Malamander

Jag har inte kunnat sätta ord på en av mina sedan länge favoritgenrer, men det har på senare tid kristalliserats till detta (på ett ungefär): platsen är fiktiv och ganska ofta har den inslag av något overkligt, men den är omisskännlig brittisk. Tidpunkten är även den oklar, men tydligt innan betongen, skyskraporna och internet intog världen. Det handlar inte sällan om barn som ska utföra något äventyrligt, som till exempel att de ska hitta sina försvunna föräldrar eller fly från de onda. Språket är lekfullt, karaktärerna är lite udda och använder påhittade svärord, etc. etc.

Förstår ni vad jag menar? Som exempel på böcker som mer eller mindre lever upp till detta: Harry Potter, Roald Dahls alla böcker, Alice i Underlandet... Från de senaste åren kan jag även lägga till Morrigan Crows magiska förbannelse (och uppföljaren!) och så denna, som egentligen är detta inläggs huvudperson: Malamander.

Malamander utspelar sig i staden Eerie-on-Sea, vid Avgrundens havsbad, som ligger någonstans på den engelska kusten. Huvudpersonen är tolvårige Herbert Lemon, som jobbar med att ta hand om hittegodset på Hotell Pärlbåten. Han är starkt impopulär på hotellet av hotelldirektören herr Mollusk, som endast ser Herbie som en utgift som inte drar in några pengar, men det är något han är tvungen att bortse för att hotellets ägare, Lady Kraken, är av en annan åsikt.

En vinternatt ramlar Violet Parma bokstavligt och bildligt talat in i Herbies liv, genom ett av hans sovrumsfönster. Violet Parma glömdes kvar som spädbarn på hotellet och nu vill hon, med Herbies hjälp, hitta sina föräldrar. Men, som ni säkert har listat ut, är det inte helt lätt. Det enda som fanns kvar av hennes föräldrar var två par skor vid stranden och bredvid dessa spår i sanden efter något som liknade fenor. Men den där legenden som berättar om en .. fiskman? (det i folkmun kallade malamandermonstet eller rätt och slätt malamander) kan väl inte vara sann? Det blir inte heller lättare av att Violet jagas av en man med en båtshake istället för ena handen och som har en högst otydlig agenda. 

Detta sökande efter Violets försvunna föräldrar förvandlas ganska snart till ett klurigt och hisnande äventyr som är helt perfekt för att få långa tågresor att kännas kortare. Omslaget i gult och blått tilltalar mig något oerhört. Förutom det estetiska är det något med detaljer, vars innebörd endast blir tydliga först när man har läst den, som får mig att le hemlighetsfullt. Målgruppen är 9-12 år men passar även för sådana som är närmare trettio! Tips på liknande böcker mottages tacksamt. 

Väggen

En namnlös berättarinna befinner sig på besök i sin kusins och dennes makes jaktstuga. På kvällen går de båda ner till byn för att gå på restaurang, medan berättarinnan stannar hemma. När hon vaknar på morgonen har de ännu inte kommit hem, och när hon tillsammans med parets hund ska gå in till byn för att se vad som står på, stöter hon på en genomskinlig, hård vägg. Väggen har dykt upp helt plötsligt, kanske under gårdagens kväll, och på andra sidan verkar ingenting längre vara vid liv. På den levande sidan finns nu bara berättarinnan och hunden Lo.

Där börjar Väggen av Marlen Haushofer, en berättelse som på samma gång är lite av en modern och kvinnlig Robinson Crusoe, och en liten reflektion över det liv vi lever idag (boken gavs visserligen ut 1963, men jag upplever den som aktuell ändå). Berättarinnan har som av en lycklig slump spenderat flera somrar på landet som barn och kan trots att hon numera är stadsbo litegrann om lantbruk, jordskötsel och jakt. Dessutom är stugan välutrustad då kusinens make hade någon sorts prepperinstinkt. Kvinnan skrider raskt till verket och börjar arbeta hårt för att skapa sig en dräglig tillvaro, men hur ska hon förhålla sig till sitt nya liv? Till den oförklarliga väggen och till den fullständiga ensamheten?

Väggen är ingen spänningsroman precis, men det är mycket intressant att följa vad som händer, framförallt inne i berättarinnans huvud. Vem är hon, egentligen? Vem blir hon när inget mänskligt sällskap längre finns att tillgå? Hur ser hon på sin gamla tillvaro? Vad tror hon om väggen? Boken ger generellt fler frågor än svar, och med risk att avslöja för mycket får vi aldrig någon förklaring till vad väggen egentligen är för något. Inte heller har boken något egentligt slut.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av att läsa den här boken. Om man ska försöka hitta någon sorts sensmoral eller läxa så är den möjligen att vi ytterst sällan stannar upp och ifrågasätter vår tillvaro, frågar oss vad vi egentligen skulle vilja göra, om vi egentligen är lyckliga, utan bara tröskar på utifrån vad som förväntas av oss. Den lärdomen är ju dock inte helt lätt att förhålla sig till. Men så behöver man ju heller inte bli klok av att läsa, det kan räcka att man fick en stunds förströelse, och till det fungerar Väggen, trots sin allvarliga framtoning, utmärkt.

Liten kommentar till hur denna bok konsumerades: i form av ljudbok, via SR Play, i inläsning av  Anna Lyons. Jag har lite svårt att hålla fokus när jag lyssnar på böcker istället för att läsa dem; helt plötsligt kan jag inse att jag tänker på det jag har i händerna i stället för det i öronen. Till en början lyssnar jag uppmärksamt, och sessionerna är reserverade för promenader. Det dåliga med att lyssna på ljudbok via Sveriges Radio är dock att de generellt sett har ett bäst före-datum, och även denna gång får jag hetslyssna sista dagarna för att inte snöpligen berövas slutet.

Jag ser allt du gör

En av mina favoritartister (Annika Norlin, för vissa av oss mer känd som Säkert! eller Hello Saferide) släpper sin första skönlitterära bok, och jag är naturligtvis taggad till tänderna. Läs alltså nedan betraktelse med vetskap om att undertecknad kan vara lite partisk.

Jag ser allt du gör är Annika Norlins första skönlitterära bok, men det känns ändå inte som ett helt nytt forum. Dels har hon givit ut en bok med sina texter och några kommentarer till dessa, som har den lämpliga titeln Texter, är ljuvlig och som verkligen lämnade mig med en känsla av att vilja läsa mer. Dels är hennes låtar ofta små berättelser i sig. Hennes andra engelskspråkiga album heter till och med "More modern short stories from Hello Saferide". Och så har hon vunnit Sveriges Radios novellpris 2019 med novellen Mattan. Den får jag erkänna att jag ännu inte lyssnat på.

Det är också just en novellsamling vi får i Jag ser allt du gör. 9 fint paketerade små berättelser. Jag, som ju inte ens gillar noveller?, avnjuter dem varsamt, en i taget, lite som en fin pralinask. Försöker att inte ta mer än en om dagen, och vill inte att de ska ta slut.

Annika Norlin har en väldigt underfundig, lite mörk humor, och om det var något jag förväntade mig av den här boken var det att den skulle lysa igenom. Där blev jag heller inte besviken. Men det ska också erkännas att även om humorn finns där i alla noveller, så är även vissa av dem riktigt mörka (varning för den sista, till exempel. Jättefin! Men väldigt sorglig).

Språket och temat känns i brist på bättre beskrivning lite norrländskt. Det verkar som att novellerna undantagslöst utspelar sig i just norra Sverige, och många av karaktärerna är lite lakoniska eller talar med viss dialekt. I övrigt spretar det lite lagom, från mer eller mindre avspänt bandhäng med Siri och Mikael som trots sin dåliga självkänsla givit sitt band namnet Personligt Varumärke, till att följa hon i hemtjänsten som blir stalkad av sitt läskiga ex, eller den mystiska yrkespersonen bekräftaren.

Jag hade köpt den här novellsamlingen i stort sett oavsett vad jag hört eller trott, för att stötta ett konstnärskap som jag uppskattar. För att inte bli spoilad har jag noga undvikit recensioner och väntat med det avsnitt av Lundströms bokradio som gästas av just Norlin, men vad jag förstått av DN:s recensionsrubrik och placeringen på Adlibris topplista är jag inte den enda som gillar det här.

Tack Annika, det här var fint! Jag hoppas innerligt att det kommer mer längre fram, men vet faktiskt inte om jag hoppas på en roman eller om det faktiskt är så att noveller och Norlin är en oslagbar kombination.

Maresi: krönikor från Röda klostret

Det är mycket man inte får göra just nu. Som väl är är det fortfarande tillåtet att öppna en bok och för en stund försvinna från allt som har med Corona att göra. Tur det! Även blåmesens iRL-bokcirkel är liten nog för att fortfarande kunna sammanträda. Förra månaden tog vi oss an den finska ungdomsfantasyromanen Maresi: krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff.

Det första, och kanske största, problemet med Maresi: krönikor från Röda klostret, var att den ingår i

en serie om tre fristående böcker och att det var mycket svårt att identifiera vilken av dessa böcker som var den första. Googling gav tämligen motstridiga resultat, men vi kom till slut fram till att Maresi: krönikor från Röda klostret var den första i läsordningen, vilket också verkar stämma. Delar av bokcirkeln gick vidare med att plöja även del två, Naondel (kronologiskt utspelar sig den först, men i läsordningen är den alltså nummer två) och del tre, Breven från Maresi, vilket i vissa fall gjorde diskussionen om boken något förvirrad. Förtydligande för den som Googlat och kanske hamnat här:
1. Maresi: krönikor från Röda klostret
2. Naondel
3. Breven från Maresi

När nu detta är utrett kan vi fokusera på del ett i lugn och ro. Maresi: krönikor från Röda klostret handlar om en tjej i tidiga tonåren som bor i ett kloster på en ö befolkad endast av kvinnor. Livet i klostret följer tydliga rutiner både dag för dag och säsong för säsong. Mycket möda läggs på utbildning för de flickor som bor där, och det ges även i någon mån utrymme att själv välja sina sysslor efter personlighet. Även om det snabbt blir tydligt att romanen inte utspelar sig i vår värld, är det heller inga alltför spektakulära ändringar i världsordningen som presenteras. Lagom mycket fantasy, om jag får säga det själv.

En dag kommer en båt av ovanligt slag till ön, och den för med sig en ny adept, Jai, med något oklart förflutet. Detta visar sig snart få stora konsekvenser för livets gilla gång i klostret.

Maresi: krönikor från Röda klostret är i mina ögon en riktig bokslukarbok. Den är slut på dryga timmen och innehåller en spännande intrig, men inte alltför mycket djup hos karaktärerna. Ett plus från bokcirkelns perspektiv är att i princip samtliga karaktärer är kvinnor, men utan att det är "en bok om kvinnor/tjejer", det råkar bara vara så helt enkelt.

Flera deltagare gick som sagt direkt vidare på uppföljarna vilket också tyder på att man kanske inte hunnit mättna efter bara denna munsbit av Maresi-berättelsen. I mitt eget fall tyckte jag dock att den stod sig bra även på egen hand. Inte en dålig bok, men heller inget som satt några djupare avtryck.

Hypnotisören

Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!

Stjärtmes 2019

Att 2019 inte skulle bli det bokslukarår som jag hade tänkt mig det, kunde anas redan i februari när jag köpte mitt första stickmönster och slutligen gav mig hän för den besatthet jag tidigare bara hade på distans. Det var ett stort steg för mig att ta. Mina tidigare intressen har aldrig konkretiserats förut utan bara beundrats av mig på avstånd. Men 2019 gick jag all-in med stickningen och den tog mig så långt ifrån min bekvämlighetszon att jag är imponerad av mig själv. Jag anmälde mig och gick på stickhelg utan att känna någon! Jag gick själv på garnmarknad!

Den främsta orsaken till att jag började sticka var att jag inte längre kunde läsa. Allt jag läste bara försvann i ett töcken och jag behövde någonting att sysselsätta mig på pendlingen till och från jobbet. Nu förstår jag att min kropp försökte säga ifrån, att jag skulle sluta gå och lägga mig halv tolv fastän jag visste att jag skulle gå upp sex timmar senare.

Trots att jag inte mådde hundra procent mentalt och fysiskt, kommer jag nog ändå se 2019 som ett bra år. Jag gick på flera konserter (dodie, Florence Valentin, The Sounds+The Hives+Mando Diao och Lars Winnerbäck), reste utomlands och spenderade nog mer pengar på garn än vad jag gjort på böcker de senaste tio åren.

När jag listar de bästa böckerna jag läste, ser det ut som att jag läst mer än en OK-mängd böcker, men det är inte att jag inte läste bra böcker, utan mer att jag inte mindes vad jag hade läst eller kände något. Tröttheten vann. Summan av förra årets läsning är fler påbörjade men inte avslutade böcker, än de som blev utlästa.

De bästa böckerna jag läste, utan inbördes ordning:

• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

• Den japanske älskaren av Isabell Allende. En bokcirkelbok, på samma gång magisk som tragisk.

• Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Även denna en bok jag läste till bokcirkeln. Det är något vilsamt med de episka berättelserna som spänner över en längre tid, när man under en lång tid läst (eller i mitt fall försökt läsa) samtida poetisk prosa som mestadels består av fragment.

• Home fire (på svenska Vår älskade) av Kamila Shamsie. En skakig inledning men ett starkt slut. När jag läste den här, insåg jag också att jag överskattat mina kunskaper i engelska :--) 

• Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist. (!!!) Så rolig och intressant läsning. 

• Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter. :'( och mycket fin.

• Saga-serien (1-9) av Brian K. Vaughan och Fiona Staples. Science fiction, kärlek, monster, krig mellan raser, rappa repliker och sex. Det behövs egentligen inte mer.

I somras reste jag i husbil med några i USA. Från Los Angeles till Baltimore via Seattle och en rad andra ställen. Verkligen. Livets. Resa. Jag läste sex böcker på tre veckor. Alla böcker har fått fyra-fem stjärnor av fem i betyg. Mitt läsflow liknade min första bokslukarålder, för så fort jag hade wi-fi laddade jag ner en ny bok via biblioteksappen och var otroligt glad över tekniken som lät mig läsa böcker jag inte hade med mig på resande fot. Jag blev också mer ödmjuk inför alla böcker som hajpas, de blir ju faktiskt uppmärksammade av en anledning och det kan inte vara för att de är dåliga. Nå. Dessa böcker läste jag:

• Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. 
• Allt jag fått lära mig av Tara Westover. 
• The Kite runner av Khaled Hosseini. Den här läste jag inte som e-bok utan det var en som hade med sig denna på resan. Jag grät.
• Flickorna av Emma Cline.
• Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera. Den här boken hade jag med mig själv!  Att jag befann mig i samma land som romanen utspelade sig, lyfte den (och ovanstående) högre. Lite Murakami-vibbar.
• Pow wow av Tommy Orange. Wow. 

År 2020 är året då jag: 

 - börjar med bullet journal och därmed återvänder till dagboksskrivandet! Jag har varit pepp på det här sedan november, då vi skulle beställa kalendrar till jobbet och jag valde två prickade anteckningsböcker. 

- tar hand om mig själv. Med goda vanor som att äta nyttigt och sova tillräckligt, samt är förberedd för att stressa mindre

- lär mig virka!!! och kanske steekar första gången? 

- återerövrar bloggandet? Idag var första gången på många månader som jag satte igång datorn med både skräck och förväntan. Jag var rädd för att den inte skulle fungera och att alla lösenord var raderade, men jag kom in. Och det gick ju bra. 

2020 har börjat bra. Ses snart. 

Surr. 

blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:

•  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
• Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
•  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
•  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.

Bubblare:

•  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.

Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?