Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

Bortfall

Nästa bok i projekt bokhyllerensning. En deckare kan väl passa när man är sjuk och inte orkar anstränga sig?

Jag blir omedelbart påmind om varför jag inte är något deckarfan. Det är något med hela formatet som känns trött, glåmigt. Det hjälper inte att Ingrid Hedström hittat på en spännande berättelse med många trådar att nysta i och lagom många karaktärer att misstänka. Det känns så hopplöst osannolikt alltihop, skådespelardiplomatpowerkvinnan Astrid, hennes före detta skolkamrat värsting-Carina, granntants-Hildur, rättrådiga läkar-Gabriela.

Allt utspelar sig så som man hade kunnat föreställa sig. Jag förstår att man kan gilla det, visst är det lite som att läsa kombinerat med att lösa korsord, man försöker lista ut hur allt hänger ihop. I slutändan ändå utlämnad till Hedströms godtycke; strax före upplösningen utelämnas medvetet information för att det liksom ska bli en tillräckligt spännande scen.

En annan bok på rensningslistan, också av Ingrid Hedström, är Gick obemärkt förbi som handlar om den typ av "sinnesslöanstalter" som avvikande människor hamnade på förr. Den kom med av misstag en gång när jag beställde böcker och kundtjänst sa att jag fick behålla den. Antagligen är den boken en direkt följd av hennes research inför den här deckaren. Jag har hört att den ska vara Mycket Deppig, så jag avvaktar nog med den tills ljuset kommer åter.

Under tiden kan jag ju fundera på vad jag ska göra med Bortfall nu när jag läst den. Biblioteket verkar ha skrotat den utgallringshylla som förr kommit väl till pass.

Love and other words

Dags för hjärnavkoppling i form av Christina Lauren igen. Denna gång i form av en gullig men mycket osannolik berättelse om två boknördiga personer som blivit vänner som barn och ett par i tonåren, men sedan kommit ifrån varandra. Elva år senare möts de igen av en slump och inser att de helt enkelt inte har förmågan att älska någon annan person. Återstår att montera ner de tillfälliga, mentalt avstängda liv de tillbringat ett årtionde i och lösa upp den knut som från början skiljde dem åt.

Den kvinnliga huvudpersonen i Love and other words heter Macy. Jag kan knappt tänka mig ett mindre spännande namn? Det låter som ett barn för mig. Lite som namnet Linus. Något som skaver än värre är dock att Macys pappa ska föreställa dansk och de små och felaktiga markörerna för detta. Han heter Duncan (inte danskt, väl?), han kallar Macy för min lille blomst vilket inte känns så sannolikt, och det görs en stor grej av tända sitt danska kalenderlys på julen. Alltihop känns mycket ansträngt. Skärpning på Danmarksresearchen.

Jämfört med till exempel The True Love Experiment är Love and other words inte lika rolig. Den har också ett lägre tempo och en något mer vardaglig bakgrundsmiljö. Jag föredrar nog den lite mer urballade TTLE ändå. Ursäkta akronymen.

Utgåvan jag lånar från e-bibblan har både en extra epilog (som mest innehåller extra sexscener och ett utbroderande av det lyckliga slutet) och en guide för bokcirklar som jag inte ens brydde mig om att gå igenom då jag knappast kan tänka mig en bok jag mindre gärna läst i grupp. Lite väl stora skor att fylla för en sådan här bok, tycker jag.

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen

Efter att den omtalats i SVT:s Kontrapunkt (som jag nyligen upptäckt och inte bestämt om jag gillar ännu) fick jag äntligen tummen ur att läsa Agota Kristofs Den stora skrivboken. Inte förrän efter avslutad läsning inser jag att den är skriven på franska och att jag alltså hade kunnat välja originalspråk... om den varianten nu funnits i e-biblioteket. Det som finns i e-biblioteket är istället den ganska nya svenska översättningen, i form av en flerpack med alla tre böckerna i serien i en och samma e-bok.

Jag önskar att de inte hade kommit i trepack. Vad hade jag hunnit tänka om jag fått en liten paus mellan verken? Hur mycket lättare hade det inte varit att skriva ett blogginlägg om jag inte behövt bekymra mig över att vad jag än säger om del två och tre kommer att avslöja mer än jag vill om del ett och dess slut?

Första delen således, Den stora skrivboken. Två tvillingpojkar, Lucas och Claus, 11 år gamla, skickas hem till sin mormor på landet. Pappan är inkallad; mamman kan inte längre hitta tillräckligt med mat i den stora staden. Mormodern tar sig motvilligt an pojkarna och ger dem visserligen mat och husrum men absolut ingen kärlek. Pojkarna får klara sig själva och istället för att leka övar de sig i alla färdigheter de som krigsbarn behöver kunna: tåla våld, ovett, hunger, grymhet med mera. Pojkarna har ett otvivelaktigt födgeni men de lär sig mycket som man önskar att inget barn kände till. Kriget tar verkligen fram det sämsta både hos dem och de vuxna som förekommer i deras nya miljö.

Tvillingarna lever i en total symbios, allt berättas i vi- form, i form av de texter de författar när de övar sig i uppsatsskrivning. Två timmar på ett givet ämne, inget subjektivt tyckande. Bara de godkända versionerna hamnar i pojkarnas stora skrivbok.

Att krig är vidrigt vet vi, men sällan har det varit så vidrigt skildrat som i Den stora skrivboken. Det känns lite som The shining, att jag liksom läser samtidigt som jag vill titta bort eller sätta handen framför ögonen. Kanske är det också därför jag blir så chockad av det som händer i slutet av Den stora skrivboken, och ytterligare chockad av det som uppdagas i Beviset och Den tredje lögnen. Jag vill inte skriva om det, för jag vill inte att någon mot sin vilja ska få veta vad som händer, jag vill att fler ska få den vavavavavavava?!-upplevelse som jag själv drabbades av.

Den här tragiska trilogin var verkligen något i hästväg. Med mycket att säga både om krig, flykt, exil och själva skrivandet som ett sätt att hantera livet.

Glaskupan

När Malin föreslog Sylvia Plaths Glaskupan till bokcirkeln, trodde jag att jag redan hade läst den (och i så fall för mer än tio år sedan), men jag mindes nog fel eller så hade jag raderat den helt och hållet från minnet (vilket inte heller vore otroligt). 

Den inleds med att huvudpersonen, Esther Greenwood, befinner sig i New York. Hon är en av få som valts ut för att göra praktik på en tidning och får gå på modevisningar och middagar. Det är många beskrivningar på klädsel och utseende, kaviar och champagne som flödar. När hon kommer hem får hon veta att hon inte fick plats på en skrivkurs till hösten. Skrivkursen hade inneburit ett steg mot en dröm i uppfyllelse och en flytt hemifrån.

Hennes mamma, som blev ensamstående med två barn när Esther var yngre, föreslår för Esther att hon kan ta en kurs i stenografi, för att bli ekonomiskt oberoende från den där mannen hon eventuellt kommer att gifta sig med i framtiden. Även det blir ett misslyckande och Esthers himmel blir bara mörkare. Snart hamnar hon på behandlingshem och får elchocker mot sin depression.

Det är inte lätt att skriva om en roman som har blivit hyllad och fått klassikerstatus, men ok:
Jag tycker inte att den har åldrats väl alls och kanske är det så att både jag och den är för gamla för varandra. Översättningen från 1974 ger en bild av tidsandan, ord som "marsipanfrukt", "avokadopäron" och "barnbörd" är ord som hänger kvar i minnet. Jag skulle kunna skriva något om huvudpersonens relation till mamman, vilket säkert var en bidragande orsak till den psykiska ohälsan, eller något om Buddy som är en avbild av den "perfekte amerikanska pojkvännen", eller om det svårtolkade slutet, men det som främst stannar kvar är en fadd bismak av rasism efter en scen där n-ordet användes. Jag kan inte tänka på något annat när jag tänker på Glaskupan. Om nu boken ska leva vidare vore det på sin plats med en nyöversättning. 

I bokcirkeln diskuterade vi mycket om slutet men också om Sylvia Plaths olyckliga öde. Det finns många beröringspunkter mellan Sylvia och hennes alter ego, men där Sylvia lämnade Esthers liv öppet, avslutade hon sitt eget. 

The Obesity Code

Njurläkaren Jason Fung framför teorin att övervikt styrs av hormoner, främst insulin och insulinresistansen som i sin tur är en följd av att vi äter (ultraprocessad mat) både för mycket och för ofta. Lösningen på problemet skulle vara att fasta ett par dagar i veckan.

Jag önskar att boken haft en redaktör, och att den redaktören varit villig att ta en fight. The Obesity Code är lång och full av upprepningar. Likt Don Quijote vevar Fung hejvilt åt alla möjliga håll med en spretig, svårläst bok som resultat. Dessutom får jag intrycket att han plockar russinen både ur vilka studier han nämner och vilka resultat dessa visat. Lite som ett sånt där skolarbete när man googlar fram källor som understryker det man tyckte från start. Inte sällan "bevisar" han sina egna hypoteser med "utifrån egen erfarenhet"/"många av mina patienter har upplevt...".

I en intressant kontrast ligger han också bakom blogginlägg betitlade "Why we are getting fat: it's the insulin, stupid!" samtidigt som han erkänner att inte ens hans egen "fetma är hormonellt"-teori kan förklara mer än kanske 30% av anledningen till att någon blir tjock.

Den här boken tycker jag inte att någon behöver läsa, faktiskt. Och för att använda min egen anekdotiska bevisföring blir ingen särskilt trevlig att umgås med av att gå utan mat i flera dagar.

Tre böcker jag vill läsa i mars

Ett tecken på att boken jag läser just nu är för långrandig: snabba böcker tränger sig mellan. Ett annat är att jag drömmer om andra böcker, så jag lånar hem böcker som bara blir liggande i väntan på att jag ska få tid till dem. Att jag skriver om det nu kanske är ett tecken på att jag borde lägga ner den tråkiga boken och börja på en ny. Här är en lista på tre böcker jag vill läsa i mars:

1. Sour Heart av Jenny Zhang
Ett av mina mål det här året är att läsa mer på engelska, dels för att öva mig på språket och dels för att det finns så mycket litteratur som inte översätts. Jenny Zhangs Sour heart är en samling berättelser som sträcker sig över generationer och kontinenter om migration och kulturkrockar och om hur det är att ha ett hem och behöva lämna det.

2. Lewis Resa av Per Olov Enquist
Ett annat mål är att läsa så många av mina egna böcker som möjligt. När vi flyttade in i huset för lite mer än ett år sedan fick vi de förra ägarnas bibliotek på köpet. Det var ganska många hyllmetrar om hästar, hundar och matematiska uträkningar, böcker på ryska, franska och tyska, men också en del böcker av författare som jag tänkt läsa och som jag skulle vilja läsa först innan jag eventuellt rensar bort dem. Lewis resa av Per Olov Enquist är en sådan bok. P-O är en favorit sedan länge och det var ett tag sedan jag läste något av honom. Den här romanen tickar också i en annan box jag har som mål det här året och det är att läsa minst fyra böcker på minst fyrahundra sidor.

3. Drömmen om ett liv av Sun Axelsson
Nästa bok till bokcirkeln. Ska vara utläst till den 1 april!