Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Det här är en roman om den olyckliga sorten. Den där parterna inte är överens om sin relation, för att det inte finns något uttalat avtal. Ingen har sagt någonting konkret om någonting. När andra böcker handlar om otrohet och svek, handlar den här om att vilja ha en person, mer än vad personen vill ge.
Mer konkret: Ester, som lämnar ett stabilt förhållande, för ett labilt. Det kan inte hjälpas att Ester i vanliga fall är rationell och som analyserar situationen innan hon ger sig in i någonting nytt. Sådan är förälskelsen: när den inträffar, gör den det med besked och förvandlar allt (rörelser, meningar, signaler) som förr skulle anses ologiskt och långsökt, till någonting fullständigt självklart.
Det började med att Ester skulle hålla ett föredrag om Hugo Rask. Under tiden som Ester gör research om denna estet blir hon kär i honom. Det kan inte hjälpas. När texten om honom är färdigskriven känner hon en viss saknad och att det har uppstått en klyfta mellan hon och Per, som hon har varit gift med i många år. Helt plötsligt är Per blott mörkret och Hugo allt ljus.
Efter föredraget får Ester beröm av Hugo Rask själv. Hon har sett någonting som få gjort. Ester får således kontakt med Hugo, som är markant äldre än henne, och vill ha mer. Hon får ytterligare ett uppdrag rörande Hugo Rask och därför en chans att få vara i hans närhet ännu mer.
Hur jag skulle beskriva Hugo Rask: Självgod och naiv. Han är ständigt omgiven av ett entourage av människor som idoliserar honom, unga kvinnor som män, och trivs så. Han är benhård socialist, håller hårt på sin moral och vägrar ta in andras åsikter. Hugo Rask vill inte ha henne långsiktigt. Hans personlighet skär sig mot hur jag uppfattar Ester. Det är någonting som Ester inte förstår, för att hon är förälskad.
Kärleken är blind. Kärleken gör en till en dåre.
De börjar umgås, Ester och Hugo. På kvällarna, när han har slutat med målandet för dagen, äter de ibland middag tillsammans, ibland går de till hans ateljé efteråt och fortsätter konversationen där. Sedan möts de i varandra och Ester tolkar det som att han ger sig in i deras relation på riktigt nu. Men signaler från Hugo, som läsaren får veta om genom en allvetande berättare, talar om motsatsen. Någonting förändras i deras relation. De slutar prata.
Kärleken kan inte leva utan ord och ej heller utan närhet, den måste ha båda.
Att läsa om Ester i all hennes förnekelse gör ont. Också när hon reser utomlands, för att ta en paus från Stockholms smärtsamma gamla kvarter, gör det ont. Hon försöker hejda sig, tvingar sig själv att inte skicka iväg ett sms för att visa att hon tänker på honom. Ibland lyckas hon, andra gånger inte. "Den som vill minst har mest makt", resonerar Ester och så måste det vara. Det är den som har mest, men vill ge minst, som bestämmer flödet. Om jag var en karaktär i den här romanen, skulle jag vara Esters väninnekör och sjunga "Du förtjänar någon bättre" till Ester, även om hon bara skulle vifta bort mig.
Jag vill tycka om Egenmäktigt förfarande, mer än vad jag gör.
Jag tycker om berättarperspektivet. Det är inte ofta som en historia, som kretsar kring en central karaktär, är berättad utifrån. Speciellt inte när karaktären har så många stormande känslor. Men på det här viset blir också Esters misstag tydligare. Läsaren får lära känna Ester objektivt och följa efter henne som var man själv den berättande rösten. Att inte vara inne i Esters kaos helt och fullt, är en befrielse. Men framåt halva romanen jag hinner tröttna på Hugo som leker med Esters hopp, som dansade de en vals. Varje gång Ester, åtminstone en del av henne (hoppet är den som dör sist), lyckas ta sig loss ur hans grepp, vevar han in henne. Någonstans måste smärtan få ett slut. Jag hinner inse det innan Ester själv gör det.
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, skriven av Lena Andersson, fick Augustpriset 2013 för årets svenska skönlitterära bok.
Mer konkret: Ester, som lämnar ett stabilt förhållande, för ett labilt. Det kan inte hjälpas att Ester i vanliga fall är rationell och som analyserar situationen innan hon ger sig in i någonting nytt. Sådan är förälskelsen: när den inträffar, gör den det med besked och förvandlar allt (rörelser, meningar, signaler) som förr skulle anses ologiskt och långsökt, till någonting fullständigt självklart.
Det började med att Ester skulle hålla ett föredrag om Hugo Rask. Under tiden som Ester gör research om denna estet blir hon kär i honom. Det kan inte hjälpas. När texten om honom är färdigskriven känner hon en viss saknad och att det har uppstått en klyfta mellan hon och Per, som hon har varit gift med i många år. Helt plötsligt är Per blott mörkret och Hugo allt ljus.
Efter föredraget får Ester beröm av Hugo Rask själv. Hon har sett någonting som få gjort. Ester får således kontakt med Hugo, som är markant äldre än henne, och vill ha mer. Hon får ytterligare ett uppdrag rörande Hugo Rask och därför en chans att få vara i hans närhet ännu mer.
Hur jag skulle beskriva Hugo Rask: Självgod och naiv. Han är ständigt omgiven av ett entourage av människor som idoliserar honom, unga kvinnor som män, och trivs så. Han är benhård socialist, håller hårt på sin moral och vägrar ta in andras åsikter. Hugo Rask vill inte ha henne långsiktigt. Hans personlighet skär sig mot hur jag uppfattar Ester. Det är någonting som Ester inte förstår, för att hon är förälskad.
Kärleken är blind. Kärleken gör en till en dåre.
De börjar umgås, Ester och Hugo. På kvällarna, när han har slutat med målandet för dagen, äter de ibland middag tillsammans, ibland går de till hans ateljé efteråt och fortsätter konversationen där. Sedan möts de i varandra och Ester tolkar det som att han ger sig in i deras relation på riktigt nu. Men signaler från Hugo, som läsaren får veta om genom en allvetande berättare, talar om motsatsen. Någonting förändras i deras relation. De slutar prata.
Kärleken kan inte leva utan ord och ej heller utan närhet, den måste ha båda.
Att läsa om Ester i all hennes förnekelse gör ont. Också när hon reser utomlands, för att ta en paus från Stockholms smärtsamma gamla kvarter, gör det ont. Hon försöker hejda sig, tvingar sig själv att inte skicka iväg ett sms för att visa att hon tänker på honom. Ibland lyckas hon, andra gånger inte. "Den som vill minst har mest makt", resonerar Ester och så måste det vara. Det är den som har mest, men vill ge minst, som bestämmer flödet. Om jag var en karaktär i den här romanen, skulle jag vara Esters väninnekör och sjunga "Du förtjänar någon bättre" till Ester, även om hon bara skulle vifta bort mig.
Jag vill tycka om Egenmäktigt förfarande, mer än vad jag gör.
Jag tycker om berättarperspektivet. Det är inte ofta som en historia, som kretsar kring en central karaktär, är berättad utifrån. Speciellt inte när karaktären har så många stormande känslor. Men på det här viset blir också Esters misstag tydligare. Läsaren får lära känna Ester objektivt och följa efter henne som var man själv den berättande rösten. Att inte vara inne i Esters kaos helt och fullt, är en befrielse. Men framåt halva romanen jag hinner tröttna på Hugo som leker med Esters hopp, som dansade de en vals. Varje gång Ester, åtminstone en del av henne (hoppet är den som dör sist), lyckas ta sig loss ur hans grepp, vevar han in henne. Någonstans måste smärtan få ett slut. Jag hinner inse det innan Ester själv gör det.
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, skriven av Lena Andersson, fick Augustpriset 2013 för årets svenska skönlitterära bok.
Äktenskapsbrott
Kanske är det därför det träder fram en smak av järn i min mun, när jag mitt i natten läser Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Därför att den handlar om just det man inte ska göra, när man har förseglat sina löften med en kyss. Den handlar om otrohet, att inleda, vara mitt i och att avsluta den. Som en cynisk romantiker och fanbärare för det förhoppningsfulla hjärtats slag, får jag ont i magen. Jag tänker först att det bara händer andra, sedan att det kan hända vem som helst, när som helst och är hur vanligt som helst. Man också se det på ett annat sätt, att texten handlar om att älska mer än en person och det är ju inget fel med det egentligen. Återigen, löftet. I nöd och lust. Blodsmaken.
De tre faserna tar sin form hos tre olika personer, alla med varsin respektive, men det är genom jaget som du och jag får höra berättelserna. Förutom ett jag, finns också ett du och en arbetskollega. Duet, som vi senare får reda på heter Niklas, är gift med och kär i Karolina. Karolina som han också har en dotter med. Niklas är också kär i Pia. De träffas när Karolina inte är hemma, när hon är på jobbet, när hon är ute och handlar, när hon är bortrest. Niklas vill ha barn med Pia också. Långt innan Pia fanns även jaget med i bilden, men nu är de endast goda vänner. Sedan har vi arbetskollegan, hon som har blivit kär i någon annan än sin man och funderar på att lämna honom.
Jag tror inte att jag kan ge en rättvis bild av hur Åsa Ericsdotter med enkla, men effektiva, medel förmedlar den här historien, som ett skott som susar genom luften. Jag läste ut den här i ett och samma andetag, under en sömnlös natt i november, men sannolikheten att det var den här som höll mig vaken, är dock lika stor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)