Vintergatan går genom magen


I det här fallet är det inte kvantiteten av uttagna citat som avgör huruvida romanen ska vara en favorit eller inte, om det ens kan finnas sådana fall. Jag tog ut massvis med citat som fyllde flera sidor i min skrivbok, ändå kan jag inte tycka att den i sin helhet är lite mer än okej. Det måste bero på det upprörande, platta slutet. Så dumt.

Annars tycker jag bland annat om att den känns genomtänkt. Till exempel:
Alla kapitel, förutom prologen, har fått namn efter tarotkort, vars respektive betydelser säkert ger berättelsen en helt annan dimension om man tog reda på innebörden av dessa.


Berättelsen har tre huvudpersoner: Alice, Stella och Jove. Det är ett triangeldrama utan dess like; en älskar en annan, samtidigt som två av dem är gifta med varandra.

På baksidetexten (och i prologen) står det att den handlar om "tid, universum, kärleksförhållande och New York. Dårarnas skepp, en jude, en diamant, en dröm. En pojke från arbetarklassen, ett spädbarn, en flod, det subatomära skämtet om den obeständiga materien." Jag vill tillägga att den även handlar om ett universellt identitetssökande, på jakt efter en förklaring till vilka vi är. Kanske är det så att vi letar, för att det saknas någonting någonstans inom oss, någonting som försvann vid Big Bang, när allting delades och hamnade hos någon annan.

Efter två utlästa böcker av Jeanette Winterson får jag känslan av att hon tycker om att blanda ihop två raka motsatser med varandra. I både Tyngd och Vintergatan går genom magen blandas vetenskap med tro och gemensamt har de ett genomgående tema, där frågan om vad som finns inuti oss tas upp. Eftersom Vintergatan går genom magen är ett tidigare verk är också frågeställningen inte lika fullt utvecklad som i den senare Tyngd. Dessa är mina enda referensramar och jag vet inte om frågan har funnits med i Wintersons andra böcker, det är kanske en slump, men det är en intressant iakttagelse.

Och jag vill ha mer av det här:

7



1 jag tycker om undervattensdokumentärer
2 jag är högerhänt
3 mina favorithimlar är septembereftermiddagarnas och vårens
4 fina ord: silhuett och kalejdoskop och de flesta som slutar på -i
5 jag kan nästan hela alfabetet på teckenspråk
6 (du är så) yeah yeah wow wow är en av få låtar som jag kan utantill
7 min bok skulle handla om det här (ungefär):






(apropå det här)

L'homme aux cercles bleus

(svensk översättning saknas)

En mystisk man roar sig med att om nätterna dekorera Paris gator med stora cirklar målade med blå krita och med inskriptionen "Victor, mauvais sort, que fais-tu dehors?" (ung. "Victor, din sate, vad gör du ute?") runt kanten och ett till synes slumpmässigt valt objekt - en cigarettändare, en fickspegel, ett gem - i mitten.

Antihjälten Jean-Baptiste Adamsberg, poliskommisarie som nyligen flyttat till huvudstaden, anar att någonting allvarligt kommer att inträffa i samband med mannen med de blå cirklarna. Och även om han är långsam, ständigt försenad, klädd i trasor och rent allmänt smått osympatisk på ett lite lamt, passivt sätt, får han naturligtvis rätt. En natt hittas en kvinna med avskuren hals i mitten av en cirkel. Undersökningarna intensifieras...

På vägen mot mannen med de blå cirklarna stöter Adamsberg på forskaren Mathilde Forestier som brukar roa sig med att vardagsfilosofera och förfölja folk på stan samt hennes två hyresgäster: den kontaktannonsfixerade Clémence och den blinde, elake och vackre Charles. Utan att riktigt vara medveten om det börjar Adamsberg lägga ett komplicerat pussel för att finna mördaren. Varifrån kommer egentligen den svaga doften av ruttet äpple?

Fred Vargas eller Frédérique Audoin-Rouzeau som hon egentligen heter är en fransk författarinna som har skrivit ett tiotal deckare. Några av de senare finns i svensk översättning.

"I've always said about Harry Potter that it's rather like the mafia. Once you're in, you're never out" (Daniel Radcliffe)


Jag läser valda delar ur sista boken om och om igen
och gråter på samma ställen varje gång.

#Väntandet

Les gens du Balto

I svensk översättning: Sista beställningen på Balto

Faïza Guène blev ganska uppmärksammad när hon släppte sin debutroman Kiffe kiffe demain (Kiffe kiffe i morgon) för sex år sedan. Jag minns inte riktigt varför, men antar att det skulle kunna vara därför att Guène skriver från förorten, om förorten, på förortsslang. Kanske kan man dra en parallell till Jonas Hassen Khemiri, även om varken deras författarskap eller deras böcker riktigt är jämförbara.

Som språkstudent är det kanske inte så intelligent att välja denna bok just med tanke på att språket inte skulle uppskattas av exempelvis en skräckinjagande fransk grammatiklärarinna. Hos mig väcker det dessutom många intressanta frågor om hur den svenska översättningen ser ut. Att översätta är helt fruktansvärt svårt och att översätta 'fel' är om möjligt ännu svårare än att översätta en vanlig text...

Nog om mig, och vidare till boken. Chefen på den lilla baren/tobaksaffären Balto, belägen i en förort till Paris, ligger död i en blodpöl. Berättelsen om de följande dagarnas utredning berättas av Baltos stamkunder, en brokig skara, liksom av Joël själv. En person som ingen egentligen tyckte om. Smidigt nog inträffar mordet samtidigt som det händer ganska mycket ovanliga saker i nämnda stammisars liv.

Personerna känns inte särskilt realistiska i och med att varje karaktär liksom verkar ha dragits till sin spets, nästan lite som en karikatyr av en verklig människa. Inte heller själva intrigen är mycket att hänga i julgranen. Och ändå är romanen underhållande och får en att vilja fortsätta läsa, tills de inte allt för många sidorna är vända och ännu en titel kan skrivas upp på 'läst'-listan.

Osannolikt men charmigt oslipat. Ännu en bok som jag förser med stämpeln Helt OK.

Nej, kära blogg, jag har inte glömt dig.



Jag är mitt uppe i den största expeditionen i mitt liv: en litterär tidsresa genom den ryska historien. En gång i veckan diskuterar jag och mina medresenärer texter som vi har dammat av och sedan fortsätter resan framåt. Planen är att vi ska ta oss från det fornöstslaviska arvet och avsluta med post-sovjetisk litteratur. Även om det är krävande så är det på samma gång inspirerande, men trots det så har saknaden efter självvald litteratur ökat och är ständigt växande.

Hej i höstsolen, så länge.

Je l'aimais

Anna Gavalda. I svensk översättning: Jag älskade honom.

Så tog även denna tunna bok slut. Chloé har just blivit lämnad av sin man och av någon anledning åker hon och hennes två döttrar för sista gången med sin svärfar ut till sommarstället, trots att det är fel årstid för det.

Den svenska titeln är missvisande såtillvida att boken egentligen handlar mindre om Chloé och hennes avslutade relation med Adrien och mer om den berättelse som svärfadern, till synes så kall och oberörd, under en lång och lätt berusad natt, berättar för henne. Berättelsen om hur han, som inte trodde på kärlek, plötsligt drabbades av just den. Berättelsen om Mathilde, kvinnan som han älskade och förlorade.

Hursom är det en söt bok som helt saknar den feelgood-stämning som finns i min älskade TÄMME. Ett bra val för den som vill läsa men som av någon anledning inte riktigt orkar en hel bok.