Omläsning är enligt min högst personliga uppfattning en underskattad sysselsättning. Nog för att man redan vet vad som händer i slutet och man får mindre tid för nya böcker; det är ändå något särskilt med att ta del av en berättelse mer än en gång. Har man tur hittar man nya vackra skimringar, har man det inte upptäcker man något som förstör den ursprungliga fascinationen (mer om det kommer för övrigt dag 12). Men så länge jag slipper läsa om i avsikten att analysera finner jag det underbart avslappnande.
Med det sagt läser jag om allt mindre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag läsa om böcker av Roald Dahl, Eva Ibbotson, Laura Ingalls Wilder med flera oräkneliga gånger
utan att någonsin tröttna. Därför skulle också listan över de böcker jag läst mer än 3 gånger nog bli ganska lång. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre utan helt enkelt slänga fram ett vältummat ex: Vattenmelonen av Marian Keyes (th).
Vattenmelonen handlar om Claire som blir lämnad av sin make bara några dagar efter att hon fött deras första barn. Hon tar barnet under armen och åker hem till Irland där hon återinstallerar sig hos sina föräldrar och ägnar några veckor åt att vara tämligen deprimerad och gå sina ganska egna systrar på nerverna. Tills hon får träffa Oerhört Charmige Adam. Då vaknar hon upp ur sin chock, men det är hon inte ensam om.
Låter det ytligt och förutsägbart? Det är det faktiskt inte. Måhända gör min beskrivning inte riktigt boken rättvisa, jag skulle tro att jag inspirerats av en ironisk beskrivning av händelseförloppet som återfinns i en annan Keyes-roman. Egentligen finner jag intrigen välgjord och framförallt är personerna och särskilt huvudpersonen om inte komplexa så åtminstone rätt roliga. Jag tycker om Claires humoristiska berättarröst, hennes sätt att reagera på och hennes handlingskraft. Det är en tjej med toga i!
Det som möjligen kan invändas, utöver att den råkar vara chiclit (så är man rigid och finkulturell är det förbjuden frukt), är att den inte är så unik som man kanske skulle önska. Det finns annat som är snarlikt helt enkelt. Men så är det ju det som är det fina med omläsning, visst kan jag plocka åt mig något annat i samma stil, men den här vet jag ju redan att jag tycker om. Därför är det inte alls omöjligt att den kommer att avnjutas även sommaren -11...
* Blogger tillåter mig paradoxalt nog inte att skriva ut detta i en kursiv text därför att det liknar en HTML-kod
Med det sagt läser jag om allt mindre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag läsa om böcker av Roald Dahl, Eva Ibbotson, Laura Ingalls Wilder med flera oräkneliga gånger
utan att någonsin tröttna. Därför skulle också listan över de böcker jag läst mer än 3 gånger nog bli ganska lång. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre utan helt enkelt slänga fram ett vältummat ex: Vattenmelonen av Marian Keyes (th).Vattenmelonen handlar om Claire som blir lämnad av sin make bara några dagar efter att hon fött deras första barn. Hon tar barnet under armen och åker hem till Irland där hon återinstallerar sig hos sina föräldrar och ägnar några veckor åt att vara tämligen deprimerad och gå sina ganska egna systrar på nerverna. Tills hon får träffa Oerhört Charmige Adam. Då vaknar hon upp ur sin chock, men det är hon inte ensam om.
Låter det ytligt och förutsägbart? Det är det faktiskt inte. Måhända gör min beskrivning inte riktigt boken rättvisa, jag skulle tro att jag inspirerats av en ironisk beskrivning av händelseförloppet som återfinns i en annan Keyes-roman. Egentligen finner jag intrigen välgjord och framförallt är personerna och särskilt huvudpersonen om inte komplexa så åtminstone rätt roliga. Jag tycker om Claires humoristiska berättarröst, hennes sätt att reagera på och hennes handlingskraft. Det är en tjej med toga i!
Det som möjligen kan invändas, utöver att den råkar vara chiclit (så är man rigid och finkulturell är det förbjuden frukt), är att den inte är så unik som man kanske skulle önska. Det finns annat som är snarlikt helt enkelt. Men så är det ju det som är det fina med omläsning, visst kan jag plocka åt mig något annat i samma stil, men den här vet jag ju redan att jag tycker om. Därför är det inte alls omöjligt att den kommer att avnjutas även sommaren -11...
* Blogger tillåter mig paradoxalt nog inte att skriva ut detta i en kursiv text därför att det liknar en HTML-kod
Watermelon var min allra första chiclit som jag läste när den kom ut -95 på Irland. Underbar bok, liksom många av efterföljarna:)
SvaraRadera