Drömfakulteten är en brinnande roman med många bottnar. Berättelsens nav
utgörs av den extrem-feministiska ikonen Valeri Solanas och hennes på många
sätt tragiska livsöde. Stridsberg blandar dokumentärt material och fri
fiktion i en febrigt vibrerande prosa. Drömfakulteten bär underrubriken
’’tillägg till sexualteorin’’, och romanen är en svidande uppgörelse med de
olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället. Sitt allvarliga ämne till
trots, är Drömfakulteten en roman som bärs fram av en enorm energi och
språklig lusta.
Egentligen önskar jag att någon annan kunde skriva det här inlägget åt mig, så att jag själv slipper förklara hur bra den här boken egentligen är. Jag har inga riktiga ord och inte heller några fastställda känslor än. Det lutar nog mer åt hatkärlek just nu. Eller, mest kärlek.
Sara Stridsbergs fiktiva Valerie Solanas hallucinerar och konverserar med de döda och människor som aldrig existerat. Hon är bland annat ett geni, som studerar på universitet, ett våldtaget barn, en schizofren kvinna, en som nästan är en mördare, en prostituerad som hatar sex samt den som skrev SCUM-manifestet. Uppvuxen i öknen jagar Valerie sig själv, lyckan, drömmarna och livet samtidigt som hon springer ifrån dem. Hon blir åtalad för att hon försökte mörda Andy Warhol och åker sedan in och ut från mentalsjukhus. Hon är varm, kall och dödssjuk. Hon är uppkäftig och impulsiv.
Hennes mamma, Dorothy, är en naiv person som alltid tror det bästa om män som bara utnyttjar henne och Valerie. Hennes bästa väninna kallar sig för Cosmogirl och hon går på universitetet bara för att magistrarna älskar henne. Berättaren finns inte och Silkespojken är en sjöhästforskare.
Om den riktiga Valerie Solanas finns det inte så mycket fakta, mer än att hon var den som försökte mörda Andy Warhol och hon var den som skrev SCUM-manifestet, som finns översatt till svenska av Sara Stridsberg. Hon föddes 1936 och dog 1988. Den fakta som finns nerskriven på wikipedia stämmer rätt bra överens med den Valerie som vi får ta del av i boken. Sara Stridsberg vill dock poängtera att boken ska betraktas som en fiktiv roman, att allt i den är fiktiv och då även Valerie Solanas.
Även om jag bara har läst en bok av Sara Stridsberg vill jag nästan påstå att hon är helt fantastisk. Meningsuppbyggnaderna och orden i Drömfakulteten är, jag vet inte, fantastiska? Geniala? Jag blir förundrad varje gång, trots att det är så mycket som man måste läsa mellan raderna.
Drömfakulteten känns ändå en aning för hackig och för spretig ibland. Den hoppar mellan årtal och platser och man glömmer bort, men om man inte tänker för mycket på det blir det ganska bra även om det känns lite osammanhängande. Konversationerna är skrivna som en manustext med tystnad och prassel inom parentes. Det blir lite som en film eller ett drama som spelas upp för en. Någon har sagt att den lägger ut Valeries liv som mosaik, små delar som krävs för att man ska förstå helheten. Och jag håller med. Det är så många trådar som dras och som dras igen fast på andra ställen i boken, ibland blir jag tvungen att gå tillbaka för att komma ihåg i vilket sammanhang vissa saker först togs upp för att kunna knyta ihop med det som sägs i ett annat.
Skriv om den, bränn den, hata den eller vad som helst, bara du läser den först innan du gör någonting annat med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar