Bookbirds

Mystic River

Ung, söt och lycklig kvinna hittas skjuten och slagen sönder och samman i en park, samma dag som hon tänkt bege sig till Vegas med sin pojkvän för att gifta sig. Den patetiska polisen Sean, som spenderar sina kvällar med att prata i telefon med sin fru, som dock aldrig säger ett ord, börjar en undersökning som leder honom tillbaka till två barndomskamrater, den irriterande Dave Boyle som vid elva års ålder blev kidnappad av pedofiler och den smarta men ack så brottsliga Jimmy Marcus.

Boken, skriven av Dennis Lehane, författaren som gjort sig ett namn med Shutter Island som går som film i dagarna, inleds med en extremt ful och tråkig framsida, som bland annat innehåller information om vilka skådespelare som spelar i filmen som bygger på historien; ett säkert bevis på att boken är så dålig att den inte kan stå för sig själv. Sedan fortsätter den med den tämligen trista berättelsen om hur Dave blev bortförd och slutligen följer den fjantiga utredningen. Boken lyfter aldrig och kommer inte ens i närheten av epitet som spännande eller pulshöjande.

Och i slutet visar det sig att det var två snorungar som spelat för mycket tv-spel och råkat få tag på en pistol som plötsligt bestämde sig för att skjuta och brutalt banka ner tjejen med en hockeyklubba. Logiskt? Nix. Trovärdigt? Inte ett dugg. Utöver detta startar den före detta maffiakillen (tillika den mördade tjejens pappa) Jimmy en egen utredning, vilket naturligtvis resulterar i att en oskyldig man blir skjuten. Och utöver detta är alla fruar våp som tycker att brott är hett och blir sexuellt upphetsade istället för förfärade när deras män kommer hem täckta av blod.

Detta är inte en bok, det är en 600-sidig hög med skräp. Varning utfärdas!

Stjärtmes förträffliga februariböcker (utlästa)

Statistiskt sett är inte februari min bästa läsmånad. Tillsammans med till exempel maj och november är den faktiskt en av mina sämsta, så jag är ganska nöjd över att ha avverkat fem titlar;

The undrowned child (Michelle Lovric)
Eterneller (Viktor Johansson)
Avskedsstaffetten (Johanna Ekström)
Aprils frusna blommor (Ismaïl Kadaré) (till Lyrans jorden runt-resa)
Jesus' son (Denis Johnson)

Under den här månaden tror jag att jag ska läsa
Roald Dahl, Georges Perec, Heinrich Böll och Amos Oz

Det bästa med att februari är slut måste ändå vara att vi har kommit våren ett steg närmre. Jag har en känsla av att den här våren kommer vara hur fin som helst.

Och om tolv dagar är det Kent!(!!!!!!)

Ladies

Jag önskar att jag, när jag äntligen skulle unna mig själv att läsa någonting på svenska igen, kunde ha valt något bättre. Jag kände igen titeln på Mara Lees Ladies, fick för mig att jag sett något om den i tidningen, och tog med mig den hem från biblioteket. Så besviken jag blev när jag upptäckte att texten "Roman" på försättsbladet var helt nödvändig för att man ska inse att det inte bara är en hög skräp man håller i handen.

Det som främst gör mig upprörd är språket och stilen. Ta vardaglig, slarvig svenska (ungefär sådan som jag föreställer mig förekommer i Harlequinböcker) och släng in några ord som postcoital och latent, uppenbarligen där för att författarinnan vill visa upp sin vokabulär. Bakom den skitiga fasaden (språket alltså) finns en ganska urvattnad och ooriginell intrig som involverar ett antal tjejer som utnyttjats av en viss Iris C, fotograf. Nu är en av dem, Lea, hämndlysten och hon snickrar ihop en "mästerlig" plan för att ställa Iris mot väggen.

Nåja, en eloge ska väl Lee ha för att över huvud taget ha kunnat snickra ihop en hel roman, närmare 400 sidor, och för att det är möjligt, även om det inte är direkt inspirerande, att läsa hela. Det som väckte uppmärksamhet i press måste ha varit de så kallade damernas sexualiteter; de är ganska långt från heteronormativa och går igång på allt från konst till femton år yngre män. De har dessutom en framträdande roll i romanen.

Men nej, nej, nej. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det på ett snyggt sätt, men jag skulle inte rekommendera er att läsa den här boken.

Aprils frusna blommor

Aprils frusna blommor (jättefintitel) av Ismaïl Kadaré är och förblir ett mysterium för mig. Den börjar helt okej med att det har blivit en folksamling runt en sovande orm (helt normalt, eller hur?) , men sedan fallerar mitt intagande av både handling och alla former att se den röda tråden.

Det handlar säkert inte om att boken var tråkig, utan mer om min otroligt okoncentrerande period och det faktum att boken allt längre fram blandar ihop feberdrömmar och verklighet. I början var det klart och tydligt vad som var myt och vad som var reellt, men sedan när Mark, som boken handlar om, får feber blir det allt mer otydligt. Lägg därtill på ett Albanien som lösts ur kommunismens klor och inte längre vet åt vilket håll det ska gå och gamla seder som nästan hade glömts bort, men som nu kommer igen i form av en gammal bok, i vilken det står vilken familj som står i skuld till vilken och om det handlar om blod som måste spillas.

Jag har läst om boken på ett par bloggar för att liksom rekapitulera, se vad det är som jag har missat. Och visst lade även jag märke till att det uppstod konflikter, speciellt när det gamla mötte det nya, men det berodde förmodligen mest på att läsaren innan mig hade strukit under ett par ställen i boken där sådana strider uppstod. Det gjorde inte att jag tyckte att boken var mer än.. nja? Okej.

* Sagan om den lilla tomten

Hej, igår fann jag en röd liten bok som jag måste ha gjort 1998/1999.

Det här är Sagan om den lilla tomten

Det faktum att det egentligen var ett brev och inte en saga verkar inte har bekommit mig.
Men fint att ha i en minneskapsel är det i alla fall.

Statusuppdatering

Vad gör blåmesen för att överleva vintern?

Ja, jag vet inte direkt. Men jag tänkte i alla fall upplysa eventuella oroliga läsare om att jag fortfarande är vid liv och att boven i dramat (blåmesen bloggar för lite-dramat alltså) heter Madame Bovary och är en roman från 1800-talet... på franska. Den andra boven heter italienska. Fantastiskt roligt det där med språk...