Ladies

Jag önskar att jag, när jag äntligen skulle unna mig själv att läsa någonting på svenska igen, kunde ha valt något bättre. Jag kände igen titeln på Mara Lees Ladies, fick för mig att jag sett något om den i tidningen, och tog med mig den hem från biblioteket. Så besviken jag blev när jag upptäckte att texten "Roman" på försättsbladet var helt nödvändig för att man ska inse att det inte bara är en hög skräp man håller i handen.

Det som främst gör mig upprörd är språket och stilen. Ta vardaglig, slarvig svenska (ungefär sådan som jag föreställer mig förekommer i Harlequinböcker) och släng in några ord som postcoital och latent, uppenbarligen där för att författarinnan vill visa upp sin vokabulär. Bakom den skitiga fasaden (språket alltså) finns en ganska urvattnad och ooriginell intrig som involverar ett antal tjejer som utnyttjats av en viss Iris C, fotograf. Nu är en av dem, Lea, hämndlysten och hon snickrar ihop en "mästerlig" plan för att ställa Iris mot väggen.

Nåja, en eloge ska väl Lee ha för att över huvud taget ha kunnat snickra ihop en hel roman, närmare 400 sidor, och för att det är möjligt, även om det inte är direkt inspirerande, att läsa hela. Det som väckte uppmärksamhet i press måste ha varit de så kallade damernas sexualiteter; de är ganska långt från heteronormativa och går igång på allt från konst till femton år yngre män. De har dessutom en framträdande roll i romanen.

Men nej, nej, nej. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det på ett snyggt sätt, men jag skulle inte rekommendera er att läsa den här boken.