Tror du att det är
a) Övärlden-böckerna skrivna av Ursula K. Leguin,
b) Harry Potter av J. K. Rowling,
eller c) Systrar i jeans-serien av Ann Brashares?
(Rätt svar finns i slutet av det här inlägget)
Åh, hur ska jag börja berättelsen om det allra käraste jag har i litteraturväg? Att utan min klasskamrat i mellanstadiet, vet jag inte om jag någonsin skulle ha känt så som jag gör nu? Det var hon som öppnade dörrarna, hon som visade mig magin. Hon hade fått något datorspel (baserat på första boken) i julklapp, det var inte det jag föll för, så jag minns det inte speciellt väl. Vi var inte speciellt läsintresserade på den tiden, utan fann trollkarlsvärlden innan vi, i alla fall jag, slutligen hittade vägen till böckerna om pojken som överlevde, och lät dem flytta in i hjärtat.
Det fanns en hemsida i början av 00talet som var precis som ett virtuellt mini-Hogwarts. Det var tillsammans med min mellanstadiekompis som jag fann den och sedermera böckerna. Så här i efterhand kan det ha varit den bästa hemsidan som funnits i hela vida världshistorien. Det fanns elevhem som man sorterades in i, vid medlemskapsregistreringen (jag hamnade i Hufflepuff). Det fanns en Diagongränd där man kunde köpa drakägg och eldar, trollstavar och katter, råttor och ugglor. Det fanns ett forum där man kunde skriva om (nästan) allting. Det fanns prefekter (såklart), trädgårdstomtar och Bertie Bottsbönor i alla smaker! Det finns verkligen inte tillräckligt med ord, för hur bra den här hemsidan var. Behöver jag ens säga att jag saknar den?
Då var böckerna min bästa tillflyktsort; äventyret, som utvecklar sig till ett krig på liv och död, och magin, kamrater, magin! (Jag vill kunna beskriva, för er, exakt vad det är som är så magiskt med böckerna, men det är kanske onödigt för en som inte redan är frälst och som dessutom tror att jag är galen.) Jag har så många minnen från tiden när jag läste böckerna första gången som sitter ihop med dem. Därför kommer jag alltid att förknippa dem speciellt med det här: berg- och dalbanan på högstadiet, SORGEN + LYCKAN och uppesittarnätterna.
Nu tar jag fram dem när jag vill ha något lättsmält, något som får mig att skratta och när jag har en klump i halsen och måste gråta, för att mitt hjärta av en outgrundlig anledning känns tungt. De är också bland de få böcker som kan hålla mig vaken en hel natt, trots att jag har läst dem om och om igen.
Vad jag inte gillar är epilogen i (vad som sades vara) sista boken, den är helt onödig. Däremot så är jag tvärsäker på att jag inte vill att det ska komma fler uppföljare.
(Rätt svar: b)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar