Om det var möjligt att tröttna på, säg, Anteckningar från källarhålet, efter att ha dissekerat den ända in i ryggraden, skulle Dostojevskij inte vara Dostojevskij, tror jag.
Trycksvärta/Harhjärta
De här sidorna hamnade i min brevlåda i slutet av december förra året. Det fanns ingen avsändare, men det är hela kapitlet om Hjördis Evelyne.
blåmesens -10
2010 skulle mycket väl kunna vara det bästa året i mitt liv så här långt.
Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.
Årets Spot
ifylista blev ynka 2 timmar (36 spår) lång och täcker perioden januari-augusti. Både nya och gamla men nästan bara svenska favoriter spelades om och om igen. Favoritspåret är dock tveklöst Säkert!s Dansa, fastän.
Trots att jag ofta påstår att jag inte tycker om att titta på film bänkade jag mig 30 gånger framför tv, dator eller bildskärm. 9 filmer var värdelösa. Ice Age, Harry Potter 7:1 och Love Actually såg jag av olika anledningar två gånger.
51 - inte ens en bok i veckan - blev det ganska tunna resultatet av årets läsansträngningar. Elva var på engelska, tjugo var på franska och några var omläsningar. Jag konstaterar att läslust, tid och ork kommer och går och så vänder jag blad i den anteckningsbok där jag noterar vilka litterära verk jag förtärt. Men innan vi ser framåt: några favoriter från 2010:
v Mästaren och Margarita
v Et mon coeur transparent (Véronique Ovaldé)
v Här ligger jag och blöder (Jenny Jägerfeld)
v L'Échappée belle (Anna Gavalda)
Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.
Årets Spot
ifylista blev ynka 2 timmar (36 spår) lång och täcker perioden januari-augusti. Både nya och gamla men nästan bara svenska favoriter spelades om och om igen. Favoritspåret är dock tveklöst Säkert!s Dansa, fastän.Trots att jag ofta påstår att jag inte tycker om att titta på film bänkade jag mig 30 gånger framför tv, dator eller bildskärm. 9 filmer var värdelösa. Ice Age, Harry Potter 7:1 och Love Actually såg jag av olika anledningar två gånger.
51 - inte ens en bok i veckan - blev det ganska tunna resultatet av årets läsansträngningar. Elva var på engelska, tjugo var på franska och några var omläsningar. Jag konstaterar att läslust, tid och ork kommer och går och så vänder jag blad i den anteckningsbok där jag noterar vilka litterära verk jag förtärt. Men innan vi ser framåt: några favoriter från 2010:
v Mästaren och Margarita
v Et mon coeur transparent (Véronique Ovaldé)
v Här ligger jag och blöder (Jenny Jägerfeld)
v L'Échappée belle (Anna Gavalda)
Stjärtmes 2010
Det här inlägget skulle ha innehållit en årslista, om jag inte hade känt mig så fruktansvärt banal och malplacerad. Let's face it, år 2010 har inte varit mitt litteraturår; jag fann inte lusten att vilja läsa mer, trots att jag faktiskt läste några bra.
Här är sju av dem:
Nedstörtad ängel av Per-Olov Enquist
Eterneller av Viktor Johansson
Boktjuven av Markus Zusak
Darling River av Sara Stridsberg
Aniara av Harry Martinson
Floder av Jevgenij Grisjkovets
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Nej, en lista, likt förra årets skulle inte ha gjort rättvisa. Det har varit alldeles för känslosamt, omtumlande och tusen gånger över förväntan, så jag lämnar det här.
Nästa gång vi ses har jag börjat använda min nya kalender.
Gott nytt år!
Floder
På teckningar, från mina yngre dagar, placerade jag alltid solen i en av de övre kanterna på pappret. Alltid hade den ögon, näsa och mun och ibland, vid ett fåtal gånger, också solglasögon. Jag ritade även hus. Trots att jag vid den tiden bodde i ett flervåningshus så ritade jag alltid hus. Stugor. Röda, med svart tak och skorsten som det kom grå, bubblande rök ur. När jag blev riktigt avancerad lade jag ibland till något regnbågsliknande i andra hörnet på himlen och en väldigt häftig bil.
Det är märkligt det här med böcker, att de får oss att känna saker och känna efter.
Floder av Jevgenij Grisjkovets är en "essäistisk" roman, en sorts självbiografi, där berättaren återvänder till sin hemstad i Sibirien, för att hitta definitionen av en sibirier (i ärlighetens namn är det långt mycket mer än så). Han varvar sina egna minnen med sin farfars och det går långsamt, det krävs en sakta läsning för att ta in alla orden.
Vad vet vi egentligen om Sibirien? Eller snarare: vad tror vi att vi vet om ett landområde i öst? Var börjar och slutar det? Björnar, den transsibiriska järnvägen och vodka, fattigdom, kyla och glesbygd - eller?
Under berättarens uppväxt såg han endast en vild björn. Han blev respekterad för att han var en sibirier, när han reste söderut med sina föräldrar på somrarna. De kunde inte förstå hur han överlevde kylan där. Han, å andra sidan, förstod inte vad det var som var kallt - minus fyrtio grader är väl inte så kallt?
Jag beundrar Grisjkovets skarpa öga; han lyckas beskriva hur dimensioner förändras med tiden - en stor barndomsstad blir mindre när man är äldre. Han lyckas framkalla minnen som jag förlagt i högen av självklarheter. Grisjkovets ritade också sin sol med ögon, näsa och mun, och hus fastän han bodde i ett flervåningshus.
Jag tycker också om Grisjkovets sätt att beskriva hur en utlänning beter sig första gången den kommer till Sibirien, att kylan alltid överraskar dem, trots att de var förberedda på det. Och sedan mätandet av geografiska avstånd i hur lång tid det tar för tåget att nå nästa station, istället för kilometer. Just tiden har en väldigt speciell roll. Det är som att vara under vatten; det finns ingen egentlig ordning, eller så kanske det gör det, men det känns inte så.
Det börjar med en förkunnelse, "... Det enda man vet är att författaren hade tänkt sig ett synnerligen omfångsrikt verk, men ändå inte presterade mer än en längre berättelse...", fortsätter med berättarens egna minnen och upplevelser, stannar till vid den allmänna sibiriern och avslutas med en existentiell fråga - ett avskalande som tar sig in i läsarens hjärna. Berättarjaget blir ens eget jag. Inget som jag äger är mitt och vad blir då kvar?
Det är märkligt det här med böcker, att de får oss att känna saker och känna efter.
Floder av Jevgenij Grisjkovets är en "essäistisk" roman, en sorts självbiografi, där berättaren återvänder till sin hemstad i Sibirien, för att hitta definitionen av en sibirier (i ärlighetens namn är det långt mycket mer än så). Han varvar sina egna minnen med sin farfars och det går långsamt, det krävs en sakta läsning för att ta in alla orden.Vad vet vi egentligen om Sibirien? Eller snarare: vad tror vi att vi vet om ett landområde i öst? Var börjar och slutar det? Björnar, den transsibiriska järnvägen och vodka, fattigdom, kyla och glesbygd - eller?
Under berättarens uppväxt såg han endast en vild björn. Han blev respekterad för att han var en sibirier, när han reste söderut med sina föräldrar på somrarna. De kunde inte förstå hur han överlevde kylan där. Han, å andra sidan, förstod inte vad det var som var kallt - minus fyrtio grader är väl inte så kallt?
Jag beundrar Grisjkovets skarpa öga; han lyckas beskriva hur dimensioner förändras med tiden - en stor barndomsstad blir mindre när man är äldre. Han lyckas framkalla minnen som jag förlagt i högen av självklarheter. Grisjkovets ritade också sin sol med ögon, näsa och mun, och hus fastän han bodde i ett flervåningshus.
Jag tycker också om Grisjkovets sätt att beskriva hur en utlänning beter sig första gången den kommer till Sibirien, att kylan alltid överraskar dem, trots att de var förberedda på det. Och sedan mätandet av geografiska avstånd i hur lång tid det tar för tåget att nå nästa station, istället för kilometer. Just tiden har en väldigt speciell roll. Det är som att vara under vatten; det finns ingen egentlig ordning, eller så kanske det gör det, men det känns inte så.
Det börjar med en förkunnelse, "... Det enda man vet är att författaren hade tänkt sig ett synnerligen omfångsrikt verk, men ändå inte presterade mer än en längre berättelse...", fortsätter med berättarens egna minnen och upplevelser, stannar till vid den allmänna sibiriern och avslutas med en existentiell fråga - ett avskalande som tar sig in i läsarens hjärna. Berättarjaget blir ens eget jag. Inget som jag äger är mitt och vad blir då kvar?
Jag hade kunnat skriva mycket mer, men av rädsla att avslöja för mycket, säger jag inget mer.
Floder lämnade mig ensammare än någon annan bok gjort på väldigt länge, på ett positivt sätt.
Floder lämnade mig ensammare än någon annan bok gjort på väldigt länge, på ett positivt sätt.
Födelsedagsfåglar
Det känns som om det var i förrgår som vi arrangerade om blåmesens bokhylla för att kunna ta en bild och använda den som header. Den vi har nu är en klippt version av samma bild, för de som undrar hur den såg ut. Det är otroligt att det redan har gått två år sedan den dagen och förhoppningsvis blir det fler!
Dessutom vill vi passa på att tacka er, våra läsare, för att ni står ut med våra knappt intressanta inlägg och återvänder gång på gång.
Stora kramar,
Dessutom vill vi passa på att tacka er, våra läsare, för att ni står ut med våra knappt intressanta inlägg och återvänder gång på gång.
Stora kramar,
Stjärtmes och blåmesen
Obs: inga mesar kom till skada vid skapandet av detta montage
P.s!
För tre år sedan sändes det allra första Musikhjälpen.Ett insamlingsprojekt-samarbete mellan Radiohjälpen, Sveriges Radio och Svt, med ett nytt tema varje år. Tre programledare är inlåsta i en vecka, i år är det för att samla in pengar för att stoppa handeln med barn. De huserar det här året på Gustav Adolfstorg i Malmö. Jag var där igår och önskade en låt, för barn är verkligen inte till salu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)