Egalias döttrar

Hur skulle samhället se ut om det var helt tvärtemot det som vi har idag? Gerd Brantenberg hade en gissning på 70-talet som hon berättar för oss i Egalias döttrar, som lite grann har blivit bortglömda.



I landet Egalia är allting tvärtom. Det är tillexempel kvinnorna styr och försörjer familjen medan männen är hemma med papiljotter i skägget och passar barnen, ordet människa är utbytt till kvinniska, man skriver aldrig "man" utan man skriver och säger "dam" istället, och männen bär pehå och äter ppiller.

Egalias döttrar är, som märkbart, humoristiskt skriven, även om det blir lite tråkigt i längden. Vissa partier är extra roliga, som deras skapelsehistoria om när Gud (också en kvinna) skapade mannen. Gud ska ha tagit en lem från kvinnan och satt den på mannen. Kvinnan ska sedan dess ha varit den starkare för att hon inte behövde bära på den där lemmen som mannen har. Ett annat roligt inslag är att männen inte ska vara smala och ha stora bröst, som kvinnor i dagens samhälle, utan tjocka och ha små penisar.

Men, precis som i alla andra tider, skapar männen en motståndsrörelse och gör olika aktioner för att synas och märkas. De håller tal om jämnställdhet och bränner pehåar. Det anses vulgärt och perverst av kvinnorna.

I efterordet skriver Ebba Witt-Brattström att det inte finns läsare som inte kan känna sympati med Petronius, som är en av dem som leder motståndsrörelsen och som en gång blir våldtagen av tre kvinnor men håller det inne. Petronius har en dröm om jämnställdhet och att det ska bli acceptabelt för män att arbeta. Landet Egalia har många brister och kvinnorna dåliga argument när det gäller förbud mot männen att arbeta, till exempel: vem ska ta hand om barnen när både mamman och pappan är ute och arbetar? "För det är ju trots allt männen som avlar."

Egalias döttrar är en parodi på ett samhälle som fanns för cirkus 30 år sedan, för mig blev den tråkig redan efter första halvan och jag förlorade nästan lusten att fortsätta. Det var en otrolig lättnad när jag reflekterade och upptäckte att det inte ser ut som det gör i Egalia i den här delen av jordklotet, som det gjorde för inte så längesedan för kvinnor. Det finns fortfarande problem dock, därför tycker jag att det är synd att böcker som den här har glömts bort.

Mesarnas lördag

Hej, fina fåglar och bokvänner! Visste ni att det är vårkänslorna som får fåglarna att sjunga? Jag tänkte att det skulle vara fint att veta.






I lördags hade jag och blåmesen en eftermiddag över för att umgås. Vi gick i den varma solen till sjön, där vi låg en stund på en filt och lyssnade på pianomusik och försökte läsa svåra böcker. När vi kom hem försökte vi följa ett recept för jappmuffins som innehöll bland annat två teskedar bakpulver och muscovadosocker.
Nu är det måndag igen, det fina vädret verkar hålla i sig. Ta chansen att ligga ute i solen med en bra bok och samtidigt få lite frisk luft, det behövs efter en lång kall vinter inomhus.

Auf wiedersehen,
Stjärtmes

Take a look at dig själv

Take a look at dig själv handlar om att inse vilka omedvetna fördomar man har och bli medveten om att det oftast inte är okej utan kan leda till riktigt konstiga situationer. Våra fördomar, stereotyper och vårt civilkurage granskas.

Boken är lättsamt upplagd med testa dig själv-sidor, enorma rubriker och, naturligtvis, svengelska. En bra fackbok för den som egentligen inte orkar tillgodogöra sig fakta i bokform. Kanske är det just det som kännetecknar populärvetenskapliga böcker. Det är dock synd att den inte är i färg, det hade den antagligen tjänat på.

Lena Victorins bok går inte speciellt djupt men å andra sidan är den tillräckligt upprörande ändå. Som berättelsen om Kitty som blev ihjälslagen utanför sin egen port. 38 grannar hörde hennes rop på hjälp samt gick till fönstret och såg efter vad som hände. Men ingen ingrep - ingen ringde ens till polisen. Alla tog förgivet att någon annan skulle göra något. Obehagliga sanningar finns det gott om i boken; det jag saknar är råd om hur man ska tänka för att ändra dessa omedvetna och konstiga beteendemönster.

Svenska författare

De är unga och de är gamla. Vissa verkar vanliga och andra mer originella. Ödmjuka och självsäkra. Glada och svårmodiga. Låg-, medel- och överklass. Maskrosbarn och räkmacksglidare. Färgglada och svartvita. Utåtriktade och introverta. Ensamma och storfamiljsmedlemmar. Debutanter och vana. Lydiga och rebelliska. Och med en otroligt varierande inställning till det skrivna ordet.

Att intervjua en författare och sedan skriva en berättelse i jag-form utifrån detta känns lite som att vingklippa den stackars skribenten. Det är ju trots allt i det skrivna, inte i det talade, som de flesta av dem känner sig hemma. Men det fanns säkerligen en tanke bakom Ewa Rudlings arbetssätt och effekten blir en känsla av att faktiskt ha samtalat med flera av de 100 porträtterade.

Boken är delvis spretig - vissa av författarna pratar villigt på om det som Rudling uppenbarligen frågat alla om: deras ursprung samt deras inställning till att skriva. Andra svävar ut i helt egna banor. Porträtten är gjorda under en tioårsperiod och varje författare presenteras med en vacker färgbild och max en sida text. Bilderna och det lättillgängliga formatet gör mig sugen, så sugen, på att äga ett eget ex. Fotoböcker är mumsiga och författare ännu mumsigare. Det känns dessutom spännande att få en större övergripande kännedom om författare som skriver på svenska. Jag har helt enkelt inte mycket att invända. Det är en jättefin bok.

Drömfakulteten

År 2007 fick Drömfakulteten Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Drömfakulteten är en brinnande roman med många bottnar. Berättelsens nav
utgörs av den extrem-feministiska ikonen Valeri Solanas och hennes på många
sätt tragiska livsöde. Stridsberg blandar dokumentärt material och fri
fiktion i en febrigt vibrerande prosa. Drömfakulteten bär underrubriken
’’tillägg till sexualteorin’’, och romanen är en svidande uppgörelse med de
olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället. Sitt allvarliga ämne till
trots, är Drömfakulteten en roman som bärs fram av en enorm energi och
språklig lusta.

Egentligen önskar jag att någon annan kunde skriva det här inlägget åt mig, så att jag själv slipper förklara hur bra den här boken egentligen är. Jag har inga riktiga ord och inte heller några fastställda känslor än. Det lutar nog mer åt hatkärlek just nu. Eller, mest kärlek.

Sara Stridsbergs fiktiva Valerie Solanas hallucinerar och konverserar med de döda och människor som aldrig existerat. Hon är bland annat ett geni, som studerar på universitet, ett våldtaget barn, en schizofren kvinna, en som nästan är en mördare, en prostituerad som hatar sex samt den som skrev SCUM-manifestet. Uppvuxen i öknen jagar Valerie sig själv, lyckan, drömmarna och livet samtidigt som hon springer ifrån dem. Hon blir åtalad för att hon försökte mörda Andy Warhol och åker sedan in och ut från mentalsjukhus. Hon är varm, kall och dödssjuk. Hon är uppkäftig och impulsiv.

Hennes mamma, Dorothy, är en naiv person som alltid tror det bästa om män som bara utnyttjar henne och Valerie. Hennes bästa väninna kallar sig för Cosmogirl och hon går på universitetet bara för att magistrarna älskar henne. Berättaren finns inte och Silkespojken är en sjöhästforskare.

Om den riktiga Valerie Solanas finns det inte så mycket fakta, mer än att hon var den som försökte mörda Andy Warhol och hon var den som skrev SCUM-manifestet, som finns översatt till svenska av Sara Stridsberg. Hon föddes 1936 och dog 1988. Den fakta som finns nerskriven på wikipedia stämmer rätt bra överens med den Valerie som vi får ta del av i boken. Sara Stridsberg vill dock poängtera att boken ska betraktas som en fiktiv roman, att allt i den är fiktiv och då även Valerie Solanas.

Även om jag bara har läst en bok av Sara Stridsberg vill jag nästan påstå att hon är helt fantastisk. Meningsuppbyggnaderna och orden i Drömfakulteten är, jag vet inte, fantastiska? Geniala? Jag blir förundrad varje gång, trots att det är så mycket som man måste läsa mellan raderna.

Drömfakulteten känns ändå en aning för hackig och för spretig ibland. Den hoppar mellan årtal och platser och man glömmer bort, men om man inte tänker för mycket på det blir det ganska bra även om det känns lite osammanhängande. Konversationerna är skrivna som en manustext med tystnad och prassel inom parentes. Det blir lite som en film eller ett drama som spelas upp för en. Någon har sagt att den lägger ut Valeries liv som mosaik, små delar som krävs för att man ska förstå helheten. Och jag håller med. Det är så många trådar som dras och som dras igen fast på andra ställen i boken, ibland blir jag tvungen att gå tillbaka för att komma ihåg i vilket sammanhang vissa saker först togs upp för att kunna knyta ihop med det som sägs i ett annat.

Skriv om den, bränn den, hata den eller vad som helst, bara du läser den först innan du gör någonting annat med den.

Bonjour tristesse

Den är liten, tunn och har inte en speciellt svår handling, vilket gör den perfekt för varma sommardagar eller bara lediga dagar då man vill ta det lugnt och fördriva tiden med en bok som inte kräver så mycket koncentration.

Sjuttonåriga Cécile ska bo i ett sommarhus tillsammans med sin pappa, som hon älskar mer än något annat, och hans nuvarande flickvän. Men, så dyker det upp en person som vänder allting upp och ner och ett tag verkar det faktiskt gå åt rätt håll. Tills allting är helt fel och helt enkelt måste förhindras. Det är så här som jag tänker mig franska dagar, de är dramatiskt laddade och slutar alltid med mord eller någon som dör.

Kärlek, avundsjuka och dramatik. Bonjour tristesse skriven av Françoise Sagan är annat än tråkig. Mums. Nu saknas bara den riktiga värmen och en filt att ligga på i gräset.

Jag väljer livet

28 mars 2006: Sabine, tolv år, är på väg till skolan. I ena sekunden en vanlig liten belgisk tjej på cykel, i nästa ett offer för "Belgiens monster", Marc Dutroux. Utkastad ur barndomen och normaliteten och instängd i en mardröm.

Hade den här boken inte varit sann hade jag avfärdat den som alltför osannolik. Nu går inte det. Sabine Dardenne är ingen författarinna, eller ens någorlunda hygglig skribent. Även om hon varit en fullfjädrad skribent hade hon kanske inte kunnat formulera sin historia på ett sätt som gjort det möjligt att leva sig in i hennes situation. Hon håller läsaren på armlängds avstånd hela boken igenom i ett förståeligt försök att få behålla en gnutta av sig själv. Jag grämer mig lite för att hon inte tagit hjälp av en professionell författare, resultatet hade kunnat bli häpnandsväckande otäckt, men förstår också att detta gjort arbetet med boken tusen gånger svårare för henne.

Det är trots allt otroligt modigt och starkt av henne att, åtta år senare, återuppleva de 80 dagar i fångenskap hos en pervers psykopat som antagligen kommit att prägla hennes liv. Man kommer henne inte riktigt in på livet men det lyser igeom att hon är en riktig överlevare som på ett beundradsvärt sätt höll sig vid liv och tog sig på fötter igen. Det faktum att det obehagliga händelseförloppet i boken en gång ägde rum på riktigt, och Sabines överlevnadsinstinkt gör att sträckläsningsvarning utfärdas för den här lättlästa, slarviga boken.

Något litterärt mästerverk är det inte, och den bristfälliga textkvalitéen skiner ofta igenom. Jag vet inte om jag är inne i ett negativt synsätt i min läsning för tillfället, men jag tänker inte rekommendera boken. Det fasansfulla och sjuka är visserligen på något sätt intressant, men det här är knappt en bok. Snarare en hög med bokstäver.