"I den riktigt stora poesin kan man ofta höra musiken även om man inte kan språket."
Au bon roman
Nous voulons des livres nécessaires, des livres qu'on puisse lire le lendemain d'un enterrement, quand on n'a plus de larmes tant on a pleuré, qu'on ne tient plus debout, calciné que l'on est par la souffrane; des livres qui soient là comme des proches quand on a rangé la chambre de l'enfant mort, recopié ses notes intimes pour les avoir toujours sur soi, respiré mille fois ses habits dans la penderie, et que l'on n'a plus rien à faire; des livres pour les nuits où, malgré l'épuisement, on ne peut pas dormir, et où l'on voudrait simplement s'arracher à des visions obsessionelles; des livres qui fassent le poids et qu'on ne lâche pas quand on n'en finit pas d'entendre le policier dire doucement: Vous ne reverrez pas votre fille vivante; quand on n'en peut plus de se voir cherchant le petit Jean follement dans toute la maison, puis follement dans le jardin, quand quinze fois par nuit on le découvre dans le petit bassin, à plat ventre dans trente centimètres d'eau; des livres qu'on peut apporter à cette amie dont le fils s'est pendu, dans sa chambre, il y a deux mois qui semblent une heure; à ce frère que la maladie rend méconnaissable.
Chaque jour Adrien s'ouvre les veines, Maria se saoule, Anand est renversé par un camion, une Tchétchène (Turkmène, Four) de douze ans est violée. Chaque jour Véronique essuie les yeux d'un condamné, une vieille femme tient la main d'un mourant affreusement défiguré, un homme recueille un petit enfant hébété parmi les cadavres.
Nous n'avons que faire des livres insignifiants, des livres creux, des livres faits pour plaire.
Nous ne voulons pas de ces livres bâclés, écrits à la va-vite, finissez-moi ça pour juillet, en septembre je vous le lance comme il faut et on en vend cent mille, c'est plié.
Nous voulons des livres écrits pour nous qui doutons de tout, qui pleurons pour un rien, qui sursautons au moindre bruit derrière nous.
Nous voulons des livres qui aient coûté beaucoup à leur auteur, des livres où se soient déposés ses années de travail, son mal au dos, ses pannes, son affolement quelquefois à l'idée de se perdre, son découragement, son courage, son angoisse, son opiniâtreté, le risque qu'il a pris de rater.
Nous voulons des livres splendides qui nous plongent dans la splendeur du réel et qui nous y tiennent; des livres qui nous prouvent que l'amour est à l'œuvre dans le monde à côté du mal, tout contre, parfois indistinctement, et le sera toujours comme toujours la souffrance déchirera les cœurs. Nous voulons des romans bons.
Nous volouns des livres qui n'éludent rien du tragique humain, rien des merveilles quotidiennes, des livres qui nous fassent revenir l'air dans les poumons.
Et quand il n'y en aura qu'un par décennie, quand il ne paraîtrait qu'un Vies minuscules tous les dix ans, cela nous suffirait. Nous ne voulons rien d'autre.
Ganska fint sagt, även om jag inte håller med helt och fullt. Dessutom utgör det en fantastiskt intressant liten konflikt.
Au bon roman handlar nämligen om två ensamma och var och en på sitt sätt bekymrade individer som tillsammans bestämmer sig för att starta en bokhandel där det endast ska säljas bra litteratur. En kommitté tillsätts för att välja ut dessa böcker och när bokhandeln gör succé väcks genast en våg av kritik mot detta urval, mot dessa personer som säger sig veta vad som är bra litteratur och vad som inte är det.
Det roliga är alltså att om denna fantastiska bokhandel, som alltså heter Au bon roman, fanns i verkligheten, skulle den aldrig någonsin ta in en bok som Au bon roman. Den är inget mästerverk, den är ren underhållningslitteratur. Och hur jag ska få detta att gå ihop i mitt huvud, det vet jag inte. Hur tänkte du nu, Laurence Cossé?
Om man nu inte bryr sig om hur boken ska klassificeras så kan man nöja sig med att konstatera att den är ganska mysig, lite spännande, lite pretentiös, ganska fånig och med en tendens att bli något sämre efter hand.
Chaque jour Adrien s'ouvre les veines, Maria se saoule, Anand est renversé par un camion, une Tchétchène (Turkmène, Four) de douze ans est violée. Chaque jour Véronique essuie les yeux d'un condamné, une vieille femme tient la main d'un mourant affreusement défiguré, un homme recueille un petit enfant hébété parmi les cadavres.
Nous n'avons que faire des livres insignifiants, des livres creux, des livres faits pour plaire.
Nous ne voulons pas de ces livres bâclés, écrits à la va-vite, finissez-moi ça pour juillet, en septembre je vous le lance comme il faut et on en vend cent mille, c'est plié.
Nous voulons des livres écrits pour nous qui doutons de tout, qui pleurons pour un rien, qui sursautons au moindre bruit derrière nous.
Nous voulons des livres qui aient coûté beaucoup à leur auteur, des livres où se soient déposés ses années de travail, son mal au dos, ses pannes, son affolement quelquefois à l'idée de se perdre, son découragement, son courage, son angoisse, son opiniâtreté, le risque qu'il a pris de rater.
Nous voulons des livres splendides qui nous plongent dans la splendeur du réel et qui nous y tiennent; des livres qui nous prouvent que l'amour est à l'œuvre dans le monde à côté du mal, tout contre, parfois indistinctement, et le sera toujours comme toujours la souffrance déchirera les cœurs. Nous voulons des romans bons.
Nous volouns des livres qui n'éludent rien du tragique humain, rien des merveilles quotidiennes, des livres qui nous fassent revenir l'air dans les poumons.
Et quand il n'y en aura qu'un par décennie, quand il ne paraîtrait qu'un Vies minuscules tous les dix ans, cela nous suffirait. Nous ne voulons rien d'autre.
Ganska fint sagt, även om jag inte håller med helt och fullt. Dessutom utgör det en fantastiskt intressant liten konflikt.
Au bon roman handlar nämligen om två ensamma och var och en på sitt sätt bekymrade individer som tillsammans bestämmer sig för att starta en bokhandel där det endast ska säljas bra litteratur. En kommitté tillsätts för att välja ut dessa böcker och när bokhandeln gör succé väcks genast en våg av kritik mot detta urval, mot dessa personer som säger sig veta vad som är bra litteratur och vad som inte är det.
Det roliga är alltså att om denna fantastiska bokhandel, som alltså heter Au bon roman, fanns i verkligheten, skulle den aldrig någonsin ta in en bok som Au bon roman. Den är inget mästerverk, den är ren underhållningslitteratur. Och hur jag ska få detta att gå ihop i mitt huvud, det vet jag inte. Hur tänkte du nu, Laurence Cossé?
Om man nu inte bryr sig om hur boken ska klassificeras så kan man nöja sig med att konstatera att den är ganska mysig, lite spännande, lite pretentiös, ganska fånig och med en tendens att bli något sämre efter hand.
Stjärtmes 2012
Totalt läste jag 59 böcker.
År 2013 får jag två terminer för helt fria kurser i mitt program, vilket innebär att det kan bli hur [sätt in valfritt adjektiv] som helst! Inledningsvis kommer jag att läsa Livets mening och Litteratur och genus och/eller Film och historia. Mmm, det blir nog bra.
Sammanlagt läste jag flest böcker under det första halvåret, i jämförelse med det andra. Under november läste jag inga alls. Jag läste The fault in our stars från början till slut tre gånger och valda delar ur den oräkneliga gånger.
Jag försökte vara konsekvent och skriva månatliga (dock strukturlösa) sammanfattningar om vad jag hade läst och liknande, men det höll bara fram till augusti. Här är de i alla fall: 1, 2, 3, 4, 5, 6-8 (Hösten var i varje fall inte så intressant att skriva om ändå.)
Förutom The fault in our stars har jag satt stjärnor och hjärtan bredvid följande titlar i min bok:
Ebba och Didrik, Christina Herrström
No och jag, Delphine de Vigan
Solanin, Inio Asano
Tree of codes, Jonathan Safran Foer
Våffelhjärtat, Maria Parr
Världens väldighet, Colum McCann
År 2013 får jag två terminer för helt fria kurser i mitt program, vilket innebär att det kan bli hur [sätt in valfritt adjektiv] som helst! Inledningsvis kommer jag att läsa Livets mening och Litteratur och genus och/eller Film och historia. Mmm, det blir nog bra.
blåmesens 2012
2012 var bitvis ett ganska tungt år.
Totalt läste jag 15 böcker och jag kan inte låta bli att jämföra med ett tidigare blogginlägg i vilket jag skrev att 2010 skulle mycket väl kunna vara det bästa året i mitt liv så här långt. Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.
Eller gör det?
Bäst i år var hur som helst Välkommen till den här världen: samt The brief wondrous life of Oscar Wao av Junot Diáz, som jag läste i december och som därför inte hunnit finna sin väg hit ännu.
Endast en av de tolv filmer jag såg överträffade mina förväntningar och det var Les intouchables. Förutsägbar, visst, men väldigt söt.
Nej, kommer jag någon gång att vilja resa tillbaka till 2012 kommer det att vara musiken som tar mig dit. En återfunnen kärlek till Spotify resulterade i 43 spår som bättre än något annat väcker de känslor som rörde sig inom mig när jag lyssnade på dem som mest.
Man kan förstås inte veta hur det år som ligger framför en kommer att te sig - det är trots allt en ganska lång tidsperiod - men i nuläget vill jag inte lova ökad aktivitet på bokfronten. Med det sagt: tant qu'il y a de la vie, il y a de l'espoir. Gott nytt år!
Totalt läste jag 15 böcker och jag kan inte låta bli att jämföra med ett tidigare blogginlägg i vilket jag skrev att 2010 skulle mycket väl kunna vara det bästa året i mitt liv så här långt. Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.
Eller gör det?
Bäst i år var hur som helst Välkommen till den här världen: samt The brief wondrous life of Oscar Wao av Junot Diáz, som jag läste i december och som därför inte hunnit finna sin väg hit ännu.
Endast en av de tolv filmer jag såg överträffade mina förväntningar och det var Les intouchables. Förutsägbar, visst, men väldigt söt.
Nej, kommer jag någon gång att vilja resa tillbaka till 2012 kommer det att vara musiken som tar mig dit. En återfunnen kärlek till Spotify resulterade i 43 spår som bättre än något annat väcker de känslor som rörde sig inom mig när jag lyssnade på dem som mest.
Man kan förstås inte veta hur det år som ligger framför en kommer att te sig - det är trots allt en ganska lång tidsperiod - men i nuläget vill jag inte lova ökad aktivitet på bokfronten. Med det sagt: tant qu'il y a de la vie, il y a de l'espoir. Gott nytt år!
Ebba och Didrik
Eftersom böckerna "Ebba" och "Didrik" är baserade på tv-serien och inte tvärtom, som det vanligare brukar vara, är det nästan ganska exakt som att se serien. Den största skillnaden mellan text/rörlig bild är att det författaren vill säga under scener utan öppen dialog förstärks i texten mer än på tv. Genom de beskrivande orden ser man bland annat att allt inte står rätt till mellan föräldrarna, trots att ingenting sägs.
I min upplaga har man slagit de båda delarna samman, inom en och samma pärm, och tur är väl det, för då kan man direkt hoppa till nästa, när den första blivit utläst.
Den första delen fokuserar på Didrik, en drömsk tolvåring, vars största önskan är att bli nästa Stevie Wonder. Han spelar och sjunger 'I love you, I love you, I love you, not just philosophically' och komponerar egna låtar, trots att han inte kan läsa noter, även om han tar pianolektioner, vilket gör hans pappa galen. Didrik blir kär i Yrla, som räddar honom på stranden. Yrla är en världskänd pianist som under sommaren bor hos Teofil och om Didrik vore lika gammal som Yrla hade de kunnat vara kära i varandra.
Den andra delen fokuserar på Ebba, Didriks lillasyster, som ofta pratar i versaler med fler än ett utropstecken efteråt och som har sina egna problem. Ebbas bästa kompis Philip är en fantastisk skattsamlare och stigfinnare, men en dag förändras allting och Ebba ser på honom med andras ögon. Ingenting är sig likt efter det. Dessutom dyker Philip inte upp som han lovat och är försvunnen i flera dagar. Efter ett möte på killarnas toalett blir Ebba vän med Mårten, en bortskämd rikemansunge med uppenbar attraktion bland de populära tjejerna, och Ebba, som tidigare varit avskydd, blir plötsligt älskad och avundsvärd. Hon börjar ljuga, både för Philip och sina föräldrar. Ingenting känns bra.
Det genomgående temat i båda delarna är kärleken, hur den uppstår och tar slut, hur den krossar hjärtan och lagar dem. I Didriks fall är det en ond cirkel av olycklighet. Ruben är kär i Tova som lyser upp som en sol när hon ser Didrik som är för liten för att vara ihop med Yrla som väntar på någon som aldrig kommer. Den enda som inte är olycklig tycks vara släktforskaren Teofil. Hos Ebba är det snarare det klassiska triangeldramat om vem hon ska välja, Philip eller Mårten, den riktiga vänskapen eller den falska.
Något som är skönt i "Ebba" och "Didrik" är att föräldrarna tillåts vara ledsna, otrogna och sårade. De har nästan lika stor betydelse som huvudkaraktärerna, trots att de bara finns i bakgrunden. Det här är den bittra vardagsrealismen som, trots mer än tjugo år på nacken, känns tidlös. Ingenting varar för evigt.
Min favorit bland alla karaktärer är den inte-erkända operasångaren Kaj Husell (i serien spelad av Helge Skoog), som sedd med dagens ögon kan undras vara sinnessjuk eller ej. Han står på stranden och övar på arior, för han får inte göra det hemma av sin fru som slutligen hotar med att lämna honom om han inte slutar. Han låter sig inte slås ned av att behöva anpassa sig inom konventionella ramar, för han har en passion, en dröm, som han värdesätter högre än alla normer. Han ska ju sjunga på operan i Sydney! Allt som fattas är en inbjudan från dem. Att leva ett liv utan passion är inget liv, enligt herr Husell. 'Kärleken,' säger han till Didrik, 'är livets högsta konst och största utmaning!'
Även om ingenting varar för evigt, ska man inte glömma att "Ebba" och "Didrik", skrivna av Christina Herrström som också stod för manus för tv-serien, främst är avsedd att läsas av unga ögon. Dramaturgin är därför klassisk. Efter en konfliktlösning står en pappa ute i regnet och ber om att få komma tillbaka, att den här gången ska han stanna, och en Ebba berättar för Philip att pappan verkligen menade det.
I min upplaga har man slagit de båda delarna samman, inom en och samma pärm, och tur är väl det, för då kan man direkt hoppa till nästa, när den första blivit utläst.
Den första delen fokuserar på Didrik, en drömsk tolvåring, vars största önskan är att bli nästa Stevie Wonder. Han spelar och sjunger 'I love you, I love you, I love you, not just philosophically' och komponerar egna låtar, trots att han inte kan läsa noter, även om han tar pianolektioner, vilket gör hans pappa galen. Didrik blir kär i Yrla, som räddar honom på stranden. Yrla är en världskänd pianist som under sommaren bor hos Teofil och om Didrik vore lika gammal som Yrla hade de kunnat vara kära i varandra.
Den andra delen fokuserar på Ebba, Didriks lillasyster, som ofta pratar i versaler med fler än ett utropstecken efteråt och som har sina egna problem. Ebbas bästa kompis Philip är en fantastisk skattsamlare och stigfinnare, men en dag förändras allting och Ebba ser på honom med andras ögon. Ingenting är sig likt efter det. Dessutom dyker Philip inte upp som han lovat och är försvunnen i flera dagar. Efter ett möte på killarnas toalett blir Ebba vän med Mårten, en bortskämd rikemansunge med uppenbar attraktion bland de populära tjejerna, och Ebba, som tidigare varit avskydd, blir plötsligt älskad och avundsvärd. Hon börjar ljuga, både för Philip och sina föräldrar. Ingenting känns bra.
Det genomgående temat i båda delarna är kärleken, hur den uppstår och tar slut, hur den krossar hjärtan och lagar dem. I Didriks fall är det en ond cirkel av olycklighet. Ruben är kär i Tova som lyser upp som en sol när hon ser Didrik som är för liten för att vara ihop med Yrla som väntar på någon som aldrig kommer. Den enda som inte är olycklig tycks vara släktforskaren Teofil. Hos Ebba är det snarare det klassiska triangeldramat om vem hon ska välja, Philip eller Mårten, den riktiga vänskapen eller den falska.
Något som är skönt i "Ebba" och "Didrik" är att föräldrarna tillåts vara ledsna, otrogna och sårade. De har nästan lika stor betydelse som huvudkaraktärerna, trots att de bara finns i bakgrunden. Det här är den bittra vardagsrealismen som, trots mer än tjugo år på nacken, känns tidlös. Ingenting varar för evigt.
Min favorit bland alla karaktärer är den inte-erkända operasångaren Kaj Husell (i serien spelad av Helge Skoog), som sedd med dagens ögon kan undras vara sinnessjuk eller ej. Han står på stranden och övar på arior, för han får inte göra det hemma av sin fru som slutligen hotar med att lämna honom om han inte slutar. Han låter sig inte slås ned av att behöva anpassa sig inom konventionella ramar, för han har en passion, en dröm, som han värdesätter högre än alla normer. Han ska ju sjunga på operan i Sydney! Allt som fattas är en inbjudan från dem. Att leva ett liv utan passion är inget liv, enligt herr Husell. 'Kärleken,' säger han till Didrik, 'är livets högsta konst och största utmaning!'
Även om ingenting varar för evigt, ska man inte glömma att "Ebba" och "Didrik", skrivna av Christina Herrström som också stod för manus för tv-serien, främst är avsedd att läsas av unga ögon. Dramaturgin är därför klassisk. Efter en konfliktlösning står en pappa ute i regnet och ber om att få komma tillbaka, att den här gången ska han stanna, och en Ebba berättar för Philip att pappan verkligen menade det.
Alkemisten
Moraliskt och filosofiskt, lyssna till sitt hjärta, följa sina drömmar, yada yada yada. För att vara ungefär så kort och koncis som jag känner mig just nu: överskattat.
Om det sedan beror på att personer i min närhet är av den uppfattningen att Paolo Coelho ändå inte är något att ha vet jag inte.
(Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag kommit på massor av saker som jag vill göra sedan jag läste denna korta och inte alls svårlästa roman. Kanske finns det en korrelation. Kanske inte.)
Om det sedan beror på att personer i min närhet är av den uppfattningen att Paolo Coelho ändå inte är något att ha vet jag inte.
(Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag kommit på massor av saker som jag vill göra sedan jag läste denna korta och inte alls svårlästa roman. Kanske finns det en korrelation. Kanske inte.)
mellan vakna och somna
Vad ska jag säga, som inte redan sagts? Något om drömmen som inte är en lögn, eller hur var det? Här loggar jag in efter vad som känns som hundra år och hittar utkast från sömnlösa nätter om hur jag allt mer kommer ifrån läsandet som det en gång var, hur jag kommer ifrån läsandet överhuvudtaget och om hur jag ersätter den fiktiva världen med någonting som jag lika lite inte kan snudda vid, även om jag är mitt uppe i den. Jag talar om natten, de där nätterna som jag önskar aldrig skulle ta slut och de där nätterna som jag glömmer bort redan dagen efter, för att ingen orkar dokumentera dem. Jag lever såklart på dagen också. Jag leker kurragömma på solrosfältet och förbannar samtliga skoluppgifter. Min tidsuppfattning blir bara mer och mer diffus och/eller försvunnen. Jag hinner inte. Det är knappt att jag ens reflekterar över att oktober övergår till november, annat än att mitt första försök till ett NaNoWriMo-år kommer att börja. Jag tjuvstartar givetvis, men är redan körd efter två dagar. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste ut en bok. Det här är inte slutet. Jag kan naturligtvis inte tala för min bästa och eviga blåmes, men jag har en stark förhoppning om att jag någon gång ska kunna kombinera de bästa av världar på ett mer balanserat vis. L., min fantastiska lärare på gymnasiet, sade att man får komma vilse, man måste inte läsa hela tiden, för man hittar alltid tillbaka på något sätt. Det är nästan alltid sunt att gå vilse, någon gång, då och då.
Jag saknar er. Jag saknar det här, men just nu har jag ingenting mer att tillägga.
Fortsättning följer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)