La petite robe de Paul

Den franske psykoanalytikern Philippe Grimbert har skrivit ett flertal fackböcker, bland annat en om hur man tar sig upp ur soffan som undertecknad kanske borde ta sig en titt på, samt några romaner. La petit robe de Paul, alltså Pauls lilla klänning, är den första av de sistnämnda och den har inte översatts till svenska. Däremot har han skrivit något biografiaktigt som är översatt till engelska. Tror jag.

Med den tråkiga men eventuellt nödvändiga informationsdelen avklarad går vi vidare till bokens handling. Huvudpersonen i boken är, föga förvånande, Paul. Han är en man i övre medelåldern som genom sitt arbete går en kurs i en annan del av staden han bor i (Paris?). Vi får veta att han tycker om att låtsas att han är infödd på okända platser genom att följa andra gator än turistströmmarna och att han sett fram emot att få bekanta sig med detta nya kvarter.

Dock råkar han redan första dagen på sin kurs gå förbi affären Poèmes skyltfönster där det hänger en ensam vit barnklänning som han blir helt betagen i. Strövtågen på gatorna ställs in till förmån för suktande utanför skyltfönstret under hela veckans lunchraster. Den sista dagen går han in i affären och köper klänningen, storlek 6 år, trots att han inte känner någon flicka i denna ålder som han kan ge klänningen till.

Så långt allt nästan gott och väl; Paul frågar sig naturligtvis vad som fått honom att köpa denna klänning och vad han ska göra med den. Det faller sig så att han gömmer undan den i sin garderob där hans sambo Irène av en slump råkar hitta den nästan direkt. Hon blir förvånad, förtvivlad, bestört; lever hennes man dubbelliv, eller är han kanske pedofil? Deras alltid så goda relation tar sig en rejäl törn samtidigt som händelser ur Irènes tidigare liv börjar ta sig upp till ytan...

Nog är det en psykoanalyst som leker loss i den här romanen alltid. Det känns lite som att Grimbert verkligen njuter av att få hitta på precis vad för morbida saker som helst och sedan föreställa sig konsekvenserna av dessa på ett mänskligt psyke. Händelseförloppet är intensivt, nästan onaturligt snabbt, och med det följer diverse flashbacks för att förklara parets mer eller mindre irrationella handlande.

Inte vet jag om boken egentligen ger mig något och/eller om det finns något budskap eller någon moral i berättelsen om detta oskyldiga barnplagg som framkallar så mycket ont. Möjligen kan man föreställa sig att paret hade varit lyckligare eller åtminstone undvikit en kris om de hade varit lite öppnare mot varandra under sitt långa och lyckliga förhållande. Eller också är det helt enkelt bara en uppvisning av någon sorts kreativitet - en yrkesman som för en gångs skull släpper verkliga problem och hittar på istället. En ganska medioker bok. Punkt och slut.

Vous plaisantez, monsieur Tanner

Sist jag var på biblioteket träffade jag på en förtroendeingivande bibliotekarie (som visade sig ha en son som varit utbytesstudent i Lund) som prackade på mig fem böcker som jag antagligen inte kommer att hinna läsa innan lånetiden och terminen tar slut, fast man ska aldrig säga aldrig. Jag bad om böcker som inte var allt för tunglästa och kanske var det därför jag fick den här, vars kapitel är i snitt en sida långa. Det känns lite som en bok för människor som inte tycker om att läsa eller som inte orkar läsa. Smidigt för den som är stressad...

Paul Tanner är en ensamstående man i trettio- fyrtioårsåldern som ärver ett gammalt hus av sin farbror. Han bestämmer sig för att ta tjänstledigt, sälja sitt hus och ge sig på en helrenovering. Alltså ger han sig in i byggbranschen och träffar på ett antal olika specialisthantverkare som alla har sina egenheter: takläggarna Pierre och Pedro som lyssnar på radio på högsta volym, dricker öl och gör mer skada än nytta, Chavolo och Dorado som pratar om sig själva i tredje person, den ryska elektrikern Zeitsev som firar gudstjänst på sin arbetsplats etc. etc.

Boken är lika sprängfylld av underliga personligheter som av byggarbetstermer som jag helt ogenerat struntar i att slå upp. Det är inte utan att man undrar hur det hela hade slutat om Monsieur Tanner själv inte varit på plats för att övervaka arbetet. Hade det slutat med att huset låg i ruiner och bankkontot var tomt?

Denna fundering betonar verklighetskänslan boken inger mig. Det kan tyckas vara en osalig otur att råka på så många besvärliga yrkesmän under en enda renovering, men då och då kommer faktiskt även personer som verkar ha alla hönsen hemma in i historien som motvikt. Det kan tilläggas att min egna oerhört begränsade erfarenhet av hantverkare att de ofta är lite märkliga, samt att minsta särdrag framgår väldigt tydligt då man mer eller mindre tvingas umgås med dem under en längre tid.

Eftersom att det snart är jul kan jag rekommendera den här boken som julklapp till en person som är alltför renoveringsivrig; den borde kunna avskräcka vem som helst... Antagligen finns det också människor som skrattar sig igenom denna bok. Själv nöjer jag mig med att dra på munnen och vara nöjd med att boken snabbt tog slut, så att jag sedan kunde återgå till nödvändigt plugg.

Boken + årets julpynt hemma hos blåmesen.

Jean-Paul Dubois är författare till ett femtontal romaner varav en, Une vie français, prisbelönt och översatt till ett femtontal språk, dock ej svenska.

Status quo

1. blåmesens tentaveckor började iförrgår.

2. Jag har mitt sista chattseminarium idag. Resterande tid av året tänker jag ägna mig åt: 1) uppsatsskrivning, 2) julkortsfixande, 3) vinterns soundtrack och 4) snökaos

3. Bookbirds fyller 2 år snart(!) och då tänkte vi bjuda på frågestund, om det skulle finnas några intresserade. (Annars skippar vi det och låtsas att idén aldrig kommit över oss.)

Okej, hej så länge!

december 1

LÅT HAVET HA SITT BRÅDDJUP. Jag kokar gröt som jag äter ur en tekopp. Lyssnar på p2 hela förmiddagen och sista-minuten-läser Solzjenitsyn. Vet inte om jag längtar efter våren längre. Har slutat skriva listor över böcker jag vill läsa, böcker jag vill bo med, böcker vars ryggar jag vill att mina fingerspetsar ska dansa över. Jag kanske har blivit sjuk.

Inte bara ordet

One reason why we should take literature very seriously indeed is that it refreshes and renews our vision of reality; it resurrects not just 'the word', but the world.

Michael O'Toole

(The Routledge companion to Russian literature, Cornwell, Neil (red) (2001); Russian literary theory: From the Formalists to Lotman)

La consolante

Anna Gavalda. I svensk översättning: Lyckan är en sällsam fågel


Charles Balanda: en tunnhårig blivande femtioåring som arbetar för mycket och, om jag ska vara uppriktig, en ganska tråkig huvudperson. Vardagen, fylld av flygresor och delad med en kvinna som han inte älskar längre och hennes Mathilde som han älskar så mycket som någon kan älska sitt barn, får ett abrupt slut när han får ett brev från en före detta vän med beskedet att hans första stora kärlek, nämnde väns mamma (Oidipusvarning?) är död.

Konsekvenserna låter dock vänta på sig; den direkta följen av beskedet blir snarare en ännu intensivare inaktivitet än tidigare. Insikten om vilket meningslöst liv som pågått runt omkring Charles kommer tidigt men det tar desto längre tid för honom att bryta sig ut och starta något nytt.

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att jag för tillfället genomför ett, hmm, litet projekt, som innebär att jag mest läser franska romaner. Detta går av naturliga skäl, typ att franska inte är mitt modersmål, oerhört långsamt och mången finess går mig förbi då jag kämpar för att hänga med. När början av den här boken var fruktansvärt svårtuggad tänkte jag alltså att det kanske var språkbarriären som ställde till det istället.

Dock känner jag flera som tycker att inledningen på denna roman är seg, och när jag malt mig igenom de första cirka 300 sidorna lossnar det så tillslut och blir Anna Gavalda när hon är som bäst: 100% feelgood. Charles liv får en nytändning och det är bara för läsaren att läsa med. Lite som Mamma Mia! i bokform.

Frågan är dock om det verkligen är värt att ta sig igenom den träiga första halvan av romanen bara för att få flyta med i lyckoruset en allt för kort tid (det hela blir ju inte bättre av att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man väl kommit in i den, med följden att den tar slut snabbt). Och inte har Gavalda nått upp till sin egen superba TÄMME-kvalitet.

Mästaren och Margarita

Vilken fantastisk uppsättning karaktärer, säger jag bara, och om bildspråket därtill: mmm.

Satan (under namnet Woland) och hans tre kumpaner kommer till Moskva, förklädda såklart. Poeten Bezdomnyj och redaktören Berlioz möter honom personligen i en park (utan att veta om det) och inleder en diskussion om huruvida Jesus existerat eller inte. Bezdomnyj hävdar att han aldrig har funnits, medan främlingen påstår att han var med när Jesus avlivades. Främlingen förutser också Berlioz död. Samma kväll omkommer Berlioz i en spårvagnsolycka, precis som främlingen sagt. Sedan följer en rad oförklarliga händelser ...

Titeln syftar på två av bokens många karaktärer; Mästaren har skrivit manuset till en historia om prokuratorn Pilatus (den är en omskrivning av evangeliernas "Passionshistorien", om Jesus död, lidande och uppståndelse), vilken man också får läsa delar ur; Margarita är kvinnan som är obotligt förälskad i Mästaren och som är villig att ge sin själ åt satan, för att återse sin kärlek.

Det var många författare som blev offer under Sovjetstyrets hårda disciplin. En av dem var Michail Bulgakov. Många av hans texter blev aldrig publicerade och det var inte förrän tjugosex år efter hans död som manuset till Mästaren och Margarita, offentliggjordes, inte ens då i sin fullständiga form.
Det är inte underligt varför det tog så lång tid för att få publicera texten. Samhällskritiken må vara dold och inbäddad, men den finns där, om man tittar noga. (Till exempel det faktum att man anger någon annan för att få förmåner och att ekonomin är stadskontrollerad.)

Vid en första anblick verkar Mästaren och Margarita vara en spänningsroman med övernaturliga inslag och en kärlekshistoria, men den har så många bottnar att en ovan läsare lätt kan missa dem. Jag har redan nämnt några (frågan om tro och kritik mot Sovjet) och då har jag inte ens kommit till Faust...

I början var jag kanske inte lika entusiastisk som blåmesen, men boken är helt klart rafflande och underhållande. Den är definitivt värd all den tid som det tar att reda ut alla namn.

(Tryck här för att komma till blåmesens reaktioner.)