I eftermiddagssolen

Det här är FEL.

Istället för att plugga inför ett matematikprov umgås jag med Paulo Coelho och äter små tomater. Jag måste göra något av min icke-existerande motivation. Jag vill ha lov, lov, lov.

Barabbas

"Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok."

Så börjar Pär Lagerkvists Barabbas, tydligen en mycket känd bok både i Sverige och internationellt. Något oväntat var att den här boken, gammal, sliten och fjäderlätt, tilltalade mig. Barabbas är den stråtrövare som enligt Bibeln frigavs istället för Jesus. En man född i hat som inte verkar höra hemma någonstans.

Lagerkvist skildrar Barabbas rotlöshet, hans omedvetna försök att anknyta till andra människor, att höra ihop med någon, hans försök att tro. Stora, essentiella problem behandlas men det lyckas hålla sig tydligt - inga flumpoetiska utsvävningar. Antagligen är det därför jag tycker om boken, som också är förvånasvärt modern för att vara utgiven 1950.

Kvinnor på ett tåg

Nu kan jag äntligen dra ett streck över ännu en bok på listan jag för första gången skapade för cirkus två år sedan. Jag kan inte riktigt dra mig till minnes varifrån jag första gången hörde talas om Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Det kan lika mycket ha varit från Kobra som från ett annat kulturprogram, vad jag minns var det någon som blev intervjuad på ett tåg (passande nog).

Det är en bra bok som innehåller bland annat detta:
gamla traditioner möter moderna tankar och jämställdhet, ord om kvinnors fria vilja, kvinnors rätt i samhället och kvinnors obligatoriska ställning inom familjen, bra språk med detaljrika livsskildringar, kärlek, karaktärer med olika erfarenheter, tågresor, sex, ett långsamt tempo, Indien, en ordlista längst bak för ord som inte blivit översatta i boken (de flesta var indiska maträtter), tvivel, sorg, död, lycka, lata, appor och ammor, bröder och systrar och visdomsord.

Män som hatar kvinnor

Den skicklige men förtalsdömde journalisten Mikael Blomkvist gräver i ett 40 år gammalt försvinnande. När han börjar komma något saftigt på spåren visar det sig att fallet är skrämmande aktuellt... Ta Liza Marklunds Sprängaren. Lägg till den galna släkten Vanger, hålan Hedeby och en asocial datorhacker. Et voilà: Stieg Larssons omtalade Män som hatar kvinnor.


När jag läser haussade böcker blir jag av någon anledning alltid rädd att de ska vara dåliga. Alltså är det extra skönt i de fall det visar sig ligga någonting bakom det mediala och populära intresset för boken. Det här är inte det bästa jag läst, men den ligger bra till inom sin egen genre: deckare/thriller. Boken har ett skönt driv; till och med då Mikael sitter och läser pärm efter pärm polisundersökning är det något som drar framåt, framåt. Drivet gör det lätt att ignorera vissa klumpiga dialoger och långrandiga datorbeskrivningar.

Det är skönt med en thriller som vågar sätta brottet i fråga i centrum och låta personernas privatliv hamna mer i periferin. Eller kanske är det bara en ovanligt lyckad blandning. Trots allt är kommer suget efter mer (det finns ju uppföljare) mest av att jag gärna vill veta hur relationen mellan Mikael (får hela tiden irriterande bilder av Mikael Nykvist i huvudet) och hackern Lisbeth Salander kommer att utvecklas.

Läs boken om du vill ha svensk deckare utan Läckberg/Jansson-upplägget.

Maya

Det som John Spooke skriver i efterordet kan egentligen i ett enda stycke sammanfatta bokens uppbyggnad mellan berättarna John och Frank och är nästan bara det som krävs för att beskriva boken:

Det är både en autentisk historia och en historia som är påhittad. Jag vet inte vilken av de båda historierna som är den mest fantastiska. Kanske det är för att de på sätt och vis också griper in i varandra. De är som hönan och ägget. Utan den autentiska historien skulle den påhittade aldrig ha blivit till och utan den uppdiktade skulle den sanna ha varit helt otänkbar. Det är dessutom omöjligt att säga var de båda historierna börjar och var de slutar. För det är ju inte bara början som definierar slutet. Också slutet definierar början.

För alla som läst Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet och Sofies värld och tyckt om mystiken och spänningen och som blivit förundrade över Josteins skicklighet är Maya ännu en bok att samla ledtrådar i mystiken, att bli förundrad över och att tycka om.

Ännu en gång väver Jostein skickligt samman fakta, verklighet och fantasi. Maya har en grund i evolutionens tecken och det har skrivits om boken att det är en hyllning till universum.

I förordet skriver den engelske författaren, John Spooke, om mötet med den norske evolutionsbiologen Frank på ön Taveuni på Fidji. I nästa del är det Frank som är berättaren i ett brev till Vera, hans fru. Han berättar om alla händelser och betraktelser som han noterade under de dagarna på ön. Förutom Frank och John befinner sig också en liten grupp människor från hela världen, bland dem finns det märkligt sammansvetsade paret Ana och José som hela mystiken byggs runt.

På resan förekommer ofta diskussioner om evolutionen och universum mellan resans deltagare och under tiden som man läser om dem väcks tankar och frågor till liv och det här är en sån bok som man efter att ha läst ut den fortfarande tänker på. Det känns som om Jostein har skapat en tråd som börjar från universums födelse till människors släkt med ödlorna och sedan till människors öde och universums kretslopp som går runt, runt, runt utan att vi kan förhindra något och som vi sedan omedvetet spinner vidare på. Han är den som blåser ner den första brickan i ledet så att resten faller, fast här är det inte brickor som står i kön som faller utan vi läsare, som ju närmre slutet vi kommer desto närmre svaren på frågorna kommer vi.

Språket är en blandning mellan fakta, vardag och poesi och det är något av den finaste blandningen som man kan läsa. En mening dyker som ständigt upp är värd att hamra in bakom hjärnbarken:

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.

The dark room

Jinx Kingsley vaknar upp på ett sjukhus och minns ingenting av de senaste veckorna. Att hennes fästman övergivit henne för hennes bästa vän Meg, och de två därpå följande självmordsförsöken - allt har försvunnit in i hennes minnes mörka rum. När det sedan kommer i dagen att det nyblivna paret inte alls åkt till Frankrike för att slippa skvallret utan brutalt mördats med slägga uppstår en fascinerande, knepig situation. Vad är det Jinx inte kan minnas? Var det hon som mördade Meg och Leo? Eller kan hennes återfunna minnen flytta ner henne från topplaceringen över misstänkta?

Allt är väldigt genomtänkt - i slutändan läggs varje liten pusselbit rätt och bildar en resonabel helhet. Lite besvärligt var det i början när man satt där med en massa småbitar och förgäves försökte komma ihåg vem som var DS Fraser och DI Maddocks och vem som höll på med vilket fall, vem som var släkt med vem och så vidare. Men det var värt det. Dessutom var den precis så knepig att man i vissa skeenden kunde ligga steget före och känna sig lite smart.

Min ytterst begränsade erfarenhet är att brittiska deckarförfattarinnor sällan gör dåligt ifrån sig. Walters är inget undantag.

"Enligt min teori förhåller det sig så, att levande författare står i ett levande förhållande till sina böcker. De slåss genom sin blotta existens för eller emot dem. Bokens verkligt självständiga liv börjar först efter upphovsmannens död, eller rättare sagt en tid efter döden, ty dessa nitiska män slåss ännu ett litet tag efter sin död för sin bok. Men sedan lämnas den ensam och kan enbart förlita sig på styrkan i de egna hjärtslagen."

FRANZ KAFKA