Och om jag svarade Halvblodsprinsen, visst skulle ni, mina Harry Potter-gelikar, veta vad jag menade?
Ser ni, liksom jag, hur han
upprepade gånger faller
faller
faller
mot sin oundvikliga död
i slow motion?
Jag vet inte hur många gånger jag har återvänt till samma scen, undrat: "Varför, J. K. Rowling, varför låter du hans hjärta sluta slå?" Och sedan brustit i gråt.
Det är måhända banalt, men mitt eget hjärta smulas sönder, trots att jag vet att han nästan-återvänder och att godheten segrar över allt. Jag blir gråtmild redan när jag nuddar vid tanken, för att han alltid var en del i ryggraden, stödet som alltid skulle vara där. Och så dör han bara.
Dör.
Åh, det är så skönt att kunna tala om det nu utan att bli kallad spoiler. Äntligen kan vi bearbeta sorgen tillsammans.
SvaraRadera