum utifrån trädgården, tror han att han ser "a crooked man" röra sig därinne. Han hör också sin döda mammas röst som ber om hjälp. Det riktigt märkliga börjar dock när han försvinner in i ett hål under en flygattack och kommer ut i en skog där han aldrig varit förut, men på något sätt vet han att hans mamma finns därinne någonstans.

Den unga åldern på huvudkaraktären till trots, ska inte boken misstas för att vara en berättelse för barn. John Connolly har blandat kända sagor med en stor dos brutalitet som inte är något för de nervsvaga. I skogen lurpassar förmänskligade vargar, troll och andra faror som vi känner igen från sagorna. Men i The book of lost things är hoten inte inlindade i bomull med lyckliga slut, utan riktiga och bits med alla tänder, redo att döda. 

Det tog en och en halv månad innan jag slog igen boken. Jag brukar ge en bok cirka två veckor innan jag ger upp och om det inte hade varit för en oklar envishet, från min sida, och oförutsägbara vändningar, från den tidigare nämnde Connolly, hade den nog inte blivit utläst. Detaljerna är redan utsuddade, men hjärtklappningen man får när man tar sig igenom en stor och snårig skog med livshotande faror, hänger kvar. 

Herrgårdens hemlighet

 

Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med är första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.

Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.

I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.

Maresi: krönikor från Röda klostret

Det är mycket man inte får göra just nu. Som väl är är det fortfarande tillåtet att öppna en bok och för en stund försvinna från allt som har med Corona att göra. Tur det! Även blåmesens iRL-bokcirkel är liten nog för att fortfarande kunna sammanträda. Förra månaden tog vi oss an den finska ungdomsfantasyromanen Maresi: krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff.

Det första, och kanske största, problemet med Maresi: krönikor från Röda klostret, var att den ingår i

en serie om tre fristående böcker och att det var mycket svårt att identifiera vilken av dessa böcker som var den första. Googling gav tämligen motstridiga resultat, men vi kom till slut fram till att Maresi: krönikor från Röda klostret var den första i läsordningen, vilket också verkar stämma. Delar av bokcirkeln gick vidare med att plöja även del två, Naondel (kronologiskt utspelar sig den först, men i läsordningen är den alltså nummer två) och del tre, Breven från Maresi, vilket i vissa fall gjorde diskussionen om boken något förvirrad. Förtydligande för den som Googlat och kanske hamnat här:
1. Maresi: krönikor från Röda klostret
2. Naondel
3. Breven från Maresi

När nu detta är utrett kan vi fokusera på del ett i lugn och ro. Maresi: krönikor från Röda klostret handlar om en tjej i tidiga tonåren som bor i ett kloster på en ö befolkad endast av kvinnor. Livet i klostret följer tydliga rutiner både dag för dag och säsong för säsong. Mycket möda läggs på utbildning för de flickor som bor där, och det ges även i någon mån utrymme att själv välja sina sysslor efter personlighet. Även om det snabbt blir tydligt att romanen inte utspelar sig i vår värld, är det heller inga alltför spektakulära ändringar i världsordningen som presenteras. Lagom mycket fantasy, om jag får säga det själv.

En dag kommer en båt av ovanligt slag till ön, och den för med sig en ny adept, Jai, med något oklart förflutet. Detta visar sig snart få stora konsekvenser för livets gilla gång i klostret.

Maresi: krönikor från Röda klostret är i mina ögon en riktig bokslukarbok. Den är slut på dryga timmen och innehåller en spännande intrig, men inte alltför mycket djup hos karaktärerna. Ett plus från bokcirkelns perspektiv är att i princip samtliga karaktärer är kvinnor, men utan att det är "en bok om kvinnor/tjejer", det råkar bara vara så helt enkelt.

Flera deltagare gick som sagt direkt vidare på uppföljarna vilket också tyder på att man kanske inte hunnit mättna efter bara denna munsbit av Maresi-berättelsen. I mitt eget fall tyckte jag dock att den stod sig bra även på egen hand. Inte en dålig bok, men heller inget som satt några djupare avtryck.

The emperor's soul

Jag har visst misslyckats med att berätta det här, men den här terminen har jag för första gången lyckats vara med i en faktisk, fysisk bokcirkel. Det visade sig vara: kul! Fyra böcker har det blivit under våren. För sommaren har vi istället en tipscirkel, där samtliga deltagare fått rekommendera en bok och övriga sedan väljer hur många och vilka de vill läsa.

Av någon anledning är det väldigt mycket fantasy på listan i fråga. Jag får erkänna att jag generellt är lite skeptisk till fantasy; jag tycker att det som jag vanligtvis uppskattar i en roman lätt drunknar i "kolla kolla jag har hittat på en egen värld, coooolt, nu ska jag berätta alla små oväsentliga detaljer om hur fysikens lagar tillämpas i just mitt universum, och kolla vilken kul kultur de har sen, och roliga djur och...".

Ett bra bevis på att fantasy inte alls behöver vara så är Brandon Sandersons kortroman The emperor's soul. Visserligen involverar den magi: en sort där en skicklig person med hjälp av en stämpel kan övertala något - eller till och med någon - att bli annorlunda än den varit. En sådan person är Shai. När hon åker fast precis samtidigt som ett mordförsök på landets kejsare nästan lyckas får hon ett uppdrag som förefaller omöjligt: att förfalska kejsarens själ, och på så sätt bringa honom, eller åtminstone en kopia, tillbaka till livet.

Utöver att dra det nödvändigaste om den påhittade världens styrelseskick och vissa detaljer kring hur magin fungerar kretsar The emperor's soul kring Shais personlighet. Hur hon, samtidigt som hon iakttar sina övervakare och försöker planera sin flykt, blir fullständigt uppslukad av sitt uppdrag, att förstå hur kejsar Ashravan egentligen var funtad, och varför han blivit sådan. Den delade meningen om huruvida det Shai gör är konst eller förfalskning är också ett tema. Mänskliga egenskaper och perspektiv, helt enkelt. Bara i en lite annorlunda miljö. Och faktiskt riktigt bra!

Semesterstart: Narnia-serien

Jag känner på mig att det här blir en riktig lässommar. Inte en sån där oförsiktiga läsare får sand och solkrämsfläckar mellan sidorna, utan snarare en sån där man lugnt kan ligga på soffan och se ut på skyfallen. Det är åtminstone så jag inlett årets semester, i sällskap med en gammal favorit i form av böckerna om Narnia. Följande text är ingen recension, utan bara en reflektion över två dagar i Aslans och de talande djurens rike.

Narnia-serien, som innehåller totalt sju böcker, har ofta omtalats som en allegori för kristendomen, men enligt förordet till min upplaga såg författaren C.S. Lewis det mer som en hypotes; hur hade Jesu liv gestaltat sig i en helt annan värld? Parallellerna till Bibeln var något som gick mig helt över huvudet när jag fick de här böckerna lästa för mig som barn, vilket nog inte är helt ovanligt. Som vuxen (om man nu någonsin kan kalla sig det) är de frapperande. Den första boken - Min morbror trollkarlen - innehåller en variant av skapelseberättelsen där lejonet Aslan sjunger fram världen Narnia: himlen och stjärnorna, landskapen, växterna och djuren. I den sista boken - Den sista striden - får vi istället bekanta oss med någon sorts himmelrike.

Däremellan verkar Aslan dyka upp när han behövs, för att trösta och leda de barn som agerar hjältar i serien. Allvetande och allvis ingjuter han både förundran och fruktan i dem han möter, och även om han inte är kapabel att utrota den ondska som härjar i Narnia, kan han alltid finna på råd för att hålla den stången. Den som inte tappar tron förefaller få ledning snabbare än övriga, men det stora lejonet ger alltid en andra chans (och låter sig även offras för ett av barnens synder, för att sedan återuppstå). Den som däremot vänder sig ifrån honom och bestämmer sig för att han inte är på riktigt kan han inte längre hjälpa.

Kanske borde jag reagera på det här, analysera, bryta ner*. Jämföra med Philip Pullmans Den mörka materian som jag nyligen läst om och som beskrivs som en introduktion till ateism för barn**. Ni som vet hur jag läser barndomsklassiker inser också att jag gladeligen avstår. Minns vilka tonfall som användes när samma fraser lästes högt för mig för många år sedan. Känner igen formuleringarna i Hästen och hans pojke efter att ha lyssnat på den som ljudbok ett otal gånger. Samtidigt förvånas jag över hur korta och koncisa böckerna är i många fall, och hur min yngre och mer fantasifulla hjärna fyllt på med detaljer som egentligen inte finns i berättelserna.

Onekligen blir jag också nyfiken. Vilka barndomsklassiker har ni läst om? Kanske de här? Upptäckte ni ytterligare lager i berättelsen? Finns det kanske någon som läst dessa "sagor" först som vuxna - och vad tyckte ni i så fall? Kvittra gärna!

* Något som är svårt att inte reagera på är dock kvinnosynen, men även att de "fria och stolta" Narnierna är ljusa medan länder som i högre utsträckning präglas av tveksamma värderingar har befolkning med mörkare hudton.

** Trots att jag var mycket äldre första gången jag läste Den mörka materian hittade jag betydligt fler vinklar som föreföll riktade till vuxna och som jag missat helt tidigare i denna serie än i Narniaböckerna

Harry Potter and the Philosopher's Stone

Harry Potter är pojken som, knappt äldre än ett år, överlevde dödsattacken från världens värsta trollkarlar och som dessutom fick denne att retirera till skuggornas land. Tyvärr dog hans föräldrar istället och Harry växer upp hos sin hemska moster, hans man (som mest av allt vill vara normal och tjäna mycket pengar) och otroligt bortskämda kusin. Harry Potter and the philosopher's stone (på svenska: Harry Potter och de vises sten) är den första i en serie av totalt sju, där vi får följa honom från att han lämnas vid ytterdörren, sovandes i en liten korg tillsammans med en lapp, helt ovetandes om vad som väntar honom, till att han växer upp och får veta att han själv är en trollkarl och ska börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. I första boken träffar han sina bästa vänner, Hermione och Ron, för första gången, likaså introduceras nästan hela karaktärssamlingen som vi sedan får lära känna ännu mer i de senare böckerna.

Livet i trollkarlsvärlden är väldigt ljus. Harry jämför hela tiden det nya livet med det hemska som han hade i "mugglarvärlden" (den värld där de icke-magiska vistas), där han levde på existensminimum, medan han i trollkarlsvärlden får allt han saknade och lite till. Men allt är inte rakt igenom mjukt och oskyldigt, inte där heller. Ett föremål hålls gömt på tredje våningen och trots att det vaktas av en trehövdad hund är det inte helt omöjligt att ta sig förbi denna best, frågan är bara vem det är som ruvar på svaret och vem i all sin dar är det som försöker göra det gömda föremålet till sig? Som känd för någonting han inte minns, blir skollivet tufft för Harry, med både en ny värld och fördomar om honom.

Min relation till J. K. Rowlings Harry Potter är lång och snårig*. Jag ska inte dra hela harangen nu, men det började med ett spel en klasskamrat på mellanstadiet hade, sedan älskade Hogwarts.nu och slutligen böckerna, innan filmerna kom in i mitt liv. Jag vill inte påstå att jag är ett dödsseriöst fan, jag har till exempel inte läst Tales of the Beedle Bard, men jag tänker inte förneka att Harry Potter har betytt väldigt mycket för mig. När jag nu läser första boken på originalspråk, när jag själv blev introducerad för den på svenska, är det inte dessa tidiga ungdomsdagar som dyker upp framför mina ögon, utan det är scener från filmen, och detta är väl ett bevis på hur trogen den första filmen är boken. Visst, det finns några skillnader, men många scener och repliker är för mig kopplade till filmen, åtminstone på engelska. Att det är så här är kanske inte så konstigt, för att jag läste böckerna inledningsvis på svenska och såg filmerna på engelska, men jag blev ändå besviken på att filmerna har gjort ett så pass stort intryck, när alla de finaste minnen jag har är samlade kring läsningen (skratten, tårarna, fasan och uppesittarnätterna).

Men vad är det egentligen jag vill få ut av att läsa Harry Potter idag, så här mer än ett decennium senare? Kanske när jag en romantisk bild av läsningen, som jag hoppas att jag ska vaggas in i igen. Denna att vara tio år och glömma bort att det finns en värld som jag måste återgå till, glömma att jag måste upp klockan sju nästa morgon och ha matematik. Kanske är det samma med hur jag anser att romanen Harry Potter and the philosopher's stone (och säkerligen resten av serien) är. Det är inte en sådan jag kan ställa mig opartisk till, just för att den kom in i en så pass kritisk tidpunkt i mitt liv och som har följt mig från mina tidiga till sena tonår. Att jag är äldre och för tillfället studerar barn- och ungdomslitteratur, får mig istället att se kopplingar mellan dagens moderna "sagor" och de som lästes förr i tiden. Jag kan bland annat se Astrid Lindgrens Bo Vilhelm Olsson, från Mio, min Mio i den föräldralöse Harry Potter, som liksom han får en osynlighetsmantel. Jag tycker att det är fint på något vis. Att historier inte behöver dö, utan kan vävas in i nya och bli en verklighetsflykt till fler.

För mig kommer Harry Potter alltid vara pojken som överlevde.

★ Harry Potter and the Philosopher's Stone (Harry Potter #1), J. K. Rowling, Bloomsbury, 1997 ★

☆☆☆☆☆

*För den som vill läsa den medellånga kärlekshistorien mellan mig och Harry Potter-serien, skrev jag, 2011, ett inlägg om detta som en del av 30 Days of Books.

1. Länk till inlägget
2. Länk till 30 Days of Books

3. Länk till låten End of an Era av Oliver Boyd & the Remembralls (youtube)

Över näktergalens golv

Hugg mig i ryggen bara, Lian Hearn. Vrid om kniven så att det gör ont ända in i benmärgen. Varför, varför i hela fridens namn lämnar du mig med ett galopperande hjärta?

Få böcker tar mig tillbaka till högstadiets gula korridorer och skratt i skolbiblioteket som den här, arkiverade under: böcker som jag inte har läst själv. Inte förrän nu. Jag minns att blåmesen läste den här när vi fortfarande var unga och naiva och gick i samma klass och att hon sedan läste följande böcker i samma serie. Jag minns att jag hade den här titeln på min att läsa-lista, så länge att den till slut föll bort och gav plats åt andra historier. Men här är den alltså, än en gång, återupplivad med hjälp av händerna på en bokcirkel. Februaris första utlästa roman.

Över näktergalens golv verkar vid första anblick vara en roman om samurajer, krigsherrar från olika klaner som slåss om makten. En pojke bland de gömda räddas av Otori Shigeru, när hans egen by bränns till grunden, och därmed även hans familj, av den mycket hatade Iida Sadamu. Otori Shigeru tar med honom hem och gör honom sedan till sin adoptivson. Det är också han som ger pojken namnet Takeo. Snart lär han sig vem han egentligen är och vilka krafter han har. Den här historien är full av intriger, klaner som vill erövra och män som aldrig skulle tveka att ta till svärdet, men den mest avskydda och förskräckliga av dem alla är Iida Sadamu, som blir Takeos måltavla så fort han får reda på vem det är. Iida är svåråtkomlig, han har låtit lägga ett golv i rummet intill hans sovrum som, varje gång någon kliver på det, ger ifrån sig en näktergals sång.

Snabbt förvandlas romanen dock till någonting annat. Det är kanske redan nu många namn att hålla reda på, men det är desto fler i romanen. Shigeru tvingas ingå giftermål med en flicka, Kaede, som har ett rykte om sig av att vara en förbannelse för män, eftersom alla som fallit för henne faller för döden. Utan att säga för mycket om förloppet och slutet, kan jag säga att fokus förflyttas från hämnd till vad som händer inuti hjärtats innersta kammare.

Det är inte sockersött, utan en blodig kamp utkämpas, inte bara utåt, också inuti Takeo pågår ett krig mellan olika alternativ, val som kommer att avgöra hela hans livsöde, men det är fler än han själv som har fått för sig att de kan styra hans öde och där är kniven, inte bara i min rygg, och jag vet inte vad jag ska göra av mig, vart jag ska lägga huvudet för att lugna ner mig.

Spänningen är hög i Lian Hearns debutroman som är första boken i serien om klanen Otori. Låt oss hoppas att det inte ska ta lika lång tid för mig att ta itu bok nummer två, som det gjorde för mig och bok nummer ett.

The undrowned child

Hör upp! Venedig är i fara!
Brunnarna har förvandlats till gejsrar som spottar ut varmt vatten, hajar lurar i vassen och böldpest drabbar barnen! Och inte nog med det: det verkar som om det är en historia som bokstavligen kommer tillbaka.

Året är 1899, det är sommar och Teodoras adoptivföräldrar har bjudits in till ett konvent för vetenskapsmän för att hitta en lösning att rädda Venedig. Efter mycket om och men får Teodora följa med till Venedig, eller kan det möjligen vara ödet? Tillsammans med den odrägligt populära Maria och hennes föräldrar, också vetenskapsmän, går hennes dröm i uppfyllelse.

Teodora är elva år, vegetarian och en bokmal (hon har till och med lärt sig att läsa upp och ner) och kan olika språk. Dessutom har hon fotografiskt minne. Hon äger också några magiska gåvor, till exempel kan hon känna vad andra känner bara genom att lägga handen över deras hjärtan.

När Teodora kommer till Venedig går hon således naturligtvis in i en bokhandel. Och vilken bokhandel dessutom;

This was no ordinary bookshop. For a start, it was lit only by whispering gas-lamps and yellow candle-stumps. A large brass mortar-and-pestle stood on the dusty counter instead of a till. There were no piles of famous poets or detective stories or fat novels for ladies. In fact, there was just one battered copy each of all manner of interesting books just like Mermaids I Have Known by Professor Marìn. And The Best Ways With Wayward Ghosts, by ‘One Who Consorts with Them’.

I bokhandeln får Teodora en bok i huvudet och svimmar, vilket resulterar i att hon får boken som gåva. Det är en bok utan titel, men på framsidan finns en mycket söt flicka som blinkar åt henne.

Senare får både Teodora och vi veta att under Venedigs sjukliga tillstånd lurar någonting mycket, mycket värre än så och då måste man veta vem som står på vems sida.

Den här resan har varit mycket underhållande, även om spänningen började först när Teo och Renzo (en pojke från Venedig) får det mycket viktiga uppdraget, mycket tack vare Michelle Lovrics speciella sätt att avsluta varje kapitel på, så att man som läsare bara vill läsa mer.

The restaurant at the end of the universe

Gissa hur glad jag blev när jag hittade den här helt underbara gamla pocketupplagan av Douglas Adams The Restaurant at the End of the Universe hemma hos en släkting. Böcker är något av det bästa som finns, och slitna böcker är nästan ännu bättre, även om jag hatar att själv tillfoga en bok synlig slitning.

Liftarens Guide till Galaxen är en trilogi i fem delar. Detta är den andra delen i denna älskade serie, som för mig är något av en klassiker. Halten av till synes slumpmässiga handlingar är ännu större än i den första boken, Liftarens Guide till Galaxen. När man har en osannolikhetsgenerator i närheten vet man aldrig vad som kan hända.

Efter ett snabbt stopp på Milliways, restaurangen alltså, får vi följa med Zaphod och den manodepressiva roboten Marvin på en ofrivillig jakt efter den som verkligen styr över universum. Ford och Arthur råkar resa för långt bakåt i tiden och hamnar på den förhistoriska jorden.

Det är svårt för mig att ta ställning till Adams språk, eftersom att jag är så upptagen med att roas av den berättelse som finns i boken. Jag stöter regelbundet på för mig okända ord, ett gott tecken på att författaren har ett avancerat ordförråd, men det kan ju också bero på genren (egentligen science fiction snarare än fantasy).

Jag ser ingen poäng i att diskutera syfte och dylikt när det gäller Liftarens Guide. Det är uppenbart för mig att författaren hade grymt roligt när han hittade på och skrev dem, och att jag som läsare har lika roligt. Alla blir vinnare. Är man filosofiskt lagd kan man till och med försöka läsa in ett budskap i det fruktlösa sökandet efter meningen med livet, universum och allting.

The tales of Beedle the Bard

Jag kunde inte låta bli att tänka "Åh nej!" när jag fick höra om denna JK Rowlings senaste bok. "Åh nej, nu spottar hon ur sig skräp för att tjäna pengar". Blev något fundersam då det visade sig att en del av intäkterna från boken går till behövande barn. Kanske ett sätt att undvika just spekulationerna om att hon bara skriver för pengar?

The tales of Beedle the Bard innehåller fem söta sagor med övernaturliga inslag. De är som sagor är mest; underhållande och med en moralisk biton. Efter varje saga följer professor Dumbledores kommentarer. Det känns mest som ett dumt och onödigt knep för att locka Harry Potter-älskare att läsa boken, precis som alla hänvisningar till hennes andra böcker.

Läsvärt? Nja. Jag vet inte precis. Definitivt inget för de som älskar Harry, de kommer bara att bli besvikna. Men för ett sagosuget barn? Kanske.

Momo eller Kampen om tiden

Människorna i staden tror att de sparar tid genom att göra allting snabbare, men sanningen är att de inte får någon tid över och ingen vet varför. Ingen förutom Momo, sagoromanens hjältinna.

Momo har all tid i världen och när hennes vänner slutar besöka henne och plötsligt får ont om tid till allt annat blir hon misstänksam och tar reda på varför. Det visar sig att det existerar gråa och kalla tidstjuvar som stjäl tiden ifrån människorna! Det hela utvecklar sig till en jakt, där Momo är den som jagas och tidstjuvarna de som jagar - en kamp om människornas tid som sen blir en kamp om hela världens tid.



Jag skulle kunna skriva om allt som jag fullkomligt älskar i boken men det skulle vara att avslöja för mycket för det är ganska många saker - hela boken, om jag ska vara ärlig. Samtidigt som den är en saga så känns den hela tiden aktuell. Bokens budskap frågar läsaren vad den gör av med all tid och om det verkligen är nödvändigt att hela tiden stressa. För vi har all tid i världen, eller iallafall tills vår tid tar slut och vår timblomma inom oss har vissnat.

Michael Ende förklarar allt på ett väldigt fint och sagolikt sätt hur tiden fungerar med ord och illustrationer. Det är nästan så att man tror att det finns en man i Ingenstanshuset som har koll på allt man gör och som styr över tiden. Och det är nog det som bara en riktigt bra sagoberättare kan göra med en saga.