När bosniske Nino är tolv år gammal tar hans liv slut. Ja, inte bokstavligt talat. Men livet så som han och hans familj känt det. Jugoslavienkriget tvingar familjen att fly från allt det gamla och välkända och söka en tillvaro i det okända, avlägsna Sverige.
Efter en lång, ångestfylld bussresa anländer familjen till en flyktingförläggning i Göteborg. Mer eller mindre motvilligt börjar familjen anpassa sig till det nya landet - något som leder till motsättningar och splittring inom familjen. Nino sätts i klassen FK ("Förberedelseklassen")1, och på barns vis suger han snabbt upp språket och skaffar sig flera kompisar. Vi följer hans första tid i Sverige, innehållande båda vanliga och mer ovanliga situationer. Det laddade första året, innan familjen fått permanent uppehållstillstånd. Då börjar en ny resa, in i framtiden.
Jag antar att det här är en viktig bok på många sätt; hur flyktingar känner sig i ett nytt land etc. Hela situationen gestaltas ur ett barns perspektiv på ett hyfsat träffande sätt. Om huvudpersonen och berättaren i boken, Nino, hade burit författaren Zulmar Becevics namn hade jag antagligen svalt hela historien med hull och hår. Nu gör han inte det, och jag blir lite tveksam - är inte Nino lite väl brådmogen? Lite väl fånig och pseudopoetisk? Är kanske allt lite överdrivet?
En typisk sådär-bok. Den är kanske dålig. Jag kan bara inte komma på några bra argument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar