maj maj måne

Egentligen minns jag ingenting av maj. Det är måhända tragiskt att min kalender under denna månad endast har fyllts av en lista över lästa böcker och mina arbetstider, det senare för att jag är för lat för att fylla i dessa genast i exceldokumentet. Annars: en anteckning om en dag jag tog ledigt (-8 h) och "tårta 9.30" den 28 maj. Annars: Inget. 

Jag vill minnas maj som kall? Jag vill minnas att det haglade. Jag vill minnas att det också fanns dagar som glänste extra mycket, men allt har försvunnit in i den ökända grå massan. 

Nåja. Här är i alla fall någon slags sammanfattning av det jag läste under förra månaden.

Maj var en bra läsmånad, med några guldkorn.

Av sju böcker utlästa, är fem av dem skrivna för barn och unga. Det är en rätt representabel bild av hur fördelningen brukar se ut bland mina listor. Dels för att det är viktigt för min profession att jag är uppdaterad på barn- och ungdomsböcker och dels för att det är lättare att börja och fastna i en bok skriven för yngre.

Bäst av böckerna för barn och unga var Malamander och Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet, som jag otroligt nog har skrivit om på bloggen. Jag tyckte också mycket om Jordens största kalashatare om att vara ett barn som behöver vila från socialt umgänge emellanåt. Jag började läsa Det sextonde året med inställningen att den skulle vara en ny superbra dystopisk roman med en stark kvinnlig huvudkaraktär, men den föll platt och märklig. Jag läste dock ut den, så något visst måste den ha.

För en person som är lika disträ som jag är, har jag allt mer börjat uppskatta noveller. Förr har jag tänkt att de är för korta för att engagera mig, men det är en konst att kunna skriva koncist och ändå få fram sitt budskap. Under det senaste året har jag fått vara med i olika rekryteringsprocesser och tycker att det är en mycket märklig situation att vara i, från arbetsgivarhåll men mest för de arbetssökande. Hur märkligt (och modigt) är det inte att gå på arbetsintervju! Att lämna ut sig själv och sin historik för att på sätt och vis tävla mot personer man inte har någon aning om. Jag läste novellsamlingen Vi hör av oss för att ta reda på hur andra arbetsintervjuer går till och lärde mig ett och annat. Vissa noveller var såklart bättre än andra och vissa mer dragna åt det extrema än andra, men samlingen var i överlag en helt okej läsupplevelse. blåmesen skrev ett inlägg om hur hon uppfattade boken.

Den mest omtalade romanen i denna hög, är förmodligen den tredje och sista delen i trilogin om janakippo, Sen for jag hem. Jag har på bilden ritat ett litet hjärta bredvid den, men det var några petitesser som störde min läsupplevelse. Dels för att jag läste den i den inte helt felfria appen biblio som e-bok. Och dels var det för att det hade gått ett tag sedan jag läste del 1 och del 2, att jag inte riktigt hängde med i hela persongalleriet, som är ett av trilogins viktigaste fundament. Anledningen till att jag läste den på mobilen är för att jag ville ta en genväg i bibliotekskön, som i skrivande stund uppmäter 273 stycken. Om jag hade läst den som tryckt bok, hade jag läst den på en vecka istället för tre. Min första impuls när jag öppnar mobilen är tyvärr inte att gå in och läsa en bok, utan att gå in på en annan tidsslukande app som jag egentligen borde avinstallera, och det kunde dröja dagar innan jag fortsatte läsa. Men jag tycker ändå att det var fint att återförenas med smalånger, med det karga och med jana. Det var en fin avslutning.

Det var maj.

Nej och åter nej

Läste jag om Nej och åter nej någonstans på Internet redan innan den var översatt till svenska? Det kan också ha varit någon av Nina Lykkes tidigare böcker som av en glad bokbloggare (hallå, finns aktiva sådana ens längre?) eller möjligen journalist fick omdömet att det var värt besväret att läsa på norska, så bra var det. Med den inställningen, och även en vag uppfattning om att det skulle vara "en rolig bok", spontanlånar jag Nej och åter nej på biblioteket.

Ingrid (lärare) och Jan (chef på någon typ av juridikdepartement) har varit gifta i snart 25 år, och bor i ett brunt hus som de byggt själva. I huset bor även deras två vuxna söner, varav minst en fyllt 20 men som inte visar några tecken på att vara på väg att flytta hemifrån utan lugnt stannar och åtnjuter gratis helpension och full service. Ingrid har sedan en tid tillbaka helt tappat bort sin livsglädje; hon gör saker för att de ska göras. Går till jobbet, håller lektioner, sitter i möten, undviker de stökigaste eleverna och kollegorna, lider sig igenom dagen. Åker hem, tvättar kalsonger och lagar middag och går på bokcirkel, ligger med sin man en gång i veckan. Hon ser absolut ingen mening med någonting.

Kanske upplever Jan något liknande, eftersom han delvis på grund av en man med grodliknande mun, delvis på grund av ett par malplacerade händer, råkar inleda en relation med en 15 år yngre kollega som han dessutom råkar vara i chefsposition för. Kollegan heter Hanne, hon byter pojkvän och bostad som andra byter underkläder eftersom det aldrig känns helt rätt. Inte heller hon verkar se någon egentlig mening med något. Lever ensam, behöver lugnande tabletter för att stå ut med familjemiddagarna hemma hos föräldrarna om söndagarna, och känner sin biologiska klocka ticka.

Är det bara ett tillfälligt snedsteg, som när Ingrid vänslades med en av parets bekanta ett par år tidigare? Eller kommer det att leda till bestående förändringar i samtliga inblandade personers liv? Kommer någon att bli lyckligare, eller mindre lycklig? Jag kan avslöja så mycket som att svaret på någon av ovanstående frågor är ja.

Är detta då en rolig bok? Jag ställer mig tveksam. Ingen verkar som sagt vara speciellt lycklig, och inte blir det så mycket bättre efter hand. Visst är det dråpligt ibland, visst har framförallt Ingrid och Hanne ibland mycket underhållande tankar och iakttagelser som är sådär på pricken. Men alla är verkligen så ledsna jämnt? Är alla så dysfunktionella? Är jag, när jag hittar beröringspunkter med Lykkes karaktärer, så dysfunktionell? Kanske är det helt enkelt såhär livet är?

Happy food

blåmesen är alltså på't igen, jakten efter någon sorts quick fix för tillvaron. Kanske kan man äta sig glad? En före detta SVT-TV-kock kan väl inte ha skrivit en bok utan rimligt vetenskapligt underlag? Dessutom konsumerar jag just nu kokböcker i en osund takt*, och det finns visst lite recept insprängda här också. Vi kör!

Happy food, med undertiteln Om hur mat och lycka hänger ihop (visst låter det ändå lite lovande?) kom ut år 2017, men känns faktiskt redan relativt utdaterad. Inte så att allt som står i den har motbevisats, utan mest att det inte känns så rykande aktuellt: TV-kocken Niklas Ekstedt och journalisten Henrik Ennart sjunger tarmflorans lov, berättar vad vi borde äta mer av för att gynna denna och presenterar parallellt med detta en lång och inte så vansinnigt intressant tirad av latinska namn på olika tarmbakterier. Ett och annat recept får vi som sagt på köpet, men ytterst få ser så värst lockande ut för undertecknad; mycket faller under kategorin två korslagda morötter och ser helt enkelt inte ut som mat som man blir mätt på.

Antagligen hade jag tyckt att innehållet i den här boken var mer intressant om det inte vore för att jag läst lite av Food Pharmacys grejer, upplevt en viss tveksamhet, och gått vidare med att läsa en del kritiska artiklar (den här, till exempel) som raskt övertygade mig om att det faktiskt inte riktigt är så enkelt som att tarmfloran är svaret på allt (och även om den vore det, så är Food Pharmacys recept antagligen inte vägen dit). Min tveksamhet kan också bero på att yrkespersoner såsom Emma Frans, Agnes Wold och Amina Manzoor, som förespråkar rimlig källkritik och nyansering gällande allsköns forskningsrön (bara för att man kan visa att något gäller för bananflugor eller möss så gäller det till exempel inte nödvändigtvis för oss människor) vunnit mark sedan dess.

Kort sagt är jag lite skeptisk till att vägen till lycka faktiskt skulle gå via våra tarmfloror, även om det naturligtvis är en pusselbit i det hela. Och även om den gör det så tycker jag inte att en kvarts spetskål, en halv broccoli och en åttondels pumpa, med lite olja och frön på, låter som en rimlig middag.

Om man ska ta på sig ett par positiva glasögon så är Happy food, bortsett från uppräkning av bakterier, en mycket lättsmält och intresseväckande historia med en positiv underton; okej, stress, transfett och nudlar är kanske inte det bästa för våra kroppar, men du behöver inte kasta allt som är gott och späka dig i övrigt, även små förändringar gör skillnad. Det är också orättvist att nämna boken i samma andetag som Food Pharmacy eftersom författarna till Happy food faktiskt verkar ha ansträngt sig lite för att vara både rimliga ("vi tycker inte det låter så kul att äta grön, sträv banan eller att käka en tesked potatismjöl varenda morgon, vill du göra det så kör på, vi tycker det finns godare sätt") och skeptiska till diverse hypade livsmedel ("okej, gurkmeja ser kul ut, men visste du att om du inte hettar upp den med olja och svartpeppar så gör den ingen nytta ändå, faktiskt?"). Dessutom blev jag faktiskt inspirerad att prova korngrynsgröt, som var gott om än tidsineffektivt och inte lika krämigt som den vanliga hederliga havregrynsgröten.

Vad jag tar med mig av denna självhjälpsbok med kokboksinslag eller tvärtom? Mja, tja. Att oliv- och rapsolja är bra, att hel råg och helt korn är bra (om man nu kan övertyga resten av hushållet om att det är rimlig mat), att nötter och frön är bra (om man nu inte är allergisk) och att rödbetsjuice tydligen är oerhört revolutionerande.  Vänta nu, visste jag inte allt detta redan..? Om det är något av detta som jag tänkte låta påverka min vardag framöver låter vi vara osagt.

För information: Happy food har också fått en uppföljare, Happy food 2.0, som kom 2018 och om man får tro bokus reklamtext låter som ungefär mer av exakt samma sak, även om den också utlovar recept som ska vara lämpliga för exempelvis barnfamiljer.

* Tyvärr känns det kanske inte så relevant att recensera kokböcker, men exempelvis har Jamie Olivers Vego, Julia Tuvessons käka grönt och Caroline Wilbois och Johanna Anderssons Dietistens val (uh, tråkigt namn) har bjudit på en hel del gott hemma i fågelboet på sistone.

Ett system så magnifikt att det bländar

Det är inte så många författare som hos mig kan framkalla ett milt glädjerus genom att ge besked om att en ny roman är på väg. Med tanke på att Amanda Svensson är en av få, känns det som ett smärre tjänstefel att jag inte förrän nu, betydligt över året efter bokens utkomst, lyckats ta mig igenom hennes senaste roman, Ett system så magnifikt att det bländar.

Ett system så magnifikt att det bländar är förvisso något av en tegelsten, på över 500 sidor. Och den har kanske inte riktigt den lätthet som Svenssons tidigare och betydligt kortare romaner uppburit. Det här känns som ett försök att skriva fram någonting mer komplext. Det är fler parallella historier, fler trådar som löper in och ut och korsar och tvärsar varandra, i en intrikat väv - eller möjligen i ett kaosartat nystan, det är inte helt lätt att säga.

Matilda, Clara och Sebastian Isaksson är trillingar, uppvuxna i Lund med en pappa som är ekonom och en mamma som är präst. Det verkar ha gått ett par år sedan de gick ut gymnasiet. Sebastian jobbar nu med hjärnforskning på ett ytterst oklart forskningsinstitut i London, där det finns en kryptisk chef, en hel hög mer eller mindre märkliga kollegor samt en mycket moralisk apa, för att bara nämna några. Matilda bor i Berlin, där hon blivit sambo med en svensk kille och samtidigt bonusmamma till hans typ åttaåriga dotter. Clara är frilandsjournalist och konfronterar sina rädslor genom att åka till Påskön - med svepskälet att skriva ett reportage men egentligen utan större förhoppning om att det alls ska bli något sådant.

De tre syskonen, som alltså är tämligen olika varandra, tillika deras föräldrar, befinner sig alltså på skilda platser både rumsligen och livsskedesmässigt, när en mindre bomb briserar i familjen. Och sedan en till.

Trots detta fortsätter de i möjligaste mån att köra sitt eget race, på ett sätt som gör att jag upplever romanen som spretig, börjar undra vad tanken bakom det hela kan vara, och på något sätt tvivla på att det hela ens hänger ihop.

Och frågan är om det gör det. Vad är det som är ett system så magnifikt att det bländar? Är det familjen Isaksson? Är det den mänskliga hjärnan? Är det Sebastians jobb? Eller är det den lilla gruppen av apokalypsinväntare som Clara blir en del av? Eller finns det alls inget system, utan bara vår egen fåfänga önskan om att det ska göra det?

Men så plötsligt händer allt, på en och samma gång. Eftersom jag inte vill förstöra någons läsupplevelse ska jag naturligtvis inte avslöja hur det hela slutar, men Svensson knyter i alla fall i sista ögonblicket ihop en hel del av de många trådar hon slängt in i boken. Som jag såhär i efterhand inte riktigt vet om jag gillar. Den bjöd på oväntat motstånd, låg på nattduksbordet i flera veckor, och jag vet inte om det var värt belöningen, eller om det fortfarande vilar en lätt känsla av "jaha, eller, men va?" över det hela.

Detta innebär dock inte att jag kommer att sluta följa Amanda Svensson. Det är något med hur hon skriver som talar till mig. Och dessutom finns det inte så många andra författare som plötsligt slänger in en PollyPocket mitt i en beskrivning som om det, vilket det också är för folk som är i ungefär min ålder, vore självklart vad det ens var för något. Det är något trivsamt i det.

Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet

Äntligen en ny del om familjen Knyckertz! Jag har tidigare skrivit om del 1 och jag tycker inte att det behövs någon större presentation av uppföljarna. Detta är den fjärde delen och man bör ha läst åtminstone andra delen innan man läser den här.

Familjen Knyckertz är en familj som består av tjuvar och en hund vid namn Snuten. De bor granne med en snäll polis som heter Paul Isman och som i denna delen har en stor roll tillsammans med familjens dotter, Kriminellen, som upptäcker Ismans hemlighet.

I den här boken är det mesta bekant från tidigare böcker. Det är samma humor och samma personer som återkommer. Det som är roligt i just den här boken är att Kriminellen får ta större plats och visa vilken bra tjuv hon är och att polisen också visar sig vara människa.

Jag hoppas alltid att det kommer fler delar om familjen Knyckertz från radarparet Anders Sparring (text) och Per Gustavsson (bild) och förutom den tredje delen, som trots vändpunkten inte riktigt höll samma nivå som de andra, så har jag njutit av hela serien, som om de var ett surt godis (obs, mitt favoritgodis) från Hollie Tenders godisbutik.

Om du ännu inte har blivit övertygad, kan du läsa inlägget om den första delen.

Smartare än din telefon

Mitt självhjälpsfria år är över, och hela bibliotekets tillgång på denna tveksamma vara står mig åter till buds. Så jag lånar en bok till, i förhoppningen att jag ska bli gladare, eller kanske mer effektiv, eller att jag lättare ska kunna hantera livet i största allmänhet: Siri Helles Smartare än din telefon.

Smartare än din telefon är en relativt teknikoptimistisk bok om hur vi förhåller oss till framförallt telefoner. Helle framhåller att all telefonanvändning verkligen inte behöver vara av ondo; att spendera ett par timmar dagligen med sin telefon behöver inte vara ett problem, om det tillför oss någonting meningsfullt eller åtminstone inte hindrar och hämmar oss.

För den som känner att tekniken ändå blivit något som just hindrar och hämmar ger hon en bunt konkreta tips i stil med att rensa hemskärmen, ta bort pushnotiser, avinstallera appar som man inte vill lägga sin tid på, komma överens inom familjen om hur man använder telefoner så att ingen behöver känna att den prioriteras lägre än den andres telefon, och en liten snutt om värderingar och att fundera över vad som är viktigt för en själv och hur man borde prioritera.

Helle är slagfärdig och kommer ofta med snudd på putslustiga uttalanden, som hon i de fall det behövs backar upp med relevant fakta och studier. Hon utgör också vad jag kan tänka mig är en bra motpol till typ Skärmhjärnan, som om jag förstått det hela rätt svartmålar telefoner, skärmar och sociala medier på relativt lösa vetenskapliga grunder (jaha, att använda telefonen förändrar hur vår hjärna utvecklas. Men, har inte exempelvis böcker haft samma påverkan tidigare? Måste annorlunda vara dåligt?).

Faktum kvarstår dock att hon inte verkar ha så himla mycket att säga, och att boken inleds roligt och fängslande men sedan tappar rätt mycket fart längs vägen. Vi får varken särskilt mycket bredd eller något särskilt djup. För någon är boken kanske ett hjälpmedel för att ifrågasätta och reflektera över sitt eget teknikanvändande. För andra säkerligen en ögonöppnare gällande att allt man gör på telefonen inte behöver vara skadligt eller dåligt. För mig: meh.

Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.

Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.