Minns ni att vi nämnde i vårt första inlägg på temat 30 days of books att vi skulle reda ut alla aspekter av vårt bokliv, även den pinsamma? Nu har det blivit dags att ta tag i just den. För mig är nämligen Twilightserien (Stephenie Meyer) inget annat än ren och skär skämslitteratur. Som om det inte vore nog tycker jag att det är lite pinsamt att jag skäms över att jag tycker om den. Vi lever trots allt på 2000-talet och har möjligheten att tycka vad vi vill, och stå upp för våra åsikter...
Det är nu två och ett halvt år sedan jag i ett anfall av uttråkning bestämde mig för att äntligen ta upp den där boken som jag lånat av en kompis för flera månader sedan men inte brytt mig om att börja med. Det var en mörk kväll då jag var ensam hemma; jag kurade ihop mig i hörnet av tv-soffan, öppnade boken, började läsa och det var... kärlek vid första ögonkastet. Eller första kapitlet är kanske en mer korrekt benämning. Redan innan Bella hoppat av planet i Forks, redan innan "I didn’t relate well to people my age. Maybe the truth was that I didn’t relate well to people, period." kände jag hur mungiporna drogs uppåt, uppåt, och hur hjärtat slog fortare och fortare.
Under två korta dagar tänkte jag Twilight, pratade Twilight, åt Twilight, sov Twilight, kort sagt levde Twilight. När boken tog slut påbörjade jag omedelbart en andra omläsning. Jag var mer eller mindre hänförd, och jag njöt i fulla drag.
Jag förstår inte längre hur jag kunde känna så starkt som jag vet att jag gjorde för en här serien och särskilt inledningsromanen. Visst, jag har sedan dess läst om Twilight ytterligare 3 gånger och i början av förra året läste jag om hela serien och fann ett visst nöje i den även denna gång. Men den där första underbara förälskelsen har inte kommit tillbaka. Jag hoppas att det inte är för att jag läst så mycket negativt om denna serie sedan dess, eller för att jag vill ta avstånd från de tonårstjejer som hänger på Twilight-fansites, bär Team Edward eller Team Jacob-pins och dyrkar Robert Pattinson som en gud.
Kanske växte vi helt enkelt ifrån varandra, eller också blev min övertygelse om att kärlek omöjligen kan vara så som den beskrivs i Twilight för stark. Jag började irritera mig på små detaljer, lägga märke till alla ordrika beskrivningar av Edwards outhärdliga snygghet och irritera mig på Bellas bristande intelligens. Att lida sig igenom de två första filmerna som verkligen bekräftade mina värsta farhågor hjälpte inte heller. Och efter ett tag kunde inte ens engelskan dölja att det rent språkmässigt fattas det där lilla extra som gör att boken håller.
Sanningen att säga tycker jag fortfarande om Twilight och jag skulle kunna tänka mig att läsa om även New Moon, Eclipse och Breaking Dawn. Men det är med sorg jag konstaterar att det underbara suget efter denna kvartett inte längre är det samma. Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva samma plötsliga och överväldigande sensation med en annan bok... Helst en som har lite bättre rykte.
Jag kände att jag bara var tvungen att skriva någonting. För jag känner precis som du. Twilight var väl ungefär hela min värld och sen nu när jag tittar tillbaka så kan jag inte riktigt fatta varför.
SvaraRadera