Ut ur bubblan, in i världen

Efter att ha läst lite om filterbubblan i Eli Parisers The Filter Bubble - what the Internet is hiding from you, från 2011 (notera pre-NSA-avslöjande), om bland annat om hur den världsvida webben blir allt mer snävt, eftersom det du gör på internet spåras och sparas, samt intervjuat gymnasiekillar om deras twitteranvändande och hört talas om kampanjen We Need Diverse Books har jag reflekterat kring min egen läsning.

Pariser (2011) skriver att det du ser på internet justeras efter dina behov och begär, för att företag som Netflix, Facebook, Google och Amazon, ska tjäna pengar på ditt användande av webben.

"We're never bored. We're never annoyed. Our media is a perfect reflection of our interests and desires. /.../ But it comes at a cost: Making everything more personal, we may lose some of the traits that made the Internet so appealing to begin with". (s 12)

När internet slog igenom, hade man en vision om en värld med oändlig mängd fakta - vilket internet faktiskt är! - men på grund av att företagen nuförtiden anpassar sina rekommendationer efter vad du gillar och vilka personer du följer eller är vän med (med andra ord de du omges av) kan det ibland kännas som att internet tar slut: du går i samma cirklar, ingen lägger upp någonting nytt. Pariser säger vidare i ett TED-prat att det är farligt när internet visar dig vad det tror att du Vill se, istället för det du Behöver se, eftersom du då kommer att hamna i en filterbubbla och inte får veta vad som finns utanför den. Det finns massor med dåliga exempel på när filterbubblor har slagit fel och det största är väl Breivik och Utøya sommaren 2011, men det finns också bra exempel, som att personer som inte känner att de passar in någonstans, kan hitta en fristad på internet med sina likasinnade. Men det är inte riktigt det jag vill ta upp här, utan mer detta faktum att det är mycket troligt att den film du senast såg och/eller den bok du senast läste, blev du rekommenderad för, efter dina tidigare referenser. Nästan alla intervjupersoner till mitt och min väns uppsatsarbete, svarade på frågan hur de fann nya konton att följa med att det var någon de redan följde som "retweetade" ett annat konto. Det kan verka som att deras världsbild vidgas på detta vis, men det är snarare motsatta, att den inte gör det, för att deras val att följa det nya kontot förmodligen är baserat på vad de själva är intresserade av och kan därför vara  ungefär som de själva, i intressen och samhälleliga och kulturella åsikter.

Jag hade tidigare en uppfattning om mig själv att jag läste väldigt varierat, alltifrån avgrundslöst olycklig kärlek till fransk surrealism, men att jag kunde läsa fler författare som jag inte hade läst innan, vilket till slut blev ett inofficiellt nyårslöfte som jag inte har varit speciellt bra på att hålla. Det här året har hittills endast åtta av de arton utlästa böcker, varit skrivna av författare jag inte läst innan, (och om det anses vara relevant: fyra av arton har varit omläsningar). Ser man i den här bloggens samlade lista över alla titlar vi har skrivit om, kan man snabbt göra en generalisering kring vad det är vi läser: mycket västerländskt, med någon enstaka vind från öst. Nya författare i all ära, men vad säger det egentligen om mig och min världsbild, om jag mestadels läser böcker skrivna av författare som skriver om miljöer som jag redan är bekant med? Jag kanske borde ändra mitt nyårslöfte, för det får man, till att läsa böcker från andra delar av världen? Det finns de som redan är bra på det här. Bloggaren Lyrans Noblesser är ett ypperligt exempel på det här. Hon håller bland annat i en jorden runt resa, där man ska läsa böcker från (nästan) alla världsdelar.

Läsning drivs (eller borde drivas) mestadels av lust, vilket kan vara en av anledningarna till varför jag har valt att läsa de böcker jag läst, för att deras baksidetexter etc. har väckt någonting hos mig som gjort mig intresserad. Men kanske borde det handla lite mer om utmaning, att man då och då ska ta sig utanför sin bubbla och mötas av något okänt. En av de bästa sakerna med läsning är just att man kan befinna sig på flera platser samtidigt: jag kan vara i en liten stad i Sverige och samtidigt vara i en säng på andra sidan jordklotet, letandes efter Alaska. Genom läsning ges man en fantastisk möjlighet att gå utanför sin bekväma zon ganska riskfritt, fysiskt sett, och det ska jag ta försöka ta vara på från och med nu. Det återstår att se hur väl jag kommer att följa det här, men jag tror ändå att det är ett steg i rätt riktning, att ha uppmärksammat detta mönster.



Mer om hur du tar dig utanför filterbubblan på internet: 10 Ways to Pop Your Filter Bubble

Läst i april

//Viktigt//
Goodnight Mr Tom, Michelle Magorian (På engelska, Skönlitteratur, Ungdom)
William placeras hos Mr Tom och hans hund på landsbygden under andra världskriget. Det är till en början trevande och trassligt; det märks att William kommer från ett dåligt hem, han drömmer mardrömmar om nätterna och kan knappt äta, men det blir bättre efter ett tag. Även Mr Tom, som efter sin frus död isolerat sig från övriga i byn, öppnar upp sig allt mer och blir till slut en del av det lilla samhället. Alla är jättesnälla mot William och han, som förut aldrig hade haft något, blir överväldigad varje gång. Den här lästes för en bokcirkel och det rådde olika åsikter kring boken. Vi blev till exempel förundrade över hur vissa inslag kunde finnas med i en bok för yngre personer, men jämförde sedan med Harry Potter som också innehåller hemska inslag. Jag tyckte att det var lite svårt i början att förstå, eftersom Magorian skriver dialektalt i dialogerna, men jag kom snart in i det. Jag förstår verkligen den gråtpotential alla pratar om att den har och hade jag varit yngre hade jag nog tyckt om den ännu mer.

1Q84 andra delen, Haruki Murakami (Skönlitteratur)
Jag vill säga att man får mer klarhet efter att ha läst två delar av tre och ja, till viss del får man väl det, men samtidigt har det uppstått ännu fler frågor: Hur ska det nu gå för Tengo? Vad hände med Aomame? Vem är egentligen Fukaeri? Det är som att försöka springa ifatt någonting som hela tiden ligger tio steg före. Slutet, med tillhörande referenser till Alice i Underlandet, var fullständigt obegripligt och egentligen vill jag ju läsa sista delen på studs, men vi har bestämt oss för att ta en paus och försöka klämma in till exempel Amanda Svenssons senaste istället, mellan allt uppsatsskrivande.

Det handlar om dig, Sandra Beijer (Kärlek, Skönlitteratur, Ungdom)
Det här är Sandra Beijers debutroman om den där himla tonårskärleken, om besattheten när man är kär i någon, om detaljerna man lägger märke till som man annars aldrig ser, om att inte kunna andas för att man har fallit så jävla hårt för en annan person. Allt det där känner jag igen, Beijer förmedlar känslorna briljant med de enklaste medlen, men orden tar sig ändå inte in under min hud, bygger inte fågelbon bakom mina revben. Språket liknar Gunnar Ardelius enkla, men rösten är en annan. Det kanske är tilltalet som stör mig, att det är ett jag som talar till ett du som är pojken med konkav bröstkorg och som svär på ryska. Det kanske är något annat. När jag tänker på den här i efterhand tänker jag alltid att den är genialisk: att den trots alla namn i omloppsbanorna centrerar sig kring ett jag och ett du som förblir anonyma som för att ytterligare bevisa att de två är de viktigaste i universum och sedan tänker jag alltid på hur de två sista sidorna tar andan ur mig, för det är det perfekta slutet.
För mer Sandra Beijer: gå in på hennes blogg, i högerkanten någonstans har hon listat extra bra blogginlägg hon själv har skrivit, till exempel Bli ihop, Brevväxling med en mamma och Om morrhår och beniga axlar.

Andra om böcker

En annan sitter nu för tiden mest med huvudet uppe bland uppsatsskrivarmolnen och fokuserar knappt på annat än texter om sociala medier och ungdomar, vilket i sig inte är något jag klagar på, men det lämnar inte mycket utrymme till annat, som till exempel att läsa de där böckerna jag har lånat från biblioteket. Detta inlägg handlar därför om andra som har pratat/skrivit om böcker och läsning.


1. Sandra & Michelle - Bokpodden
Bloggaren Sandra Beijer och hennes kompis Michelle har en podcast som jag tycker är bra! De har väldigt bra samtal kring olika ämnen, som döden, hur det är att vara singel och kändisar. I det här avsnittet diskuterar de läsning och böcker. "Man ska inte vara rädd för klassiker" - S. B.


Nämnda böcker:
Middlesex av Jeffrey Eugenides
The Joy Luck Club av Amy Tan
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Matilda av Roald Dahl
Vredens druvor av John Steinbeck
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Skeppsbrott, 101 sanna kärlekshistorier av Dan Rhodes
Harry Potter av J. K. Rowling
The Wave av Todd Strasser
Flugornas herre av William Golding
Hungerspelen av Suzann Collins
Twilight av Stephanie Meyer

Nämnda författare (utan specifika titlar):
Haruki Murakami
Jonathan Safran Foer
Ernest Hemingway


2. Crash Course Literature (1 och 2)
Författaren John Green fördjupar sig i utvald litteratur som Jane Eyre, Hamlet, Catcher in the Rye (på svenska: Räddaren i nöden) och så vidare, på youtube. Varje avsnitt är intressant och får mig att vilja läsa de böcker jag inte ännu läst, vilket är ganska många.


3. Shakespeare condensed
Youtubaren TheGeekyBlonde har moderniserat, kondenserat och filmatiserat egna versioner av några av Shakespeares pjäser. Något förvirrat, men också kul och annorlunda. Filmerna är mellan 5 och 20 minuter.



4. Allt vi säger är sant - John Green
Allt vi säger är sant är en podcast om ungdomslitteratur. Jag har endast lyssnat på det här avsnittet, om jag ska vara ärlig, mest för att det här avsnittet handlade om John Green, som är en av mina favoritförfattare. I det här avsnittet hade de bjudit in fyra välartikulerade sjuttonåringar och lät dem prata om hans böcker. Det var sjukt hur mycket de visste om John Green, sjukt men bra. HÄR finns mer information och litteraturlista.



5. Fiktionen torkar dina tårar men gör dig inte till Sylvia Plath
Det här är den absolut bästa texten jag har läst på väldigt länge. Det är en reflektion kring läsandet och vad det gör med oss, varför det är viktigt att läsa och hur litteraturen räddar oss, hur vi speglar oss i det vi läser. Evelina får ett mail från en som "läser för lite böcker" om hur det kommer sig att hon läser så mycket, men svarar inte. Det här inlägget är svaret, samtidigt som hon vävar in personliga historier som till exempel om hur hon är Ester Nilsson och hur en person hon kallar M är Hugo Rask. Tonen är formell men ändå hudnära. Den avslutas så här:

"Fiktionen och läsningen torkar tårar ibland, ger oss vår identitet (”min identitet är en blandning av arv, miljö och alla de där böcker jag läst” som Jessika Gedin sa) och gör att vi ibland sträcker lite extra på ryggen för att vi har en fiktiv flicka bredvid oss. Men läsningen och fiktionen gör oss också tråkiga, självupptagna och grandiosa (vi blir inte författare i litteraturkanon bara för att vi kan citera Virginia Woolf, även om vi tror det.)" 
Alla måste läsa och läsa igen.

Läst i mars


The History of love, Nicole Krauss
En fantastisk roman om kärlek, med många lager. Den är inte mer än det och samtidigt så mycket mer. Jag har skrivit om romanen två gånger, en gång 2009 och den andra gången fem år senare. Den är öm och sticker till på samma gång.

Det handlar om kärlek, Charlotte Fruergaard
Den är uppbyggd som vad jag tror självhjälpsböcker är strukturerade, med inledande texter och efterföljande lektioner där man skulle se mönster i sitt eget beteende för att kunna lösa de problem man eventuellt har, men jag tog nog mest till mig det som var relevant för mig. Jag vet inte om den ger praktisk hjälp, men den handlar precis om det som titeln säger: Kärlek. Sedan kan råden appliceras på det mesta, vare sig du är kär i en partner eller har en kär vän. Det tror jag.

Frances, del 3, Joanna Hellgren
Tredje och avslutande delen i Joanna Hellgrens trilogi om Frances och personerna i hennes närhet. JÄTTEBRA. Jag blev något förvirrad när en ny karaktärs berättelse kom in, för att jag är glömsk, men allt löste sig när jag läste en recension av serieromanen som jag googlade fram. När jag till slut fattade, fattade jag också det jättebra slutet.

Looking for Alaska, John Green
Det är fascinerande att det finns böcker som hela min kropp längtar tillbaka till, som jag vet och har haft erfarenhet av att de är sorgliga. Det är som att jag vill få ett slag i magen eller längtar efter att bli fälld psykiskt. LfA är en av dem och till slut gav jag med mig. Jag hade kunnat författa ytterligare ett inlägg om LfA som är mer strukturerat och mer sammanhängande än det jag skrev i all febrig hast efter att jag även läste ut Paper Towns i ungefär samma veva, hösten 2011, men jag har inte de orden nu. LfA innehåller mycket kloka ord som är värda att påminnas om. Den är som en hand att hålla när det är svårt.




--- + BONUS!!! + ---

"Inlägg som jag tänkt skriva, men som förmodligen aldrig kommer att göra", nr 1: Min Marilyn

I vilken jag inledande presenterar min anteckningsbok (med Marilyn Monroe på omslaget, därav titeln), där jag skriver in vilka böcker jag läst, samt filmer (och teaterföreställningar, de är få, därav denna parentes) jag sett, månadsvis. Den här idén dök upp, när jag insåg att jag skulle se mer än dubbelt så många filmer än böcker jag skulle läsa ut, vid mars månads slut. Den slutliga siffran hamnade på 20 sedda filmer, mot 4 lästa böcker. I väntan på att detta inlägg på något mirakulöst vis ska materialiseras, vill jag tipsa om några av de filmer jag sett den här månaden. OBS jag försöker inte förvandla denna blogg till en bok- och filmblogg. Förlåt på förhand för att det här inlägget blir superlångt.

1. Her
Den här filmens titel borde egentligen skrivas med versaler och fetstilt och vara understruket samtidigt, för att jag såg den två gånger. Den slog väldigt hårt i mitt hjärta. Den handlar om kärlek som är omöjlig. Allt är bra med den. Musiken, dialogerna, skämten, färgerna.. Om jag skulle jämföra den med en film: som en blandning mellan Lost in translation och Lars and the real girl. Jag grät. Jag lyssnade på The Moon Song mer än 122 gånger efter att ha sett filmen.

2. Martyrs
Sjukaste filmen jag sett på länge. Innehåller väldigt jobbiga scener, samt sjuk plot twist. Den tog aldrig slut. Det minst sjuka är kanske att jag och mina vänner hittade den här filmen i en gammal skvallertidning under rubriken "skräckfilmer du måste se" eller något liknande. Alltså, det är ju en skräckfilm, men kanske inte en sådan man i första hand tänker på. Jätterått material. Ska jag vara ärlig skrek jag, blundade och höll för öronen mest.

3. Nymphomaniac I och II
Hur är det möjligt att man ska kunna förklara vad denna film handlar om, när det enda man tänker på är slutscenen som bara gör en frustrerad? Men: skitbra, verkligen. Historien om Joe är uppdelad på ett Wes Anderson-vis och skapar intressant diskussion om hur filmen hade varit om samtliga könsroller hade varit ombytta. Mycket naket naturligtvis och tunga scener. Jag såg den förkortade versionen, men är nyfiken på hur den oklippta versionen är.

4-9. The Grand Budapest Hotel, Smala Sussie, Weekend (2011), Wadjda, Midnight in Paris, Stories We Tell.

The history of love/Kärlekens historia (5 år senare)

http://www.flickr.com/photos/margaret_van_patten/3716460059/
Margaret van Patten
Tid är något jag har svårt att förhålla mig till. Man behöver inte vara vetenskapsman för att veta att tiden är en konstant och kontinuerlig faktor i alla ekvationer som rör livet; konstant i den bemärkelse att tiden alltid måste tas i beaktning och kontinuerlig, därför att den aldrig står still, och således torde inte heller jag göra, i viss mån. Därför har jag insett att det är nödvändigt att läsa om gamla favoriter, inte bara för att de är bra, utan för att testa dem och se huruvida de fortfarande platsar bland listan över älsklingar i litteraturen. Om det går för lång tid mellan gångerna, tror jag att man blir rädd för att man ska bli besviken för att den inte är lika magisk som man minns den. När det händer, ska det inte ses som att man "förlorar" någonting man har tyckt väldigt mycket om, utan se det hellre som att den här romanen passade dig en gång, men inte längre. Det handlar mycket om att komma över den där eländiga tröskeln av romantiserade bilder och känslor och se om texten fortfarande fängslar hjärtat eller om det är dags att släppa taget om den. Människor förändras och det är okej. Nu menar jag inte att man ska släppa taget om den förr älskade boken helt, bara för att den inte passar en just nu. En vän till mig skrev nyligen att man inte ska tappa kontakten med sig själv, vare sig det är sitt 2009 års-jag eller den du är idag. Det är något som är viktigt att komma ihåg, speciellt när allt runt omkring en handlar om att komma framåt.

När jag följaktligen läser The History of Love, ungefär fem år efter att jag läste Kärlekens historia för första gången, och dessutom på ett annat språk, är det som att jag läser den för första gången, trots att jag vet att det är andra gången. Mycket av det jag skrev 2009, stämmer fortfarande, till exempel "[d]en här boken har tre berättelser, och så småningom även fyra, som allihopa har en koppling till en bok med titeln Kärlekens historia" och "[d]en här boken väcker alla sorters känslor under tiden som man läser den: lycka, sorg, ilska, saknad men också förvirring om man inte är tillräckligt uppmärksam för här spelar detaljerna roll". Men den är så mycket mer, än det jag skrivit. Det är så mycket i texten från 2009 som jag känner att jag har missat och som jag vill lägga till. Jag är äldre nu, hela fem år äldre. Jag vill inte se det här inlägget som en separat text om Nicole Krauss Kärlekens historia/The history of love (hädanefter THoL), utan som ett tillägg till den text som författades 2009. Det här är ytterligare ett lager:

Författaren Nicole Krauss har en mjuk berättarröst, en sådan man önskar att alla historier ska ha. Jag vill vila i hennes språk när jag läser om Alma, flickan som var döpt efter universums centrum för författaren av The History of love (observera bok-i-bok-formatet), om Almas lillebror, vars smeknamn kom ifrån att han alltid trodde att han kunde flyga, om Almas mor, som får i uppdrag att översätta The History of love åt en, visar det sig, mycket viktig person, om Zvi Litvinoff, som, utan att avslöja för mycket, faktiskt är den som förlorar, och slutligen om Leopold Gursky, vars roll är mycket större än vad man först anar. Det här är en trasslig historia; Krauss ger oss en historia, som senare visar sig vara tre, men egentligen är en enda? Det är en näckros som vecklar ut sig, långsamt och mjukt. Berättelsen i THoL står aldrig still, ständigt kommer nya överraskningar fram. Jag slås av att jag blir överrumplad nästan vartannat kapitel. I Almas sökande på sanningen, vecklas en ny historia fram, en vars pusselbitar ständigt har funnits i periferin men som ingen  någonsin har orkat pusslat ihop. Jag lägger märke till andra saker. Som hur väl Krauss har tagit fram de olika rösterna, så att var och en låter autentisk och hur THoL egentligen är två böcker, hur jag önskar att The History of love (boken i boken) också var en egen. Och hur de olika kapitlena är markerade med olika symboler, för att man lättare ska kunna urskilja dem: Almas med en kompass och Leopolds med ett människohjärta, till exempel. Det är en babusjka (jag kan ha använt den här liknelsen innan, jag är inte säker), där den allra sista dockan också är den allra viktigaste ingrediensen (hjärtat), nämligen kärleken.

På frågan om THoL/Kärlekens historia fortfarande har en kär plats på listan över mina favoritböcker, måste jag svara ja. Den kanske inte slår mig som lika storslagen, som första gången jag läste den, eftersom jag på förhand redan visste hur fantastisk den var (och fortfarande är). Men jag blev ändå överraskad. Det beror väl mest på att det enda jag hade memorerat var att den var fantastisk, men inte varför. Nu vet jag.

Bookbirds läser: 1Q84, andra boken (kapitel 8-11)

12 MARS 2014 / Den soliga onsdagen
OBS Reviderad konversation
OBS Innehåller spoilers



Blåmesen: Jag gjorde väldigt snabba anteckningar, ville inte störa läsandet för mycket nu när jag tyckte det började bli spännande
Stjärtemes: Ja!! Det hände sjukt mycket grejer den här gången
Blåmesen: Verkligen! Men så har vi också passerat halva boken nu

Blåmesen: Ska vi ta oss kapitelvis igen?

Stjärtmes: I kapitel 8, som handlar om Tengo, åker T och hälsar på hans pappa. På tåget läser T en berättelse om katternas stad, i vilken huvudpersonen i historien inser att det är en plats där han ska "gå förlorad på", för att han på något vis har blivit osynlig.
Blåmesen: Jag tyckte att novellen om katternas stad var fruktansvärt obehaglig
Stjärtmes: Jag också. Den kändes lite som Spirited Away, tyckte jag!
Blåmesen: Ja, något ditåt!

Blåmesen: Och så kom han fram till sin pappa och insåg först, i receptionen, att han inte var någon vidare son (inte hälsat på på länge, sjaskig), och sen: att hans pappa inte var hans biologiska pappa
Stjärtmes: Hans mamma hade lämnat dem när han var liten och så hade hans "pappa" tagit hand om honom som om han var hans biologiska.

Stjärtmes: Var hans pappa dement också? Han hade någon sjukdom i alla fall, som gjorde att han glömde saker och sade underliga saker.
Blåmesen: Japp. Så det är hela tiden lite oklart hur "med" han är.

Blåmesen: Inte så intressant för handlingen, men diskutabelt: s 145: "/.../ Varför kan jag inte älska mig själv? Jo, därför att jag inte kan älska någon annan. Genom att älska en annan människa och bli älskad tillbaka finner man ett sätt att älska sig själv på. /.../"
Stjärtmes: Vad tycker du om det?
Blåmesen: Det känns som ett diametralt motsatt påstående, jämfört med vad man oftast får höra
Stjärtmes:
Ja, det är sant. Man ska ofta börja med sig själv.
Blåmesen: Det skulle kunna vara något kulturellt betingat i och för sig, ungefär som det här med realismen som vi tog upp vid förra tillfället
Stjärtmes: Det är märkligt (och intressant!), med kulturella skillnader. Det är så tydligt i väst att det just är individen som är viktig, åtminstone just nu. Jag vet inte hur det är i Japan, men kanske att kollektivet är viktigare
Blåmesen: Det är möjligt. Eller också är de också ett uttryck för tomhet; tomhet i pappans huvud och i Tengos hjärta
Stjärtmes: Du menar att han behöver någon att fylla ut sitt hjärta med och att han sedan ska kunna känna sig hel eller tycka om sig själv?
Blåmesen: Nåt ditåt

Blåmesen: Kapitel 9 då! Aomame kommer in till ledaren som lägger alla kort på bordet à la film där skurken prompt ska berätta hela sin plan (varpå hjälten får tid att stoppa den)
Stjärtmes: Världens öde ligger i Aomames händer och hon tvekar

Blåmesen: Jag blev frustrerad när hon tvekade. Hon var villig att ge upp vad lite hon hade att hålla fast vid i sitt liv för att utföra uppdraget och när tillfället väl infinner sig tvekar hon

Stjärtmes: Vi kanske inte ska blanda in religion i det hela, men vem var det som kom på att småtjejer skulle ligga med honom? Har det funnits andra ledare, med samma åkomma som hans tidigare??
Blåmesen: Det kan man verkligen fråga sig! Vaddå "det är deras jobb"???
Stjärtmes: Hur länge har den här tron funnits egentligen? osv.
Blåmesen: Mm. Vi kan ju alltid hoppas att vi får lite fler svar framåt. Pratade de inte om vem som namngivit Little people?

Stjärtmes: Aomames historia har varit ganska utdragen tycker jag. Det är inte mycket som händer i dem, utan man får den bitvis
Blåmesen: Håller med. Tengos kapitel sträcker sig över typ en dag, Aomames över max en halv och i det här fallet: typ en timme? Sedan har jag i och för sig inte antecknat så mycket om kapitel 10 heller. Bara att Fukaeri och Ushikawa dyker upp igen!
Stjärtmes: Just det! Fukaeri var också kryptisk
Blåmesen: Som hon brukar vara

Blåmesen: Jag minns inte riktigt vad Ushikawa sa. Men han blev visst inte så glad över att Tengo inte ville ta emot stipendiet.
Stjärtmes: Han förstod inte varför T inte ville ta emot pengarna. Enligt Ushikawa hade de andra (jag antar att han menar den där förläggaren som jag har glömt namnet på) utnyttjat T och trots det ville T skydda dem.
Blåmesen: Fukaeri antydde väl något liknande, eller i alla fall att de liksom inte hade något att förlora nu utan måste vara tillsammans

Stjärtmes: Sedan hade T frågat om Yasuda, kvinnan som T låg med och som hade försvunnit
Blåmesen: Just det, det gjorde han. Och Ushikawa förnekade allting
Stjärtmes: Ushikawa nämnde Ts mamma. Nu citerar jag Ushikawa: "Det jag vill säga är att det finns tillfällen här i världen då det är bäst att inte veta något. Till exempel vad beträffar er mor också. Det skadar er att få reda på sanningen. Om ni får veta sanningen, måste ni dessutom ta på er det ansvar det medför."
Blåmesen: Det ska bli väldigt spännande att se hur vad som hände Tengos mamma har med historien i övrigt att göra
Stjärtmes: Ja! Jag hoppas att det inte bara är en lös tråd som inte leder någon vart, utan att det faktiskt är något viktigt, det som hände Ts mor.

Blåmesen: Och så kapitel 11 då. Aomame fixar inte att döda ledaren, trots att han vet att det är det hon kommit för att göra och ber henne göra det. Med ursäkten att hon vill att han ska lida?
Stjärtmes: Hon kanske vill att han ska dö på ett mer plågsamt vis. Hennes metod verkar nästan vara något som man ser fram emot
Blåmesen: Och samtidigt: så länge han lever kommer han antagligen ligga med småflickor?

Blåmesen: Jag blev också fundersam i det här kapitlet på om inte Tengo och Aomame lever i samma värld trots allt
Stjärtmes: Hur då?
Blåmesen: Det har jag förstås inte skrivit något om... Jag ska titta efter. ... Ja just det, det var för att Tengo omnämndes igen. Men det är i och för sig inte något bevis för något alls. s 199: "Om du tar mitt liv här, ska jag i gengäld se till att rädda Tengo Kawanas liv. Så pass mycket makt har jag fortfarande"

Blåmesen: Även: "Det finns ingenting i den här världen som inte tar ett steg utanför hjärtat."
Stjärtmes: Det fick mig att tänka på NSA igen. "Jag vet allt om dig."

Stjärtmes: Och JUST DET. Ledaren hade ju magiska krafter
Blåmesen: Ja. Ledaren verkar ha både psykiska och fysiska 'superkrafter' av något slag

Stjärtmes: Och fortsättningen, när han säger att Tengo Kawana råkat "bli en existens som har en inte så liten betydelse för oss"
Blåmesen: Ja. Om det är Tengo som skriver så syltar han in sig själv rejält...

Stjärtmes: Nej men minns du inte att hon trädde in i en "ny värld" i första boken, förresten?!?!
Blåmesen: Det gör jag inte. Jag vet att hon hittade på 1Q84 men vet inte riktigt varför. Minns du mer/kan du upplysa mig?
Stjärtmes: Jag tror att hon gjorde en massa research och det var mycket som inte hade hänt som hade hänt innan? Hon gick under en bro eller in i ett rum vid en motorväg, minns jag. Det måste ha varit i början.
Blåmesen: Ja, det här med att hon promenerade runt vid en motorväg minns jag, men inte så mycket vad hon tänkte på (mer än sitt eget utseende)
Stjärtmes: Ja, jag minns inte heller mer än så. Det står inget om det på bloggen heller ... Heeh

Blåmesen:Och nästa kapitel heter Sådana som inte kan räknas på fingrarna. Låt mig gissa att det är Fukaeri som åsyftas. Det ska bli spännande att se vad som händer! Antar att vi delar återstoden i 2 bitar?


Fler diskuterade kapitel » 1-2, 3-7, 12-17, 18-24

Läst i februari


Februari kändes längre än vad den borde ha gjort. En månad med färre dagar än alla andra, borde inte kännas så här lång, tänker jag kanske varje år, men glömmer i sådana fall bort det. Den här månaden har jag mest sett bra filmer (Dogtooth, Upstream color, Kyss mig, Requiem for a dream, Gravity och Cherry blossoms - se!!!), skrivit på en himla forskningsöversikt och lika många delar skrattat och gråtit. Sju böcker har blivit utlästa. Tre av dem har jag redan skrivit om; Pressa läpparna här av Agneta Klingspor, The return of Hjärtans fröjd av Per Nilsson och Kamalas bok av Inger Edelfeldt.

Därtill fann jag Francesco Alberonis Drömmar om kärlek intressant, den handlar främst om förälskelse. Alberoni hade intervjuat ett flertal italienska ungdomar i olika åldrar om deras syn på kärlek och jämfört deras svar med varandra. Visserligen gjordes undersökningen under 80-talet, så de kändisar ungdomarna var förälskade i var sådana som Arnold Schwarzenegger, Madonna, Michael Jackson och andra okända italienare, men det var intressant ändå att läsa om hur flickorna oftast blev kära i äldre pojkar, medan pojkarna oftast blev kära i flickor i deras ålder, för att de tror att de inte lever upp till de äldre flickornas krav. Alberoni tar även upp andra kärleksteorier, bland annat De Rougements teori om att folk alltid söker efter den stora passionen och att äktenskapet därför skulle vara hotat, och Stendhals teorier om fyra sorters kärlek: den fysiska, den smakfulla, den flärdfulla och den passionerade.

En annan bok som jag läste och tyckte mycket om var Elin Wägners Norrtullsligan, om fyra kontorister i början 1900-talets Stockholm. Huvudpersonen Elisabeth och de andra försöker överleva på den knappa lön de får. Samtidigt kokar frustrationen under ytan bland kvinnorna: varför ska de betala skatt när de inte får något att säga om i samhället? Drömmar blandas med förtvivlan och vänskap frodas och tärs i den lilla vänskapskretsen. Tillsammans är de starka, men ibland är det svårt att gå enade.