Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske:

1) Var den typ av person som känner att du måste "rädda" någon för att kunna ha en parrelation med densamme
Bokens huvudperson, Julia, bor i Wien. Dit flyttade hon på grund av sin före detta pojkvän Matthias som hade en osund relation till droger. När det till slut visade sig att hon inte med sin blotta närvaro kunde rädda honom från dessa tog istället parets relation slut. När hon sedan inleder en relation med hemlösa, outbildade Ben tänker hon följande: "Jag lyckades med det jag aldrig gjorde med Matthias: jag blir Bens professor Higgins och han min Eliza Doolittle."

2) Var dålig på att säga nej
Tänk dig följande scenario: du sitter på en parkbänk. En person med ovårdat yttre sätter sig bredvid dig. Ni pratar i knappt tio minuter. Personen ber dig sedan att återkomma till samma bänk några dagar senare. Om du är Julia säger du självklart ja till detta. När samma person sedan, efter ytterligare några timmars umgänge, hävdar att ni kommer att gifta er och skaffa barn, har du inga invändningar mot detta heller.

3) Ha inget vettigt för dig
Om du, likt Julia, inte har några egentliga hobbies och inga särskilt goda vänner i din hemstad, och dessutom inte gillar ditt jobb, ökar chansen markant för att du efter ett par möten plötsligt tycker att din tillvaro är fullständigt meningslös utan den du börjat dejta.


Hade jag inte hört (Lundströms bokradio i P1) och läst (bokhora, om jag inte minns fel) gott om denna bok hade dess blotta titel och omslag avskräckt mig från att låna den från första början. Med någon form av intryck av att den skulle rymma mer än dess glättiga utseende antydde tog jag mig därför an läsandet. Detta "mer" är möjligen att författarinnan, Emmy Abrahamson, har en viss humor och slagfärdighet. Hade det inte varit för just omslaget hade jag till och med kunnat tänka mig att rekommendera boken som pendlingslektyr... men sänk förväntningarna om du hade sådana; du får ungefär vad du trodde.

Epidemin

I ett inte allt för avlägset Sverige har det högerextrema Hälsopartiet tagit över makten. Med en retorik som spelar på medborgarnas rädsla och hat, har de en vision om att bli det mest hälsosamma landet i världen. De har övertygat invånarna att övervikt är en sjukdom och att de som får betala för det är skattebetalarna. För att citera statsminister Johan Svärd:

'Fetmepidemin är ingen vanlig smitta. Det är ett hot på alla nivåer. För individen handlar det om ett hot mot den egna fysiska och psykiska hälsan. För Sverige som samhälle är hotet främst ekonomiskt. Ett sjukt land kan inte tävla på samma nivå som ett friskt. Ett sjukt land kan inte producera. det säger sig självt: ett sängliggande Sverige med hundratusentals överviktiga är ett handikappat land, ett land som biter sig själv i svansen. Vi kan inte upprätthålla produktionen, skattepengarna går rakt ner i fickan på de sjuka, och de få friska har i förlängningen inget samhälle kvar att luta sig mot. Vi blir av med jobben. Vi blir av med köpkraften. Jag talar inte om ett värsta tänkbara scenario, jag talar om vad som redan pågår.'

Istället för BMI (body mass index) räknar de FMK (fettmuskelkvot) och alla som har en kvotsiffra över 42, får sparken om de inte har gått ner i vikt efter tre månader. De har förvandlat kyrkor till gym, träning och "hälsa" är den nya religionen och majoriteten är fanatiska. Det finns en liten motståndsgrupp. De som ignorerar "hälsoriktningarna" och som äter som vanligt ändå, trots höjd sockerskatt och sneda blickar, trots arbetslöshet och ensamhet. I denna lilla grupp får vi följa ett antal personer. Bland annat Landon, ett krigsbarn från andra världskriget som i sitt sökande efter sina riktiga rötter, träffar Helena som har rymt tillsammans med sin dotter undan skolans direktiv om bantning.

Det är snart val igen och statsminister Johan Svärd måste göra något åt siffrorna som trots redan extrema metoder, inte pekar åt rätt håll. Hur ska Svärd vinna ett val om han inte kan göra Sverige fettfritt, som han lovade? Vad ska han göra med de som äter ihjäl sig (snarare än svälter)? Svaret är din värsta mardröm.

För den som tidigare har läst Åsa Ericsdotters prosalyrik och fått ont i magen av de träffande beskrivningarna av dysfunktionella relationer och olycklig kärlek, blir Epidemin en annorlunda upplevelse. Jag skulle inte påstå dålig, utan bara... ovanlig. Det är en nagelbitande thriller och magontet beror på en annan anledning: att scenariot känns skrämmande nära. Hälsohetsen i nuläget är inte lika extrem som i Ericsdotters dikt, men den är inte så långt ifrån. Varje dag passerar vi löpsedlar om hur vi ska få ner siffran som visar på vågen, vad vi ska äta för att få ett hälsosammare liv och liknande och visst: det är viktigt. Men det finns säkert något mer med mer substans och tankeväckande än detta att pryda löpsedlarna med.

För att återgå till Epidemin av Åsa Ericsdotter och avsluta detta inlägg, vill jag ändå säga att den ändå höll spänningen igång från början till slut. Eftersom Epidemin utspelar sig fyra år efter Hälsopartiets maktövertagande, får inte läsaren se resan av förfallet från början. Trots hårda metoder som förde tankarna till andra världskriget och fick magen att vända sig, fortsatte jag att läsa den så fort jag kunde, som när jag slukade Dan Browns Da Vinci-koden som trettonåring. Den fick mig också att undra hur långt detta hälsotänk vi har nu, kan gå. Något som jag tyckte synd var att personporträtten var för ytliga, jag hade tyckt bättre om Landon och Helenas kamp om t ex Helenas historia också kom fram, men man kan inte få allt. Så är det.

Lördagslänkar: kultur, kultur och lyrik

När detta inlägg publiceras, sitter jag på ett tåg mot bästkusten och inte minst: blåmesen. Världen må var liten ibland, men vi har inte setts sedan vi diskuterade 1Q84, första boken, i en matsal på Chalmers universitet och det var fyra år sedan. Det är dock inte vad jag hade tänkt skriva om i det här inlägget, utan det här inlägget ska handla om tips. Här kommer tre tips på grejer som jag har ramlat över i cyberspace den senaste tiden.

Blogg: Kulturvis

Den här bloggen drivs av sex personer bosatta på lite olika ställen i Finland, men är skriven på svenska och fylld av texter om litteratur och musik och annat jox som har med kultur att göra. Jag hittade den via Linnea, som också är en av upphovsmakarna och skribenterna på bloggen. Bonustips är Linneas egna blogg, Häxbrygd, vars språk jag tycker är ypperlig, på gränsen till perfekt.

Radio: Till sängs i kulturen

Socionomen, sexologen och författaren Malena Ivarsson diskuterar tillsammans med Samanda Ekman, som tidigare varit programledare för p1-programmet Kropp & själ, fiktiva pars relationer men tar även upp exempel på historiska par i det verkliga livet som Plath och Hughes, de Beauvoir och Sartre. Det är som att lyssna på två stycken som tittar på film och pratar om hur huvudkaraktären beter sig mot andra. Väldigt gemytligt.

Internetpoesi 1: Impulserna / Mellanluften / Stjärnstoft

Det här är poesi signerat Anna, 19 år, på Instagram och blogg. Jag vet inte hur Anna gör det, men det är något med hennes byggda meningar som gör mig knäsvag. Det känns ärligt och verkligt, diffust och obeskrivligt. Jag läser inte så mycket poesi nuförtiden, men om Anna hade samlat sin poesi i någon bok hade jag köpt den.

Internetpoesi 2: DottieJames

"There are good days and bad ones. This is about the bad days."

Ännu en ordmagiker. Dottie James från Storbritannien gör youtube-videor av den estetiska varianten. De flesta av hennes videor har oftast en ovanlig twist, i jämförelse med majoriteten av det som finns på Youtube.

The emperor's soul

Jag har visst misslyckats med att berätta det här, men den här terminen har jag för första gången lyckats vara med i en faktisk, fysisk bokcirkel. Det visade sig vara: kul! Fyra böcker har det blivit under våren. För sommaren har vi istället en tipscirkel, där samtliga deltagare fått rekommendera en bok och övriga sedan väljer hur många och vilka de vill läsa.

Av någon anledning är det väldigt mycket fantasy på listan i fråga. Jag får erkänna att jag generellt är lite skeptisk till fantasy; jag tycker att det som jag vanligtvis uppskattar i en roman lätt drunknar i "kolla kolla jag har hittat på en egen värld, coooolt, nu ska jag berätta alla små oväsentliga detaljer om hur fysikens lagar tillämpas i just mitt universum, och kolla vilken kul kultur de har sen, och roliga djur och...".

Ett bra bevis på att fantasy inte alls behöver vara så är Brandon Sandersons kortroman The emperor's soul. Visserligen involverar den magi: en sort där en skicklig person med hjälp av en stämpel kan övertala något - eller till och med någon - att bli annorlunda än den varit. En sådan person är Shai. När hon åker fast precis samtidigt som ett mordförsök på landets kejsare nästan lyckas får hon ett uppdrag som förefaller omöjligt: att förfalska kejsarens själ, och på så sätt bringa honom, eller åtminstone en kopia, tillbaka till livet.

Utöver att dra det nödvändigaste om den påhittade världens styrelseskick och vissa detaljer kring hur magin fungerar kretsar The emperor's soul kring Shais personlighet. Hur hon, samtidigt som hon iakttar sina övervakare och försöker planera sin flykt, blir fullständigt uppslukad av sitt uppdrag, att förstå hur kejsar Ashravan egentligen var funtad, och varför han blivit sådan. Den delade meningen om huruvida det Shai gör är konst eller förfalskning är också ett tema. Mänskliga egenskaper och perspektiv, helt enkelt. Bara i en lite annorlunda miljö. Och faktiskt riktigt bra!

Night Film

"Mortal fear is as crucial a thing to our lives as love. It cuts to the core of our being and shows us what we are. Will you step back and cover your eyes? Or will you have the strength to walk to the precipice and look out? Do you want to know what is there or live in the the dark delusion that this commercial world insists we remain sealed inside like blind caterpillars in an eternal cocoon? Will you curl up with your eyes closed and die? Or can you fight your way out of it and fly?"
- Stanislas Cordova

Scott McGrath är en New York-baserad grävande frilansjournalist vars liv inte varit sig riktigt likt sedan han fick för sig att undersöka den mystiske skräckfilmsregissören Stanislas Cordova. Med eller utan rätta skyller han sitt förlorade rykte och sin skilsmässa på att han nappat på ett anonymt tips om Cordova och därefter råkat förtala denne i direktsänd TV. Hur som helst har han lagt incidenten bakom sig så gott han kunnat - tills den dag han får reda på att Cordovas 24-åriga dotter, Ashley, hittats död i en lagerlokal i hans hemstad efter vad som tros vara ett självmord.

Utan vidare reflektion börjar Scott göra research om Ashleys liv i allmänhet och sista dagar i synnerhet. Tidigt träffar han två ungdomar som blivit starkt berörda av sina möten med Ashley och som blandar sig i utredningen. Utredningen, som leder till skumma kvarter, till butiker där det säljs dyra musikinstrument, till ensliga stugor, till en exklusiv rikemansklubb. I mötet med Cordovas universum blir gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan fakta och tro plötsligt otydlig. Skräckfilmsstämningen smyger sig på, och snart börjar återkommande teman från Cordovas filmer dyka upp i Scotts tillvaro...

Night Film är inte, som det kan verka på protagonistens yrke, en deckare, utan mer av en rysare - bokversionen av en skräckfilm. Även nu vid andra genomläsningen (den första var sommaren för två år sedan) är den bitvis så läskig att jag inte kan läsa mer än fem minuter i sträck, sedan måste jag lägga den ifrån mig och göra något vardagligt en stund. Detta kan förstås verka avskräckande, men: även jag, som även i verkligheten är en riktig mes, tycker att det är värt det. För att intrigen är så otroligt snyggt ihopknåpad. För dubbeltydigheten. Och, för all del, för den mästerliga utformningen.

Vad gäller utformningen bör också nämnas att Night Film troligtvis har ett bäst före-datum. Inslag i boken är nämligen (fejkade) Wikipedia- och tidningsartiklar inklusive kommentarer och referenser till sociala medier. Om tio år eller så kommer de antagligen att kännas lite mossiga snarare än supersnygga och obehagligt verklighetstrogna. Utöver detta finns även digitalt extramaterial till boken. Jag har knappt tittat på det själv, men tycker att det är ganska häftig (och modig - hur länge kan man se till att det fungerar?) aspekt.

Om jag peka ut någonting som inte är helt hundra med den här romanen så är det huvudkaraktären, som liksom inte känns helt trovärdig. Det verkar som att han inspirerats av den hårdkokta deckargenren, som jag aldrig varit ett stort fan av, och kanske är det därför jag tycker han känns lite platt, och för den delen: en liten smula korkad till och från.

Nåväl, är den inte helt hundra så är den i alla fall nittionio. Läs! Innan det blir för sent, och helst innan sommaren är över då det är en fördel att natten är så kort just nu.

Ur Mörker och ömhet

I detta ögonblick 

vid vår beröring
från rädslan vid våra kroppars nära beröring
skrider på fönsterblecket
en gråvit fågel
med tunna ben och redo att hugga
som alla fåglar
vackra i den tomma
stumma skräcken
i ögonen 

fågeln är en överraskning
och en fulländning
som detta ögonblick då vi rör vid varandra
utforskar ögonblicket
vi aldrig levt förut 

vid vår beröring
som famlar i ett oändligt ljus
tar fågeln gestalt stark
som dagsljuset i detta rum
dess smala böjda hals
dess till synes oseende ögon
dess själ liksom hopklämd inne i näbben
denna fågel förkunnar sin gestalt för oss
uppflugen på denna magiska punkt
då våra liv berör varandra
som våra kroppar

Joyce Carol Oates
Mörker och ömhet

→ Bildkälla
→ Mer poesi

Fuck your fears

Såg nåt på någon blogg någonstans om någon som varit och sett Johannes Hansen hålla föredrag, och som var så inspirerad. Såg att han skrivit en bok. Såg att det var kö på den på biblioteket. Tryckte på ren instinkt på "Reservera"-knappen.

När jag så fick boken i handen insåg jag raskt att jag inte skulle vara särskilt mottaglig för den. Utöver att den heter Fuck your fears - allvarligt? Du får skriva en bok och du kallar den Fuck your fears? - har den nämligen undertiteln Utmana dina rädslor och bli en vinnare. En vinnare? Det här låter kanske konstigt, men det är inte vad jag definierar mig själv som, inte vad jag strävar efter. Vem vill vara bäst när man kan vara glad istället?

Hansen berättar i boken om situationer då han låtit sin rädsla få överhanden. Han argumenterar för att
mod är något vi måste träna upp, genom att utsätta oss för saker vi är rädda för, bara för sakens skull. Han berättar hur han kört skrikig sportbil genom Stockholm och tagit hem inte en utan två tjejer till sitt hotellrum för att det kändes obehagligt och han ville utmana sig själv. Den handlar också om hans halvfattiga uppväxt utanför Borlänge och hur han upplever att den begränsat honom, gett honom en känsla av att inte kan väl han.

En göttig mix av självömkande självbiografi och självhjälpsbok helt enkelt.

Sedan ska det väl inte stickas under stol med att Hansen har en del poänger. Klart att det vore synd att inte göra sånt man vill göra för att man inte vågar, för att det känns obekvämt eller för att man är allt för impregnerad med jantelagen. Det är säkert nyttigt att kliva ur sin komfortzon då och då. Men att göra det bara för att? Gärna på ett sätt som stör andra människor (blockera någon vid ett rödljus! Fråga en främling på ett fik om du får äta av dennes mat för att du är hungrig!)? Jag ställer mig tveksam, och litar istället till min förmåga att våga, inte vad som helst, men det som känns viktigt.