Thornhill

Mitt hjärta är lite extra svagt för böcker skrivna utanför den normativa formen. I Thornhill låter Pam Smy två parallella historier växa fram och vävas ihop. I den ena berättelsen får vi ta del av dagboksutdrag från 1982 skrivna av Mary Baines. Det är hemska historier från livet på barnhemmet Thornhill, speciellt nu när Marys plågoande är tillbaka från familjen hon skulle adopteras till. Den andra berättelsen utspelar sig 2017 och i den får vi följa Ella som precis flyttat till huset intill det nedlagda och övergivna Thornhill. 

Det som är speciellt med Thornhill (romanen) är genomförandet. Genom dagboksanteckningarna får vi veta att Mary är selektivt muterad, förmodligen som en följd av mardrömmen som finns på hemmet dag som natt, medan historien om Ella är berättat endast genom heltäckande svartvita illustrationer, med endast några ledtrådar om vad det är som händer. Marys berättelse är därför ganska rak och tydlig, skrivet direkt utifrån Marys egna känslor, medan Ellas historia är mer svårtolkad.

Ella är ett ensamt barn och det är väl inget konstigt om man är ny i en stad, men vi får inte se henne interagera med någon annan. Hennes mamma finns av någon anledning endast på ett inramat fotografi och hon kommunicerar med sin pappa genom lappar han lämnar på köksbordet. Det är därför inte heller konstigt att hon tar sig in på avspärrat område när hon ser en flicka i råttsvansar röra sig inne på granntomten. I den förbjudna trädgården hittar Ella ett dockhuvud vid foten av en övervuxen staty. Dockhuvudet tar hon med sig hem och ger den en kropp och kläder.

Samtidigt, 1982, blundar de vuxna för vad som sker bakom deras ryggar. Flickorna är elaka mot Mary, men gör det så skickligt att ingen blir bestraffad. Mary vet vem det är som styr dem som marionetter, det är samma som håller henne vaken med sitt dunkande på hennes dörr om nätterna. Så Mary försöker hålla sig undan så mycket som möjligt. I sin ensamhet gör Mary dockor av sina favoritkaraktärer från böckernas värld. Hon har gjort Dr Jekyll, Mr. Hyde, Jane Eyre och Mr. Rochester, och håller just på att göra Mary från Den hemliga trädgården. 

Ella fortsätter att ta sig förbi avspärrningarna och lockas av den mystiska flickan med råttsvansar att ta sig in i det övergivna huset, där hon hittar Marys dagbok. I slutet av den berättas det om nedrustningen av barnhemmet. Flickor lämnar för att komma till nya hem, men det är ingen som fyller tomrummet efter dem. Personal sägs upp eller förflyttas. Snart är det bara Mary och plågoanden, samt två vuxna kvar. Hur det slutar för Mary på ett ungefär, har vi genom en tidningsartikel fått veta i 2017-universumet, så det är ingen överraskning. 

Den härliga twisten tar mig ändå på sängen. Vad hände? När jag bläddrar tillbaka till bilderna, läser texten igen, finns det ändå ledtrådar för den som är uppmärksam. Det illvilliga leendet, de instabila dock-karaktärerna... Men om slutet ska tolkas som ett lyckligt eller olyckligt är nog öppet för tolkning. Jag lutar nog mot ett lyckligt ändå.