Love, theoretically

I biblioteksappen som jag använder (Libby) kan man reservera böcker.* Till följd av detta finns en "Gå före i kön"-hylla som man kan klicka in på i förhoppning om att få tag i något nytt och populärt utan att behöva vänta. På denna hylla hittade jag Love, theoretically som beskrivs som "STEM romance". Va, STEM? Enligt Google står akronymen för Science, Technology, Engineering, Mathematics. Stod det verkligen "STEM romance", vilken märklig kombination. Men eftersom jag ändå tänkt att jag skulle läsa något åt chicklit-hållet bestämmer jag mig för att ge det en chans.

"STEM romance" visar sig helt enkelt vara författaren (tillika doktorn i neurovetenskap) Ali Hazelwoods egen etikett på chicklit/romance i en akademisk miljö. Och en ursäkt för att namnge alla kapitel efter något vagt relaterat fysikbegrepp, typ impedans eller oelastisk stöt. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att fysikreferenserna riktigt flyger, jag är själv ingen specialist men de känns lite off. Meningen "...he grabbed my chin and studied me like I'm something unique. My own Cartesian coordinates." känns till exempel inte som att den kommer från någon som vet vad ett kartesiskt koordinatsystem är.

Den som blir studerad såsom ett koordinatsystem är bokens huvudperson, Elsie Hannaway, doktor i teoretisk fysik. Utöver det dåligt betalda och allmänt stressiga jobbet som professorsadjunkt extraknäcker hon som fejkflickvän genom en app, Faux (borde den inte heta Fausse, om man ska vara grammatiskt korrekt?), som tillhandahåller en +1 för tillställningar där kunderna inte kan tänka sig att visa sig utan sådan.

Inte konstigt att hon blir glad när hon är en av två som blir kallade till intervju för en tjänst som professor på MIT. Men vem sitter i anställningskommittén om inte Jack Smith: bror till en fuskflickvänskund! Tror att Elsie är bibliotekarie!  Stor som en ladugårdsdörr! Har alltid betett sig lite skumt kring henne! Doktor i experimentell fysik med en välkänd motvilja mot teoretiker! En man Elsie av akademiska skäl avskytt i över 15 år! Svällande biceps! Mystiska tatueringar! Rik! Mäktig! Jättesnygg! Sa jag stor? Och dessutom är han den enda som verkar genomskåda hennes utarbetade strategi för att få andra att gilla henne...

Efter kanske 30 sidor är det helt klart vartåt detta barkar ("sluta vara så kär då" skriver jag i den digitala marginalen när Elsie klagar på Jack på ett sätt som gör det tydligt att hon redan är helt betuttad). Vi följer vägen från antagonister till par, under ständiga påminnelser om hur fattig Elsie är och hur stor Jack är. Stor, stor, stor, snett leende med en smilgrop, stor, stor. Jack är stor ungefär som Twilight-Edward är perfekt (men visst har Edward också ett skevt leende? Är det någon som känner nån som faktiskt har ett skevt eller snett leende? Hand upp i så fall). Man blir liksom lite trött på det efter en stund (formuleringen "towering over me like a towering tower" är lite fyndig första gången, men andra gången är den inte lika kul). På tal om karaktärsegenskaper har Elsie praktiskt nog diabetes vilket gör att hon i bästa Austen-anda svimmar i närheten av Jack lite då och då.

För övrigt är Love, Theoretically tydligt Twilightinspirerad i det att Jack är den enda person som Elsie inte kan "läsa av" (cf Bella är den enda vars tankar Edward inte kan läsa). Denna inspiration har placerats rakt framför läsarens ögon (hidden in plain sight) i och med att Elsie är ett stort Twilightfan. Sidospår: det känns som att alla sådana här romaner bara är omskrivningar av Twilight, för oss som därigenom fick vår första kontakt med romance-genren? (Och här dyker jag ner i kaninhålet 'vad är romance'. En mycket intressant Wikipediaartikel upplyser mig om att det absolut inkluderar kiosklitteratur/tantsnusk, men att det också kan handla om mer kyska kärleksrelationer. Tydligen är det utmärkande för genren att huvudpersonerna ska träffas i precis början, att det ska vara uppenbart att det kommer att sluta med giftermål eller dylikt, och att det ska vara ett lyckligt slut. Check, check och check.) (Nästa kaninhål: läser om Twilight, hoppsan, den stod kanske inte på att läsa-listan och så himla bra är den visst inte heller. Kanske får bli ett eget inlägg om det.)

Eftersom jag påbörjade den här strax efter att ha avslutat Gone Girl tyckte jag också att det var intressant att dra paralleller till den. Elsie är som Amy: så inställd på att göra andra nöjda att hon liksom inte har någon egen personlighet, och medveten om detta faktum, medan Jack är som Desi (alltså Amys ex, inte hennes man): vill rädda och ta hand om tjejen på ett sätt som balanserar mellan omtänksam och kontrollerande. Är det föresten en normal amerikansk raggningsreplik att säga att man vill gifta sig med någon för att hon ska få tillgång till ens sjukförsäkring? Inte så hett tycker jag. Eftersom varken Elsie eller Jack är en manipulerande psykopat får de dock ett oändligt mycket ljusare slut än sina "motsvarigheter" i Gone Girl.

När jag slukar första halvan, vet jag precis vartåt det barkar, men det är roligt ändå. Gott om orimliga men dråpliga situationer, till exempel har Elsie och Jack sitt första möte mellan fyra ögon inne på ett toalettbås på herrarnas, där han (med sina jättelika händer) måste lyfta upp henne på toaletten eftersom de gömmer sig. Det är väl lite som Bridget Jones antar jag, det var evighter sedan jag läste Bridget Jones. Men sedan följer den utförliga skildringen av hur de ligger med varandra en hel helg, och den är förvånansvärt långtråkig. Mycket detaljerade beskrivningar av olika kroppsdelars storlek, tillstånd och läge relativt andra (detta med min förskönande omskrivning, i boken är det väldigt grafiskt och språket gränsar till grovt). Jack som säger "Fuck" precis hela tiden. Snark. Tillför liksom ingenting till handlingen.

Ännu ett sidospår: en av många fördelar jag upptäckt med att läsa digitalt är att det blir mycket lättare att göra nån sorts hobby-kvantitativ analys av texten. En enkel sökning ger vid hand att ordet "fuck" förekommer 87 gånger på ca 500 elektroniska små sidor. Ett annat ord som snart känns utnött, "frown" förekommer endast 33 gånger. 

Som ni förstår läste jag på engelska. Det är egentligen inte ett givet val att läsa engelskspråkig litteratur på originalspråk för så bra behärskar jag egentligen inte engelska, jag tror att jag missar en hel del av det mer subtila. Men för den här typen av massproduktion / romaner som inte har språket i fokus, är det ett aktivt val. Jag stör mig inte alls lika mycket på en stel prosa på engelska som på svenska. Kärlek i teorin, alltså samma bok fast översatt till svenska (avundas inte den som ska göra det jobbet) kommer för övrigt ut senare i år. 

Men vad jag klagar. Varför läser jag då? Varför läser jag på ett nästan besatt vis, så att jag faktiskt nästan blev påkörd för att jag hade näsan för djupt nere i telefonen (=boken)? För att Elsie är rolig och trevlig och jag vill att det ska gå bra för henne. Och vet att det kommer att göra det. Det är helt enkelt så underhållande. Och som ni ser, intressant att skriva och spekulera kring. Kanske är det för att hjärnan får vila som den associerar och tankarna svävar ut i alla möjliga och omöjliga sidospår. Precis som med kvalitetslitteraturen blir jag dock mätt. Kanske att jag läser något mer ur Kärlekshypotesen-trilogin (som detta tydligen är den sista, fristående delen i), men jag behöver nog en ganska lång paus först. Är det pretentiöst att fundera över vad det är den här typen av bok inte ger mig? Kandidater till svar: språkglädje, nya perspektiv, en utmaning, nåt att prata om kring fikabordet (för pinsamt)? Den där imponerat upprymda känslan av att läsa något nytt?

* Är det inte helt idiotiskt att detta system bygger på att det finns ett begränsat antal av varje bok? De är ju digitala. Alla som vill läsa det som är på tapeten just nu skulle ju kunna göra det samtidigt. Men så är det alltså inte i Libby, utan här får man köa som på ett vanligt bibliotek.