I min upplaga har man slagit de båda delarna samman, inom en och samma pärm, och tur är väl det, för då kan man direkt hoppa till nästa, när den första blivit utläst.
Den första delen fokuserar på Didrik, en drömsk tolvåring, vars största önskan är att bli nästa Stevie Wonder. Han spelar och sjunger 'I love you, I love you, I love you, not just philosophically' och komponerar egna låtar, trots att han inte kan läsa noter, även om han tar pianolektioner, vilket gör hans pappa galen. Didrik blir kär i Yrla, som räddar honom på stranden. Yrla är en världskänd pianist som under sommaren bor hos Teofil och om Didrik vore lika gammal som Yrla hade de kunnat vara kära i varandra.
Den andra delen fokuserar på Ebba, Didriks lillasyster, som ofta pratar i versaler med fler än ett utropstecken efteråt och som har sina egna problem. Ebbas bästa kompis Philip är en fantastisk skattsamlare och stigfinnare, men en dag förändras allting och Ebba ser på honom med andras ögon. Ingenting är sig likt efter det. Dessutom dyker Philip inte upp som han lovat och är försvunnen i flera dagar. Efter ett möte på killarnas toalett blir Ebba vän med Mårten, en bortskämd rikemansunge med uppenbar attraktion bland de populära tjejerna, och Ebba, som tidigare varit avskydd, blir plötsligt älskad och avundsvärd. Hon börjar ljuga, både för Philip och sina föräldrar. Ingenting känns bra.
Det genomgående temat i båda delarna är kärleken, hur den uppstår och tar slut, hur den krossar hjärtan och lagar dem. I Didriks fall är det en ond cirkel av olycklighet. Ruben är kär i Tova som lyser upp som en sol när hon ser Didrik som är för liten för att vara ihop med Yrla som väntar på någon som aldrig kommer. Den enda som inte är olycklig tycks vara släktforskaren Teofil. Hos Ebba är det snarare det klassiska triangeldramat om vem hon ska välja, Philip eller Mårten, den riktiga vänskapen eller den falska.
Något som är skönt i "Ebba" och "Didrik" är att föräldrarna tillåts vara ledsna, otrogna och sårade. De har nästan lika stor betydelse som huvudkaraktärerna, trots att de bara finns i bakgrunden. Det här är den bittra vardagsrealismen som, trots mer än tjugo år på nacken, känns tidlös. Ingenting varar för evigt.
Min favorit bland alla karaktärer är den inte-erkända operasångaren Kaj Husell (i serien spelad av Helge Skoog), som sedd med dagens ögon kan undras vara sinnessjuk eller ej. Han står på stranden och övar på arior, för han får inte göra det hemma av sin fru som slutligen hotar med att lämna honom om han inte slutar. Han låter sig inte slås ned av att behöva anpassa sig inom konventionella ramar, för han har en passion, en dröm, som han värdesätter högre än alla normer. Han ska ju sjunga på operan i Sydney! Allt som fattas är en inbjudan från dem. Att leva ett liv utan passion är inget liv, enligt herr Husell. 'Kärleken,' säger han till Didrik, 'är livets högsta konst och största utmaning!'
Även om ingenting varar för evigt, ska man inte glömma att "Ebba" och "Didrik", skrivna av Christina Herrström som också stod för manus för tv-serien, främst är avsedd att läsas av unga ögon. Dramaturgin är därför klassisk. Efter en konfliktlösning står en pappa ute i regnet och ber om att få komma tillbaka, att den här gången ska han stanna, och en Ebba berättar för Philip att pappan verkligen menade det.
