The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

Intermezzo

 'Tis the season... för att bilda mig en ny uppfattning om författare jag trodde att jag inte tyckte om? Först Han Kang, nu: Sally Rooney, vars Normala människor inte alls imponerade på mig. Hade jag inte fått Intermezzo i present hade jag antagligen aldrig valt den, och då hade jag missat något.

Intermezzo handlar om bröderna Ivan och Peter Koubek. Peter: tiotalet år äldre än sin lillebror, attraktiv, social advokat med tvivelaktiga vanor och komplicerat kärleksliv. Ivan: utbildad fysiker, frilansande dataanalytiker och (före detta?) schackbegåvning. Bröderna, som bor i Dublin, har sällan dragit jämnt och inte blir det lättare när deras pappa går bort i cancer när bröderna är 22 respektive 36 år gamla.

Till en början hatar jag Rooneys sätt att skriva Peter: korthugget, med ofullständiga, skissartade meningar, gärna omkastad ordföljd. Eller är det bara att jag omedelbart tycker illa om Peter för att han tar droger och har en relation med en tio år yngre kvinna som han mest verkar vilja ha på grund av hennes utseende? När han börjar träffa sin exflickvän, som det tog slut med i samband med att hon var med om en olycka som berövade henne mycket av sin kroppsliga frihet, blir jag liksom lättad, plötsligt känns det feelgood? Men naturligtvis varar det inte.

Lättare är att tycka om Ivan, som formulerar sig lite mer normalt (om än med väldigt många obviously), och hans intresse för Margaret, som visserligen är betydligt äldre och relativt nyligen separerad, men oerhört trevlig och rimlig. Även här känns det bitvis feelgood.

Efter att vi fått lära känna bröderna, och fått uppleva en period av relativt lugn, går vi in i en mindre kris där det är bråk, missförstånd, elände, depression... Ska alltihop sluta i tragedi?

När boken är slut följer en 2-3 sidor lång lista över alla verk Rooney medvetet citerat eller parafraserat och jag blir motvilligt imponerad. Det är Shakespeare, Woolsworth, Yeats, Joyce, Wittgenstein... jag får en känsla av att om jag skulle börja härifrån och leta mig vidare till respektive verk, så skulle jag så småningom också sitta på en del av det kulturella kapital som Peter och Sylvia (exflickvännen) verkar ha i överflöd. Kanske finns det en förhoppning om att inspirera till vidare läsning?

Messiah Hallberg i Cyklopernas land tog upp Intermezzo för några veckor sedan och tyckte att den var väldigt bra, med brasklappen att han har ganska basic smak. Kanske är det en bok som är lätt att tycka om. Det är lätt att sugas in i handlingen, karaktärerna känns trovärdiga. Man börjar snabbt ömma för dem.

Det är inte utan att jag fick fundera när jag märkte upp det här inlägget. Mesarnas favoriter eller inte? Men som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig. Däremot är jag nöjd att ha boken i min ägo och ser fram emot att så småningom kunna läsa om den.

The True Love Experiment

Jag läste halva årets Bookerprisvinnare, Samantha Harveys Orbital, som dök upp som sjudagarslån. Den var enormt trög att läsa, och när jag inte kommit mer än halvvägs med 1 dag kvar av lånetiden gav jag upp. Nu ville jag bara ha något lätt, något medryckande. Det fick bli Christina Laurens uppföljare till The Soulmate Equation: The True Love Experiment. Och jag tror jag väntat exakt lagom länge sen sist, för jag blev verkligen fullständigt uppslukad.

Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.

Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.

Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?

"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."

Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)

Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?

Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:

"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."

eller

"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."

"Why? Because the couple ends up together?"

"Exactly."

"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."

I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."

"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"

"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"

"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"

I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.

"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"

eller

"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"

She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."

Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.

Tress of the Emerald sea

Av Brandon Sanderson, en mycket produktiv fantasyförfattare och flitigt läst av många i min bekantskapskrets, har jag tidigare läst två kortromaner: The Emperor's soul och Edgedancer. Detta blev alltså min första fullängdare.

Fönsterputsaren Tress (egentligen Gnarf? Men med smeknamn efter sitt trassliga hår) bor på en ö insvept i smog och är kär i hertigens son. När den senare skickas iväg för att gifta sig och tas till fånga av en ond häxa tvingas Tress ut på havet för att rädda honom. Ett hav inte av vatten, utan av sporer, som vid kontakt med aldrig så lite vatten orsakar explosiva och ofta fatala reaktioner.

Kort sagt skulle man kunna säga att Tress of the Emerald sea är en saga med sensmoralen att det är viktigt att vara snäll och hjälpa varandra. Den är kanske 60% bra, 40% störig. Störigast är berättarrösten, som först verkar vara en tredje person (ej allvetande) men sedan visar sig tillhöra skeppspojken Hoid, som är tråkigt mästrande och onödigt excentrisk (whimsical) på samma gång. Detta drar ner helhetsupplevelsen avsevärt.

En annan irriterande grej är att sporerna, vilka inledningsvis beskrivs som helt livsfarliga, blir tama lite fortare än vad som känns rimligt.

En sak som inte alls är irriterande är de otroliga illustrationerna av Howard Lyles. (OK, jag ljög. Det är irriterande att han gjort Tress hår 100% prinsessigt, 0% trassligt.). Det får mig att önska att jag läst en riktig, fysisk bok istället för på en stackars mobilskärm.

Om du skulle få syn på den här boken någonstans, bläddra en stund och njut. Men att läsa den är ärligt talat inte helt nödvändigt.

Den förlorade sonen

 

I somras, när jag höll på med The Sealey challenge och läste en diktsamling om dagen i augusti, trodde jag att det skulle dröja innan jag skulle orka mig läsa en diktsamling och började därför på en lista med poeter och poesi jag gärna skulle vilja läsa någon gång. Men så finns det poesi som går före allt annat, Bruno K. Öijer är en av dem och tydligen även Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN). 

Den förlorade sonen är hennes första diktsamling men med tre tidigare romaner är hon väletablerad i den svenska litteratursfären. Den handlar om hennes bror som gick bort när hon var sjutton och han arton, om ett barn hon förlorat under en graviditet och om en separation och dess efterdyningar i form av skuld och skam. Det var just uppbrottet som jag fann mest rörande att läsa om, för inte är det ofta man får läsa om när kvinnan i ett heterosexuellt förhållande lämnar för en annan man och ännu mer sällan skrivs det nog om det dåliga samvetet för att man förändrar sina barns liv i grunden. 

När CRFN gästade Babel den här hösten sade hon att dikten är självbiografisk och att diktjaget inte alls är hon. Det spelar väl egentligen ingen roll vad som är sant eller inte för all fiktion är väl på sätt och vis både självbiografiskt och påhittat, men det ger en annan spänning i texten när man vet, eller inte vet, vad som kan vara sant (på samma ämne: Systrarna av Jonas Hassen Khemiri).

Den förlorade sonen är även min CRFN-debut. Jessika Gedin i Babel har naturligtvis läst hela hennes bibliografi och i programmet fick jag veta att förlusten av brodern och barnet är visst ett tema som CRFN återvänder till. Det är något jag gärna utforskar lite mer.

Greek lessons

Ännu en Han Kang på digitalt sjudagarslån, kanske innehåller den här färre beskrivningar av ben, blod och slem?

En kvinna som blivit stum går på grekiskalektioner i förhoppningen att återfå talförmågan. En man som håller på att bli blind undervisar i gammelgrekiska.

Så småningom kommunicerar de, så gott de kan. Förutom att det mest blir mannen som håller en lång monolog.

Innan dess: fragmentariska bakgrundshistorier, om kvinnan får man knappt veta mer än att hennes mamma dött och vårdnaden av hennes barn tagits ifrån henne (vilket står i baksidetexten, så ingen direkt spoiler). Och att hennes hund dött, spoiler alerrrrt. Mannen flyttade till Tyskland i 15-årsåldern och upplevde att han knäcktes mitt itu. Så kom beskedet om den annalkande blindheten, och ett intressant sidospår om en döv tjej han gillat. Det sidospåret, om än outvecklat, känns som en mer intressant berättelse än den om de båda huvudpersonerna.

Antagligen pågår själva berättelsen under ytan, antagligen är det upp till mig att tolka och läsa in mening. Jag finner ingen. Greek lessons är absolut mildare än Human acts och Vegetarianen, men jag upplever den som en ofullbordad tanke, en idé som blev ett utkast som publicerades halvfärdigt och utan större finess. Inte min grej.

Växla ringar med mörkret

Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt. 

I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden? 

Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:

Början

dikter om olycklig kärlek 

börjar oftast med ett tomt rum

med ett ensamt månljus genom gardinerna 

och ett sorgset regn mot fönstret

så även den här

Dopamine nation

Läkaren Anna Lembke som arbetar med patienter som är missbrukare skriver om hur dopamin och en ständig strävan efter ökad njutning och minskat obehag bara gör oss olyckliga. Detta genom att berätta om patienter hon hjälpt och hur de gjorde för att bryta sitt beroende.

Det är någonting i tonen som inte alls funkar för mig. Inledningen är obehaglig, hon liksom frossar i patienternas elände. Hennes beskrivning av sitt eget självutnämnt tvångsmässiga läsande av romance-böcker jämställs med patienter som missbrukar alkohol eller knark (sorry Lembke men jag tror att din abstinens var ganska enkel att hantera i jämförelse). Och samtidigt finns det något självgott (amerikanskt, antar jag) i hennes beskrivningar av hur hon löst problem, satt upp regler för sina barn osv osv. Vissa öppna dörrar slås in om och om igen och andra plattityder avhandlas på någon sida och utan substans ("sluta fly från världen, vänd dig om och ta dig an den istället."). 

Jaså så får man visst inte göra... Vad hände med "för mycket av det goda kan vara underbart"?

Mest längtade jag efter att boken skulle ta slut och undrade varför jag egentligen reserverat den från första början.