Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.

Stjärtmes 2024

I början av året brukar jag försöka göra det till en vana att skriva ner vad jag har läst i min kalender, men allt eftersom året går och min lästakt går i vågor, så avtar även dokumentationen. Men en sak som jag är rätt bra på är att bokföra läsningen i Goodreads. En nackdel med Goodreads är att inte alla böcker är inlagda där - och jag orkar inte alltid lägga in dem själv - så inte ens Goodreads är särdeles pålitligt. Bättring önskas! Kanske är det år 2025 som jag äntligen kan göra ett inlägg med diagram och staplar som blåmesen och Bokblomma? (Om jag skriver ut det i cyberrymden kanske det blir verklighet). 

Här kommer några kommentarer på det jag läste 2024.

Enligt Goodreads läste jag 116 böcker. Det finns en hel del bilderböcker på den listan och minst 31 av dessa 116 är poesiböcker som jag läste i augusti till the Sealey challenge. Jag landade på ett genomsnitt på 163 sidor per bok. Den längsta boken jag läste var Systrarna av Jonas Hassen Khemiri som är på 722 sidor. Den kortaste boken var bilderboken Vi rymmer av Katarina Strömgård.

Jag inledde och avslutade året med serieromaner.
Började med Idag är sista dagen på resten av ditt liv av Ulli Lust som är en självbiografi över några månader 1984 då Ulli som sjuttonåring lämnar sin hemstad, Wien, och bilar ner till Italien med några kompisar, utan varken pass, planer eller pengar. Något som börjar som en önskan om frihet övergår ganska snart till ett dekadent liv med prostitution och droger. Eftersom det är Ulli själv som skrev den, så gick det ju bra och hon fick en otrolig historia att skriva om som har vunnit flertalet priser. Jag blev något beklämd av att läsa boken och jag tänker på den än idag.
Avslutade med Sunday av Olivier Schrauwen. Sunday utspelar sig under en söndag och vi får bland annat följa Schrauwens kusin Thibault. Sunday har två berättarplan samtidigt. I övre delen av rutan får vi ta del av Thibaults tankar, i nedre delen annat som händer. För den som inte känner till Olivier Schrauwen så kan han vara en av de mest intressanta serietecknarna just nu? Allt jag läst av honom har varit jättebra, innovativt och stilistiskt snyggt. 

I min bokcirkel läste vi 5-7 böcker. Tjärdalen av Sara Lidman tycktes mycket om av samtliga deltagare. Även Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut lämnade ett stort avtryck. Maud Martha av Gwendolyn Brooks gav upphov till livlig diskussion. Binti-trilogin i genren african futurism av Nnedi Okorafor var det mest otippade valet för vår bokcirkel. Min personliga favorit var Minnesteatern av Karin Tidbeck.

Under the Sealey challenge upptäckte jag versmåttet sonettkrans och läste under 2024 både Barnet av Olivia Bergdahl och Den mörka stigen av Lotta Olsson, den senare handlar om Orfeus och Eurydike och var mycket fin. 

Andra böcker som jag tyckte mycket om:
Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård
The princess and the grilled cheese av Deya Muniz
Skuggan av Anna Höglund
Pips mamma av Baek Heena
Mors dag av Klara Wiksten
Utan att du vet av Lena Sjöberg
Bärandet av Ada Limón
Völvans väv och Vargavinter av Elisabet Östnäs 
Småtrollen och den stora översvämmningen av Tove Jansson

Sammanfattningsvis har det varit ett spretigt läsår utan mycket substans. Att det hamnar barnböcker i mixen är oundvikligt så länge jag jobbar på bibliotek. Att jag tycker om att läsa manga bidrar också till den höga totalsumman. Jag tyckte mycket om att läsa poesi och hoppas kunna få in den oftare som en naturlig del i min läshög. Det finns en viss sorts litteratur som jag tycker mycket om att läsa, men som inte blir dokumenterad: kokböcker och handarbetsböcker. 

Tack och bock, 2024. 

The Song of Achilles

Kanske borde jag lägga ner min grej med att inte ta reda på något om en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den? Antagligen beror den på att jag är rädd att bli färgad av andras åsikter redan på förhand, men å andra sidan leder den till många "jaså en sån bok"-upplevelser.

Madeline Millers The Song of Achilles är en återberättelse av berättelsen om Achilles, den grekiska halvguden. Känd från Homeros Iliaden. Dessa tolkningar, återberättelser, behöver vi dem? Jag blev inte alls imponerad av Neil Gaimans Norse Mythology heller. Precis som med Doktor Glas känner jag: originalet gjorde det bra nog? Kan vi kanske hitta på något nytt istället? Nähä nä. (Att jag sedan inte läst Iliaden/Odysséen i sin helhet, utan lärt mig om grekisk mytologi bland annat genom det gamla PC-spelet Olympens härskare Zeus, är en annan sak.)

The Song of Achilles berättas ur Achilles följeslagare Patroclus perspektiv. I Millers tolkning är de båda älskare, vilket inte ses med blida ögon av Achilles mamma Thetis. Tydligen inte av gemene man heller: tydligen förknippades erotiskt intresse män emellan under antiken till ungdomen och var något man förväntades växa ifrån. För dessa båda personer, som träffas som barn, blir det dock inte så. Det rör sig om en kärlek så stark att det till och med är värt tio års krig för att få vara tillsammans bara lite längre, bara lite till.

Efter en inledande skepsis blir jag berörd, ändå. Patroclus är på många sätt en sympatisk huvudperson, samtidigt som han är villig att offra så mycket och så många för sin Achilles skull. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Han framställs visserligen som alltigenom ärlig på ett spontant sätt: varför skulle jag ljuga? Samtidigt är rykte och status allt för honom, värt mer än andra människors liv.

Men så småningom blir jag berörd, ändå. Patroclus är en huvudsakligen sympatisk huvudperson, och samtidigt villig att offra så mycket, så många, för att få vara med sin Achilles. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Hans besatthet av att vara grekernas främsta krigare och harm över att inte vara arméns uttalade ledare må vara en följd av hans halvgudsstatus, men för mig känns den inte direkt trovärdig. Kanske hade Miller kunnat göra mer för att bygga hans karktär åt det hållet, innan hon följer originalets väg mot det oundvikliga slutet?

Är det underhållande? Absolut. Kompisen som rekommenderade boken upplevde att Millers kärlek till originalet genomsyrade boken. Kanske ligger det inget fel i att anpassa en gammal men bra story till ett mer tillgängligt format, för den som inte vill läsa 500 sidor på hexameter, senast översatt till svenska år 1912. Men originellt kan man väl knappast kalla det.

blåmesens 2024

Gott nytt 2025!

Låt oss prata lite snabbt om 2024. Oj, vad jag läste 2024. Läste och läste och läste och stannade på cirka exakt 80 unika titlar (plus 3 påbörjade/pågående). Och bloggen, den har hängt med; jag har bloggat om i stort sett allt. Ni vet alltså redan vad jag läst, med undantag för ett par titlar som jag ska skriva klart om snart.

Hur såg trenderna ut i mitt läsande då? Mja, för att säga det med tre tårtdiagram, ungefär såhär:

Mycket e-böcker i år också. Jag vet inte om jag borde längta efter den fysiska boken? Jag har börjat se den som osmidig; måste vara på rätt plats vid rätt tid för att jag ska kunna läsa. Så mycket enklare att hala fram den förhatliga(?) telefonen och köra igång. Problemet är väl att utbudet, åtminstone om man väljer att läsa mest bibliotekslånad litteratur, blir något begränsat.

Mitt i sommaren gick mitt e-biblioteks avtal för ny svensk litteratur ut och det verkar som att de inte skaffat något nytt sådant värt namnet. Istället uppmanar de mig att läsa klassiker, för dem behöver de väl inte betala för. Alternativet är att läsa på engelska, och därför har det också blivit mer och mer engelska under hösten.

I mars någongång "upptäckte" (jag har ju läst typ Grottbjörnens folk och Marian Keyes och säkert annat som möjligen skulle kvala in... samt den moderna urmodern Twilight, tidigare) genren romance och totalt blev det ett femtontal böcker inom denna. Skräp eller inte skräp? Jag vet inte. Mattias Ribbing skrev i sin allroundsjälvhjälpsbok Skärmsmart ungefär att en varierad kost är inte det bästa för i den ingår godis och chips och det ska man ju såklart helst inte äta alls, då är stenhård lågkolhydratkost mycket bättre. Ett intressant sätt att missförstå begreppet varierad kost, om du frågar mig. För att dra en parallell till läsning, hade det varit "bättre" att läsa 17 böcker färre och utesluta det lättsmälta? Oklart. Det är en utmärkt genre för att komma igång med läsandet igen när man tappat farten. Men det är också ett utmärkt sätt att fly verkligheten och huruvida detta är något som ska uppmuntras, därom tvista de lärde.

Någon linjegraf kan jag inte åstadkomma då jag inte så noga skrivit upp när jag läst ut vilken bok. För 2025 har jag ambitionen att fylla i läsdagboken vid varje månadsslut. Vi får se hur det går med det.

Några minnesvärda titlar från detta år:
Slöseri
Jag sjunger och bergen dansar
Gone girl
Det jag läst av Ali Hazelwood och Christina Lauren
I'm glad my mom died
Vikarien
Doktor Glas
Hoppas det smakar bra
Bokstavstro (blogginlägg kommer)

Sämst från 2024:
De kallar oss influencers
Orbital

Spretigt, måhända. Ibland funderar jag över om jag borde ha en plan för mitt läsande, använda det för... bildning? Breddning? Oftast landar jag i att jag trivs med att läsa för förströelsen, att grabba tag i vadhelst förefaller tilltalande just i ögonblicket. Så lär det väl alltså fortsätta. Och bloggandet har blivit någon sorts vana igen, så förhoppningsvis kan även den fortsätta under året.

Två ord om övrig kultur: jag såg nästan inga filmer, däribland Truman show som var väldigt sevärd. Och musikmässigt försökte jag förstå hypen kring Taylor Swift men lyckades inte direkt.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.

The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

Intermezzo

 'Tis the season... för att bilda mig en ny uppfattning om författare jag trodde att jag inte tyckte om? Först Han Kang, nu: Sally Rooney, vars Normala människor inte alls imponerade på mig. Hade jag inte fått Intermezzo i present hade jag antagligen aldrig valt den, och då hade jag missat något.

Intermezzo handlar om bröderna Ivan och Peter Koubek. Peter: tiotalet år äldre än sin lillebror, attraktiv, social advokat med tvivelaktiga vanor och komplicerat kärleksliv. Ivan: utbildad fysiker, frilansande dataanalytiker och (före detta?) schackbegåvning. Bröderna, som bor i Dublin, har sällan dragit jämnt och inte blir det lättare när deras pappa går bort i cancer när bröderna är 22 respektive 36 år gamla.

Till en början hatar jag Rooneys sätt att skriva Peter: korthugget, med ofullständiga, skissartade meningar, gärna omkastad ordföljd. Eller är det bara att jag omedelbart tycker illa om Peter för att han tar droger och har en relation med en tio år yngre kvinna som han mest verkar vilja ha på grund av hennes utseende? När han börjar träffa sin exflickvän, som det tog slut med i samband med att hon var med om en olycka som berövade henne mycket av sin kroppsliga frihet, blir jag liksom lättad, plötsligt känns det feelgood? Men naturligtvis varar det inte.

Lättare är att tycka om Ivan, som formulerar sig lite mer normalt (om än med väldigt många obviously), och hans intresse för Margaret, som visserligen är betydligt äldre och relativt nyligen separerad, men oerhört trevlig och rimlig. Även här känns det bitvis feelgood.

Efter att vi fått lära känna bröderna, och fått uppleva en period av relativt lugn, går vi in i en mindre kris där det är bråk, missförstånd, elände, depression... Ska alltihop sluta i tragedi?

När boken är slut följer en 2-3 sidor lång lista över alla verk Rooney medvetet citerat eller parafraserat och jag blir motvilligt imponerad. Det är Shakespeare, Woolsworth, Yeats, Joyce, Wittgenstein... jag får en känsla av att om jag skulle börja härifrån och leta mig vidare till respektive verk, så skulle jag så småningom också sitta på en del av det kulturella kapital som Peter och Sylvia (exflickvännen) verkar ha i överflöd. Kanske finns det en förhoppning om att inspirera till vidare läsning?

Messiah Hallberg i Cyklopernas land tog upp Intermezzo för några veckor sedan och tyckte att den var väldigt bra, med brasklappen att han har ganska basic smak. Kanske är det en bok som är lätt att tycka om. Det är lätt att sugas in i handlingen, karaktärerna känns trovärdiga. Man börjar snabbt ömma för dem.

Det är inte utan att jag fick fundera när jag märkte upp det här inlägget. Mesarnas favoriter eller inte? Men som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig. Däremot är jag nöjd att ha boken i min ägo och ser fram emot att så småningom kunna läsa om den.