The emperor's soul

Jag har visst misslyckats med att berätta det här, men den här terminen har jag för första gången lyckats vara med i en faktisk, fysisk bokcirkel. Det visade sig vara: kul! Fyra böcker har det blivit under våren. För sommaren har vi istället en tipscirkel, där samtliga deltagare fått rekommendera en bok och övriga sedan väljer hur många och vilka de vill läsa.

Av någon anledning är det väldigt mycket fantasy på listan i fråga. Jag får erkänna att jag generellt är lite skeptisk till fantasy; jag tycker att det som jag vanligtvis uppskattar i en roman lätt drunknar i "kolla kolla jag har hittat på en egen värld, coooolt, nu ska jag berätta alla små oväsentliga detaljer om hur fysikens lagar tillämpas i just mitt universum, och kolla vilken kul kultur de har sen, och roliga djur och...".

Ett bra bevis på att fantasy inte alls behöver vara så är Brandon Sandersons kortroman The emperor's soul. Visserligen involverar den magi: en sort där en skicklig person med hjälp av en stämpel kan övertala något - eller till och med någon - att bli annorlunda än den varit. En sådan person är Shai. När hon åker fast precis samtidigt som ett mordförsök på landets kejsare nästan lyckas får hon ett uppdrag som förefaller omöjligt: att förfalska kejsarens själ, och på så sätt bringa honom, eller åtminstone en kopia, tillbaka till livet.

Utöver att dra det nödvändigaste om den påhittade världens styrelseskick och vissa detaljer kring hur magin fungerar kretsar The emperor's soul kring Shais personlighet. Hur hon, samtidigt som hon iakttar sina övervakare och försöker planera sin flykt, blir fullständigt uppslukad av sitt uppdrag, att förstå hur kejsar Ashravan egentligen var funtad, och varför han blivit sådan. Den delade meningen om huruvida det Shai gör är konst eller förfalskning är också ett tema. Mänskliga egenskaper och perspektiv, helt enkelt. Bara i en lite annorlunda miljö. Och faktiskt riktigt bra!

Night Film

"Mortal fear is as crucial a thing to our lives as love. It cuts to the core of our being and shows us what we are. Will you step back and cover your eyes? Or will you have the strength to walk to the precipice and look out? Do you want to know what is there or live in the the dark delusion that this commercial world insists we remain sealed inside like blind caterpillars in an eternal cocoon? Will you curl up with your eyes closed and die? Or can you fight your way out of it and fly?"
- Stanislas Cordova

Scott McGrath är en New York-baserad grävande frilansjournalist vars liv inte varit sig riktigt likt sedan han fick för sig att undersöka den mystiske skräckfilmsregissören Stanislas Cordova. Med eller utan rätta skyller han sitt förlorade rykte och sin skilsmässa på att han nappat på ett anonymt tips om Cordova och därefter råkat förtala denne i direktsänd TV. Hur som helst har han lagt incidenten bakom sig så gott han kunnat - tills den dag han får reda på att Cordovas 24-åriga dotter, Ashley, hittats död i en lagerlokal i hans hemstad efter vad som tros vara ett självmord.

Utan vidare reflektion börjar Scott göra research om Ashleys liv i allmänhet och sista dagar i synnerhet. Tidigt träffar han två ungdomar som blivit starkt berörda av sina möten med Ashley och som blandar sig i utredningen. Utredningen, som leder till skumma kvarter, till butiker där det säljs dyra musikinstrument, till ensliga stugor, till en exklusiv rikemansklubb. I mötet med Cordovas universum blir gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan fakta och tro plötsligt otydlig. Skräckfilmsstämningen smyger sig på, och snart börjar återkommande teman från Cordovas filmer dyka upp i Scotts tillvaro...

Night Film är inte, som det kan verka på protagonistens yrke, en deckare, utan mer av en rysare - bokversionen av en skräckfilm. Även nu vid andra genomläsningen (den första var sommaren för två år sedan) är den bitvis så läskig att jag inte kan läsa mer än fem minuter i sträck, sedan måste jag lägga den ifrån mig och göra något vardagligt en stund. Detta kan förstås verka avskräckande, men: även jag, som även i verkligheten är en riktig mes, tycker att det är värt det. För att intrigen är så otroligt snyggt ihopknåpad. För dubbeltydigheten. Och, för all del, för den mästerliga utformningen.

Vad gäller utformningen bör också nämnas att Night Film troligtvis har ett bäst före-datum. Inslag i boken är nämligen (fejkade) Wikipedia- och tidningsartiklar inklusive kommentarer och referenser till sociala medier. Om tio år eller så kommer de antagligen att kännas lite mossiga snarare än supersnygga och obehagligt verklighetstrogna. Utöver detta finns även digitalt extramaterial till boken. Jag har knappt tittat på det själv, men tycker att det är ganska häftig (och modig - hur länge kan man se till att det fungerar?) aspekt.

Om jag peka ut någonting som inte är helt hundra med den här romanen så är det huvudkaraktären, som liksom inte känns helt trovärdig. Det verkar som att han inspirerats av den hårdkokta deckargenren, som jag aldrig varit ett stort fan av, och kanske är det därför jag tycker han känns lite platt, och för den delen: en liten smula korkad till och från.

Nåväl, är den inte helt hundra så är den i alla fall nittionio. Läs! Innan det blir för sent, och helst innan sommaren är över då det är en fördel att natten är så kort just nu.

Ur Mörker och ömhet

I detta ögonblick 

vid vår beröring
från rädslan vid våra kroppars nära beröring
skrider på fönsterblecket
en gråvit fågel
med tunna ben och redo att hugga
som alla fåglar
vackra i den tomma
stumma skräcken
i ögonen 

fågeln är en överraskning
och en fulländning
som detta ögonblick då vi rör vid varandra
utforskar ögonblicket
vi aldrig levt förut 

vid vår beröring
som famlar i ett oändligt ljus
tar fågeln gestalt stark
som dagsljuset i detta rum
dess smala böjda hals
dess till synes oseende ögon
dess själ liksom hopklämd inne i näbben
denna fågel förkunnar sin gestalt för oss
uppflugen på denna magiska punkt
då våra liv berör varandra
som våra kroppar

Joyce Carol Oates
Mörker och ömhet

→ Bildkälla
→ Mer poesi

Fuck your fears

Såg nåt på någon blogg någonstans om någon som varit och sett Johannes Hansen hålla föredrag, och som var så inspirerad. Såg att han skrivit en bok. Såg att det var kö på den på biblioteket. Tryckte på ren instinkt på "Reservera"-knappen.

När jag så fick boken i handen insåg jag raskt att jag inte skulle vara särskilt mottaglig för den. Utöver att den heter Fuck your fears - allvarligt? Du får skriva en bok och du kallar den Fuck your fears? - har den nämligen undertiteln Utmana dina rädslor och bli en vinnare. En vinnare? Det här låter kanske konstigt, men det är inte vad jag definierar mig själv som, inte vad jag strävar efter. Vem vill vara bäst när man kan vara glad istället?

Hansen berättar i boken om situationer då han låtit sin rädsla få överhanden. Han argumenterar för att
mod är något vi måste träna upp, genom att utsätta oss för saker vi är rädda för, bara för sakens skull. Han berättar hur han kört skrikig sportbil genom Stockholm och tagit hem inte en utan två tjejer till sitt hotellrum för att det kändes obehagligt och han ville utmana sig själv. Den handlar också om hans halvfattiga uppväxt utanför Borlänge och hur han upplever att den begränsat honom, gett honom en känsla av att inte kan väl han.

En göttig mix av självömkande självbiografi och självhjälpsbok helt enkelt.

Sedan ska det väl inte stickas under stol med att Hansen har en del poänger. Klart att det vore synd att inte göra sånt man vill göra för att man inte vågar, för att det känns obekvämt eller för att man är allt för impregnerad med jantelagen. Det är säkert nyttigt att kliva ur sin komfortzon då och då. Men att göra det bara för att? Gärna på ett sätt som stör andra människor (blockera någon vid ett rödljus! Fråga en främling på ett fik om du får äta av dennes mat för att du är hungrig!)? Jag ställer mig tveksam, och litar istället till min förmåga att våga, inte vad som helst, men det som känns viktigt.

sommaren hittills

doftar morgondagg och gödsel
smakar vattenmelon och gräddtårta

ljusa nätter, dagvilsna helger

cykelvägar längs åkrar, hästarna på morgonen

kliar av tusen myggbett
svala vindar
mjukt regn

ser framemot att åka tåg, komma hem
komma bort, se Pantheon

En annan

När jag tänker efter vet jag inte riktigt varför jag blev så uppspelt när jag läste att det skulle komma en uppföljare till Jag, En. Den lämnade visst större avtryck än jag först trott. Eftersom jag inte nämnt den mer än i förbifarten på bloggen tidigare är det kanske värt att summera handlingen: Jag, En handlar om En, som är en person som varje dag vaknar i en ny persons kropp. Det låter skumt, men hen är van och passerar igenom mängder av liv utan att göra märkbara avtryck. Tills hen träffar en tjej, Rhiannon, och blir kär.

En annan är precis samma berättelse som Jag, En, fast ur Rhiannons perspektiv. Det hela börjar med att hennes pojkvän Justin en dag plötsligt inte är sitt sedvanliga, surmulna jag utan faktiskt verkar se henne, verkar bry sig. Dagen därpå är allt som vanligt, men en ny tjej dyker upp i skolan och undrar om Rhiannon kan visa runt? Så småningom börjar En skicka mejl till Rhiannon, som förstås inte vet vad hon ska tro. Är det någon som spelar henne ett spratt? Håller hon på att bli galen? Och kan man älska någon som varje dag ser ut på ett nytt sätt? Någon som byter kön lite hur som helst? Hur gör man egentligen för att se personen och inte bara ytan?

Att skriva den här boken kan verkligen inte ha varit lätt - särskilt som det på efterordet låter som att den faktiskt inte från början var ett verktyg för att få Rhiannons reaktioner i Jag, En att bli trovärdiga, utan som att idén om uppföljaren kom först senare. Men David Levithan lyckas verkligen. Trots att jag vet nästan precis vad som ska hända kan jag bara inte sluta läsa. Ställer ni också ibland klockan på en onödigt tidig tid med en tanke om att då hinner jag det och det? Inte? Jag gör det ibland. När jag läste En annan slutade det med att jag råkade läsa bort den tiden istället...

Det hade varit spännande att höra hur boken känns för någon som inte tidigare läst Jag, En. Någon därute som kan testa och sedan avlägga rapport?

Vild

När Cheryl är 24 får hennes mamma plötsligt cancer. Sjukdomsförloppet är snabbt och plötsligt står Cheryl utan sin trygga punkt i världen. Sorgen blir henne övermäktig. Hon orkar inte slutföra sin collegeutbildning. Hennes äktenskap spricker. Hon börjar umgås med fel personer och börjar ta heroin.

Någonstans inser Cheryl ändå att hon måste göra något, att hon inte kan fortsätta på den väg hon slagit in på. Hon bestämmer sig för att detta något ska bestå i att vandra på the Pacific Crest, en vandringsled som löper utmed västra Nordamerika från Mexiko i söder till Kanada i norr, i hundra dagar. Ensam.

Beväpnad med det nya efternamn, Strayed, som hon tagit efter skilsmässan och en stor uppsättning sprillans nya friluftsprylar som hon aldrig använt beger sig Cheryl till Mojaveöknen och börjar sin resa.

Modigt? Absolut. Och möjligen klokare än att frossa i knark och sex, men jag får erkänna att jag förväntade mig mer äventyr av den här boken - Cheryl ägnar inte all tid åt att vandra, utan passar också på att lifta, supa, ta slut på sina pengar i samma ögonblick som hon får tag på dem samt ligga med folk hon träffar på vägen. Icke desto mindre kämpar hon på, och - spoiler alert! - lämnar till slut leden i ett marginellt bättre skick än hon anträdde den.

Jag besväras lite av misstanken att jag kanske tyckt bättre om boken om mitt psyke varit mer likt huvudpersonens. Är inte halva poängen med att läsa att man ska få nya perspektiv, sätta sig in i andras situation?

Vild finns även som film, från 2014 och med Reese Witherspoon i huvudrollen. Kanske ett bra alternativ om du tycker att intrigen verkar intressant; språket och strukturen i romanen är ändå inte så särpräglade att du riskerar att gå miste om något.