I sjätte klass lärde jag mig att alla sagor började med "Det var en gång" och att jag från den dagen var för gammal för sådana lekar. Istället skulle vi skriva noveller och mina var fyllda med evig vänskap, olycklig kärlek och the soundtrack of my life. Men det här är inga högstadiefasoner. Looking for Alaska är på dödligt allvar en av de bästa böckerna som jag har läst de senaste fyra* åren.
Det finns flera anledningar till varför jag för ovanlighetens skull skriver om Looking for Alaska och Paper towns, båda skrivna av John Green, i samma inlägg. En av förklaringarna till varför jag har valt att göra ett av två, är för att jag är rädd för att det annars kan bli för repetitivt med mina ovationer till nyss nämnda författare, med risk för att inlägget istället kommer att bli dubbelt så långt. Så från och med nu skriver jag bara från hjärtat. Bära eller brista, jag struntar egentligen i vilket. Observera att småspoilers kan förekomma, vilket betyder att fortsatt läsning sker på egen risk.
Klara - färdiga -
Looking for Alaska (på svenska, Var är Alaska?) berättas av sextonåriga Miles Halter som är en helt okej, lite blygsam pojke, bortsett från att han samlar på kända människors sista ord vid livet. François Rabelais sista ord sägs vara "I go to seek a Great Perhaps", efter vilka Miles tänker följa, genom att lämna sitt monotont tråkiga liv i Florida, för att börja på en internatskola i Alabama. Där träffar han, bland andra, Chip, the Colonel, Martin, "a dirt-poor genius scholarship student with a Napoleon complex" och tillika Miles rumskamrat. Miles, som i sitt förra liv saknade vänner och alla erfarenheter en tonåring bör ha, upptäcker nu livets både fram- och baksidor. Hur det är att ha bästa vänner, framför allt, som är lojala och som vägleder en genom första stadiet av rökning, parförhållanden och alkoholintag, för att man är ny och pålitlig. Och sedan hur det är att vara kär i någon som redan har en pojkvän. Alaska Young, heter hon och lyser upp hela texten varje gång hon kommer in i bilden.
I Paper towns (svensk översättning saknas) är det ett idogt pusselläggande i centrum, när Quentin (Q) Jacobsens granne, Margo Roth Spiegelman, spårlöst försvinner. Q har känt Margo sedan de var två år, men med åren har de vuxit ifrån varandra och hamnat i olika grupper. Precis som Alaska Young, är Margo en stark karaktär som lyser upp, hon är viljestark och får Q att göra saker han aldrig skulle ha gjort innan. Natten innan Margo försvinner, kryper hon nämligen in genom Qs fönster och övertygar honom att gå på äventyr med henne eftersom hon 1) inte kan använda sin bil, 2) behöver assistans och 3) väljer honom. Q blir besatt av att hitta henne, eftersom hennes föräldrar sa att hon brukade lämna ledtrådar efter sig, varje gång hon försvann.
Det finns några likheter, Looking for Alaska (LfA) och Paper towns (Pt) emellan.
Den första: att de båda utmärks av ett tydligt före och ett efteråt. I LfA är det så tydligt att det är som en tickande bomb som räknas ner, hela vägen är kantad av varningsskyltar på vilka det går att läsa "One Hundred and Twenty-eight Days Before" ända ner till noll, till dagarna efter. Det är med skräckblandad förtjusning som jag fortsätter, utan att veta vad som finns framför mig. I Pt blir det en märkbar förändring när Margo försvinner, hela skolans hierarki vänds upp och ner som om det var hon som höll i trådarna hela tiden.
Den andra: att de båda berättarrösterna innehas av en insiktsfull och eftertänksam manlig karaktär och att handlingen efter hand börjar kretsa runt en motpol, som planeter runt varsin sol, som inte är helt givna. Både Margo och Alaska är gåtor, båda bär på mörka hemligheter, ett djup som man kan ramla ner i om man inte är försiktig. Margo, vid första anblicken impulsiv, men ser man närmre är hon välplanerad. Och Alaska, man tror att hon är stark, men i hennes bärande väggar finns små hål som kan få hela huset att rasa.Speciellt i Pt tas ämnet om människans mångfacetterade natur, att vi är prismor/kalejdoskop snarare än ensidiga. Varje vändning, en ny bild. Och frågorna som Q ställer, är frågor som vi borde ställa alla, till och med de vi tror oss känna. Vem är Margo? Har Q någonsin sett den riktiga Margo? Vilken Margo känner Q? Det är som att veckla ut en pappersboll som någon har lämnat efter sig för att antingen 1) bli återfunnen, 2) hitta tillbaka eller 3) inget av alternativen. Och på pappret står det en ledtråd som tar dig ett steg fram, men det känns som två steg bak.
Den tredje: John Green betonar vikten av vänskap, en sådan vänskap som man bara kan läsa om i böcker. När Chip tar med Alaska och Miles hem till sig på thanksgiving. När Radar, Ben och Lacey följer med Q, för att leta efter Margo. När Chip och Alaska blir förbannade på de rika ungarna för att Miles hade kunnat drunkna. Sådana saker.
Den fjärde, är kanske inte en likhet i sig, utan något jag personligen tycker: att både LfA och Pt är guldgruvor med citat, både geniala one-liners och vackra. John Green är själv en guldgruva när det gäller citation, han kommer alltid med intelligenta meningar och det finns en tumblr som ägnar sig åt att hipsterfiera Greens alla bra citat, både från hans romaner och de han har uttalat. (x)
Den femte och sista likheten: alla litterära hänvisningar. Alaskas rum är full av böcker som hon har köpt på loppisar, hon läser delar från Kurt Vonneguts Cat's cradle för Miles och en gång citerar hon Simón Bólivar, från Gabriel Garcia Marquezs bok The general in his labyrinth, ett citat som kommer att betyda mycket i romanen ramöver. Miles läser bara biografier, för att leta efter de sista orden. I Pt får Walt Whitmans Leaves of grass en avgörande betydelse, efter Margos plötsliga försvinnande.
Varför jag tycker att romanerna är utomordentligt bra, är kanske uppenbart vid det här laget, men framförallt att båda är klassificerade som böcker för ungdomar och att man kan läsa in ett annat djup i dem, om man önskar, speciellt Paper towns. John Green har ett språk som ligger nära en tonårspojkes, det är stundtals hjärtskärande, men har alltid nära till skratt. På ena sidan kan jag ligga i fosterställning och gråta hejdlöst, för att på nästa skratta mig till tårar.
Mycket kan sägas om honom. Green har ett hemligt recept på att vara världskänd och anonym på samma gång. För svenska ögon är han nog mest känd som en av författarna till Den andre Will Grayson, som han skrev tillsammans med David Levithan, samt Var är Alaska?
Jag kan med säkerhet säga att ingen i min klass hade hört talas om John Green (nå, nu är alla födda under tidiga nittiotalet eller tidigare), och det är nog få som känner till hur stor han är, medan han har en hel fanbase, från hela världen, som till exempel citerar honom jämt och skriver låtar baserade på hans romaner. Tillsammans med sin bror, Hank Green, skapade han begreppen nerdfighter och nerdfighteria, som andra, med internets goda hjälp, har skapat en slags community runt, där man kan känna samhörighet med andra, kanske inte likasinnade, men minst lika fantastiska. De ger mig hopp om mänskligheten, det är så fint att ord inte räcker till.
Slutligen;
“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”
*Jag säger fyra år och inte hela mitt liv eller något liknande, eftersom det inte var förrän då som jag började skriva ner alla titlar som jag har läst. Mitt minne sträcker sig inte längre bak, knappt ens det i många fall.
Ps.
Just nu är John Green aktuell med en ny ungdomsroman, som har fått titeln The fault in our stars, efter ett citat av Shakespeare, och han har utlovat att hela första utgåvan ska vara signerad.
Sidan som används frekvent i Paper towns, i letandet efter Margo, Omnictionary, har skapats i efterhand och innehåller främst saker som rör nerdfighteria och John och Hank Greens liv. På Omnictionary kan man bland annat läsa vad en pappersstad är.
Pps.
Relevanta länkar, för mer information och källhänvsningar finns i texten.
De irrelevanta kommer här:
John Greens hemsida
John och Hank Greens youtube-kanal
Awesome people hanging out together
Eldorado med Kjell Alinge
