A good girl's guide to murder

Höjden av höstmys måste ha varit när jag och min fjortonåriga lillasyster spenderade en helg med att läsa A good girl's guide to murder och den svenska översättningen parallellt. Hon hade börjat läsa den två månader tidigare och min något snabbare lästakt gjorde att jag på två dagar kom ikapp henne och på söndagen spurtade vi i mål nästan samtidigt. 

Efter att ha läst A good girl's guide to murder har jag insett att deckare borde vara en självklar del av den senare delen av hösten. Den del där det är mer rusk och mörker än sol och promenader under brandgula träd. Det var mycket uppfriskande att den här gången läsa en deckare som inte handlade om en äldre gubbe med missbruks- och/eller relationsproblem som tack vare sin långa tid i branschen löser mysterier utan att lyfta ett finger. Istället är huvudkaraktären A-studenten Pippa Fitz-Amobi som har valt ett lokalt mordfall som ämne till sin extrauppgift (EPQ). 

För fem år sedan försvann Andie Bell och man hittade aldrig hennes kropp, men hennes pojkvän, Salil Singh, ska ha skickat ett bekännelseSMS till sin pappa strax innan han begick självmord i skogen. Fallet avskrevs utan dom, för bevisen ansågs vara tydliga nog och familjen Singh har levt i skuggan sedan dess som släkt till en mördare. Men Pippa är inte lika övertygad om att det var Salil som mördade Andie Bell och det tänker hon bevisa.

Genom bland annat loggar och transkriberingar från intervjuer med personer i Andie Bells liv får vi följa Pippas undersökning i jakten på sanningen på vad som faktiskt hände den där kvällen då Andie sist sågs vid liv. Listan på misstänkta personer blir bara längre och ganska snart får hon det första anonyma hotbrevet som önskar att hon ska sluta lägga sig i.

Som titeln antyder är Pippa Fitz-Amobi en så kallad "duktig flicka" och den beskrivningen är mycket starkt förankrad i hennes karaktär. Det är exempelvis inte en överraskning för hennes föräldrar att hon mycket hellre väljer att lägga tid på sin EPQ än att gå ut och vara med sina kompisar (men obs inte så pass "duktig flicka" att hon inte har kompisar för det har hon!). Att Pippa vågar ta kontakt med personer hon inte känner, en journalist och polis till exempel, och fortsätta gräva, trots det överhängande hotet, är imponerande och visar på mod eller kanske bara en stark övertygelse om att Salil är oskyldig. 

Det är onekligen spännande och jag dras med. Ju närmare svaret Pippa kommer desto farligare blir det. Det blir tydligt att polisen i Kilton inte har gjort sitt jobb - eller är det någon som har röjt undan bevis? Frågorna är många och verkar bara bli fler. Under de sista kapitlena både flämtades det och oj:ades. Den fråga vi båda väntade på att få svar på: Kan en sjuttonårig elev lösa en mordgåta som polisen så lättvindigt skrev av? 

Boken A good girl's guide to murder är Holly Jacksons debutroman som kom ut 2019. I år släpptes den som tv-serie på Netflix. Vi såg första avsnittet direkt efter att vi hade läst klart. Som vanligt är boken bättre och kanske ska man ha lite mer distans till originalverket för att kunna skilja dem. Jag förstår att många grepp som Jackson använder i boken inte blir gångbart när det ska översättas till rörlig bild, men tonen var en helt annan och castingen skavde. Kanske blir den bättre och kanske fortsätter vi se den eller så fortsätter vi vår lilla bokcirkel med att läsa uppföljarna i trilogin.

The Soulmate Equation

På jakt efter chiclit/romance med en Ali Hazelwood-aktig kuliss hittade jag Christina Lauren, tydligen pseudonym för författarduon Christina och Lauren. Deras The Soulmate Equation påminner mer om Marian Keyes än om Ali Hazelwood, men är inte desto mindre en trevlig läsupplevelse.

Jessica "Jess" Davis är 30 och lever i en mysig men skör bubbla innehållande dottern Juno, sin mormor och morfar, bästa kompisen Fizzy och så en frånvarande periodare till mamma. Jess är frilansande statistiker, och på dagarna sitter hon och Fizzy tillsammans på ett fik och jobbar. Fizzy, som för övrigt är underbar, arbetar nämligen som författare. Hon skriver romance, och använder helt samvetslöst allt som sker omkring henne som inspiration. Ett perfekt tillfälle för författarna att kommentera fördomarna kring sitt eget yrke:

""Sounds like the literary world and Fizzy."
His brows went up. "Oh yeah? How so?"
"You wouldn't believe the things people say to her about writing romance. Calling her books 'trashy' and 'guilty' like they're something to be ashamed of. Even in interviews. She's been asked what her father thinks of her writing sex scenes.""

Varje morgon vid åttasnåret kommer en snygg men tystlåten man in på Jess och Fizzys stammishak. Han köper sin kaffe utan att ens titta på någon, och går sedan därifrån igen. En dag får Jess och Fizzy veta att mannen i fråga driver någon sorts matchmakingtjänst. Jess får ett infall, stannar honom när han är påväg ut med sin kaffe och inleder ett samtal. Han lämnar sitt visitkort: Dr River Peña. Redan samma dag åker väninnorna på studiebesök till hans kontor och får reda på att det rör sig om en app som matchar ihop människor baserat på deras DNA. Fizzy skapar sig genast en profil, Jess är mer tveksam.

Så händer det sig ändå att hon skickar in sin DNA, och får en superhög matchning... trumvirvel... med River. Nu vill företagets styrelse betala Jess för att dejta honom i reklamsyfte. Och så börjar ett klassiskt sunny-meets-grumpy fake-relationship-drama... Som också väcker intressanta frågor kring hur det skulle kännas att dejta någon som du statistiskt sett borde passa ihop med. Härligt? Eller mest... pressat och läskigt?

"She laughed. "River is attractive. We can all see that." She made the mistake of instinctively glancing his way when she said this and noticed a tiny muscle twitching upward at the corner of his lips. It made her feel softer, bending toward him, and self-preservation swelled up in her throat. She hated it. "But speaking to him is like having a conversation with a grouchy calculator.""*

Just nu var The Soulmate Equation exakt vad jag ville ha. Jag kan inte låta bli att le medan jag läser, och jag längtar hela dagen till nästa lässtund. Det är fluffigt och gosigt och roligt och dumt. Författarna blandar på ett intressant sätt "show, don't tell" i form av att faktiskt låta River ta hand om Jess istället för att bara prata om att han vill göra det, för att därefter gå rakt på sak och skippa beskrivningar av ögon och hår till förmån för mer direkta beskrivningar som "sex on legs" och "hunk of male magic." Allt är som jag ville ha det utom den obligatoriska komplikationen runt mitten (intressant, men inte så trovärdigt skriven) och epilogen. Epilogen är lökig och orealistisk och jag kan inte förstå varför ingen har strykt den.

Tycker omslaget i färg är så fint att det också får vara med.

I sitt författartack skriver författarna att  "we write to make you happy" och jag kan inte säga annat än att de lyckats. Boken har fått en fristående uppföljare som heter The true love experience och handlar om Fizzy. Jag är inte säker på att hon känns som huvudpersonsmaterial - hon är en underbar sidekick - men jag kommer att sätta upp boken på läslistan ändå. För läsning om några veckor, eftersom romance gör sig bäst i små doser.

* Kan någon berätta för mig vad det innebär att känna självbevarelsedriften välla upp i halsen? Eller är det jag som är dålig på engelska?

Mina ryska vänner

Jag läser Johanna Meléns Mina ryska vänner från 2021, eventuellt som en uppvärmning inför den betydligt nyare Imperiehunger. Melén skriver om sin tid som student i Sankt Petersburg 99-00, kring rysk nutidshistoria och hur hennes bekanta i landet ser på politiken. Det är: jätteintressant och oväntat segt. Jag vet inte varför det tar flera veckor att tugga igenom boken, men det gör det i alla fall.

Skärmsmart

Mattias Ribbing, känd för att ha vunnit en massa tävlingar om vem som kan komma ihåg flest siffror (typ) har skrivit en självhjälpsbok om skärmanvändning.

Ribbing har byggt upp sin bok kring nio hjärnregler. Dessa lyder (mina kommentarer inom parentes):

1. Knäck multitaskingkoden (spoiler alert: sluta multitaska bara)

2. Plats- och tidsdesigna (finare ord för: begränsa) din teknikanvändning

3. Låt riktig egentid lösa dina problem (ha tråkigt, det är bra för hjärnan)

4. Stärk dina närmaste relationer

5. Sömnen som mirakelmedel för hälsa och prestation

6. Använd fysisk prestation för välmående (Hjärnstark fast kortare)

7. Ät mat som ger ork och en skarpare hjärna (köp mina kosttillskott)

8. Lär dig nya saker snabbt och lätt (köp min minneskurs)

9. Lek, var nyfiken och odla dina intressen (spela datorspel det är kul)

Boken börjar alltså lovande med tips om att hjärnan inte kan hantera mer än en skärm i taget, att man kan försöka styra upp sin teknikanvändning genom att placera den på en specifik plats, och att man kan blockera störig teknik när man inte vill bli störd. Ribbing förespråkar att gå från en stimulistyrd teknikanvändning: "telefonen blinkar måste kolla nu" till en viljestyrd sådan. Därefter förespråkar den att ha tråkigt, eftersom hjärnan tydligen jobbar så bra då.  Det börjar lovande med regler om att unitaska, "plats- och tidsdesigna" (=begränsa) sin skärmanvändning och inte tro att man kan bygga upp meningsfulla relationer via sociala medier. Men sen ballar det ur med allmänna råd kring hur man bäst bör leva enligt M. Ribbing. Sömn, mat, biohacking, inlärning, motivation. 

Det är ett evigt tjat om minnestävlingar och Grand Master of Memory-titeln och jag undrar osökt om Ribbing har något på fötterna utöver sina expriment med sig själv och en hög andra självhjälpsböcker. Känslan att det är en populärvetenskaplig metastudie av andra populärvetenskapliga böcker och hur mycket substans finns det egentligen kvar då? Ironiskt då att Ribbing själv erkänner att han inte fixade att läsa ut en amerikansk bok om gamification för att den var för tom på innehåll, eller något ditåt.

Min entusiasm avtar ju längre jag kommer. Är det helt enkelt för att jag inte håller med? Eller är det för att det faktiskt inte är relevant för bokens tema? Jag ville ha en bok om hantering av skärmar, inte om hur jag ska maxa min hjärna för att eventuellt kunna tävla i minne eller skriva en halvdan bok. Ett liv fokuserat på att maxa mig själv känns... torftigt.

Jag vidhåller att kapitel 1-3 är intressanta. Sen man man sluta läsa.

Avslutande funderingar:

Varför läsa Hjärnstark när du kan få den sammanfattad av Mattias Ribbing?

Vem blir sugen på att läsa Ribbings bok om föräldraskap efter att i denna bok fått kännedom om att den kom till när han trippade på "yogasimning" och (laglig) svampmix?

Tidigare avhandlat om skärmanvändning, och faktiskt sämre: Smartare än din telefon.

Minnesteatern

Trädgården är en plats där tiden står stilla och festerna eviga. Härskarklassen är precis så brutal och vidrig som man blir av makt. Betjänterna är barn som gått vilse och infångats, tvingade till att tjäna tills den dag de blir för gamla och blir härskarnas jaktbyten. I denna värld finns Tistel och Dora. Tistel är en av betjänterna som har avgett ett löfte att skydda Dora, som är av annan sort men ändå som en syster. Snart har Tistel nått åldern för att utsättas för jakt och en rymningsaktion måste planeras. En dag hittar en av de vidrigaste, Augusta, en klocka och börjar ställa förbjudna frågor. Denna händelse leder till ett sökande efter ursprung och en jakt efter ett namn, mellan tid och rum över något som liknar svenska fjäll och skogar. 

Jag har ingen annan beskrivning på denna läsning än "rasande", för det känns som att det var längesen som jag läste något i en sådan här oerhörd fart och med munnen på vid gavel. Det är med fasa jag läser hur de hungriga härskarna utsätter barnen för fara utan att känna någon skuld och fascination över hur handlingen fortskrider. Det är en saga utan dess like. Jag vet ännu inte om jag kommer hämta mig? 

Världen i romanen saknar ände, både upp och ner och ut och in, och även om några frågor om den besvaras, kan jag inte säga att jag helt förstår den. Inget eller ingen är vad den utger sig att vara, endast kärleken mellan Dora och Tistel verkar vara sann och där vill jag stanna. Minnesteatern har jag inte ens nämnt, men den har en viktig roll i historien som Karin Tidbeck har byggt upp. Eftersom romanen till viss del utspelar sig i en värld som liknar vår, får den mig att börja hoppas att det finns en gnutta sanning i den ändå, för alla historier som glöms bort och försvinner.

Språket är både rått och poetiskt, hårt och skört på samma gång. Om jag skulle ha någon invändning, så är det kanske att världsuppbyggnaden känns för hastigt förklarat och karaktärerna är något endimensionella, men det spär på känslan av saga och kanske är det vad som krävs för denna historia. 

Jag valde den här boken till vår bokcirkel för att jag har varit nyfiken på Tidbeck ett tag och jag är så, så glad att jag gjorde det. Det är alltid svårt att välja böcker till en bokcirkel, jag har begått många tabbar i det hänseendet, och det ska bli spännande att höra vad de andra tyckte. 

Karin Tidbeck är en sällsynt svensk författare som är mer känd utomlands än i sitt eget hemland. Den här boken har översatts till svenskan, av Andreas Vesterlund, men jag hoppas naturligtvis att resten av litteratursverige ska få upp ögonen för hen, så att hens texter ska slippa genomgå en översättning.

L'envol

Jag ville uppleva kicken av fransk ljudbok igen. Helst ville jag inte ha något som var för långt, och så ville jag ha en uppläsare som jag gillar. Den enda jag känner till är Françoise Cadol, så jag sökte på henne och tog något som lämpligt ut. Kanske skulle jag ha kollat lite noggrannare innan jag lånade just den här, för det visar sig att det här rör  sig om dubbla uppläsare: Cadol, men också författaren själv, Aurélie Valognes.

Romanen L'envol (som är svåröversatt men betyder ungefär starten, flykten, frisläppandet) är nämligen skriven med växlande perspektiv - ett stycke ur mammans perspektiv, nästa ur dotterns, tillbaka till mamman, och så vidare. Inte som en dialog, utan som att de berättar varsin historia och vi som lyssnar får båda perspektiven. Till en början är det inte helt lätt att hänga med, men efter en stund vänjer jag mig.

Gabrielle bor i hyresrätt i en förort till Paris, har jobbat inom hemtjänsten sedan hon var 17 och är ensamstående mamma till Lili. Gabrielle formar villigt hela sitt liv efter Lili och överöser henne med kärlek. I början, när Lili är liten, är de ett dream team, lyckliga i sin egen lilla bubbla. Men så småningom kommer tonåren med sin ofrånkomliga(?) schism mellan barn och förälder, och inte blir det bättre av att Lili är ett ambitiöst och vetgirigt barn, ständigt på väg uppåt. Redan när hon börjar gymnasiet befinner sig i miljöer hennes mamma inte känner till. Båda tror att den andra är missnöjd och hellre hade velat ha en annan mamma/dotter, samtidigt som de tycker att de själva fått den bästa dotter/mamma man kunnat föreställa sig.

När Lili efter flera års enorma kraftuppbåd tar examen från högskolan skriver hon ett avslutningstal om och till sin mamma, och hur tacksam och stolt hon är över henne, men modet sviker; pappret stannar kvar i fickan. Därefter flyttar hon till London där hon fortsätter att jobba av själ och hjärta. Gabrielle undrar när hon ska ta sig tid för sig själv, och om hon är lycklig. Lili är helt uppslukad av karriären, men lyckas ändå haffa en man och få ett barn, bara för att sedan fortsätta jobba med full gas. Inte förrän Gabrielle drabbas av en stroke tvingas hon fundera över hur hon egentligen vill leva sitt liv.

I den efterföljande författarintervjun (är detta vanligt i franska ljudböcker? Jag tror aldrig jag varit med om det för en svensk dito) berättar Valognes att startskottet för romanen var en intervju med en journalist som skrev en bok om barn som uppnått en annan samhällsklass än den föräldrarna befinner sig i. Berättelsen är alltså baserad på en sann historia. Det är för övrigt Valognes nionde roman, och något utanför hennes vanliga genre som är "comédie"... feelgood? Kanske. Själv hade jag aldrig tidigare hört talas om Valognes, som heller inte översatts till svenska.

Så vad tycker jag då? Jag kom med tiden att uppskatta formatet, att de båda kvinnorna som berättar från varsitt håll. Det som jag till en början upplevde som så förvirrande. Det är fint att få höra de båda rösterna och lite extra intressant blir det hur det hos Lili så småningom börjar dyka upp ord och begrepp som jag inte känner till. Hennes franska växer ifrån min, medan Gabrielles förblir begriplig. Jag uppskattar också den nyanserade bild som målas upp av Gabrielles och Lilis relation. Problemet är bara att det ibland, särskilt framåt slutet, blir lite väl sentimentalt och smetigt. Lilis klassresa är intressant, men hennes drivkrafter beskrivs bara skissartat.

Valognes har velat göra sin och mammans relation rättvisa, och även skildra sin egen upplevelse av klassresa och att aldrig riktigt höra till... Men jag tror det hade kunnat bli en ännu bättre roman om hon vågat avvika lite mer från sanningen, kanske till och med vrida om kniven med ett olyckligt slut?

Slutbetyget blir således... 3+/5? Egentligen ganska mellanmjölk, men franskan och allt vad den ger mig ger ett stort plus i kanten.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.