Bilder av Dora

Hélène Cixous har för mig blivit nästan som ett fenomen. En av mina bästa människor att vända mig till när det gäller litteratur och film håller henne väldigt högt. Själv har jag inte läst färdigt ett verk av henne. Trots otaliga försök att läsa Inuti och insikt om hur bra den är, har jag inte kunnat ta mig vidare. När jag sedan såg Bilder av Dora tänkte jag ge henne ett försök till, att denna andra form av text kanske skulle vara lättare att ta till sig.


Jag läser Bilder av Dora väldigt hastigt. Den är skriven på ett sådant sätt att om man en sekund skulle tänka på någonting annat, ögonblickligen skulle tappa tråden. På det viset är manuset väldigt intensivt, samtidigt som det är en flackande text. En text som ställer krav på sin läsare. Cixous skriver varken om rum eller tid, under hur lång tid denna dialog utspelar sig eller platsen/platserna för den, är således oklart. Det enda som är klart är karaktärernas existens, men inte heller dessa är statiska i sin position. De är en handfull personer plus pjäsens röst, med Dora i centrum. Dora har en session (om det inte är flera) med Freud om en händelse med en bekant till henne och hennes föräldrar, samt om relationerna hon har till sina föräldrar, tidigare nämnda bekant samt dennes fru. Den flytande upplevelsen av verklighet och minnesbilder, nutid och dåtid, gör att det för mig är svårt att föreställa mig någonting. För att tillföra pjäsen ytterligare en dimension, projicerades under originaluppsättningen, även videoklipp av Marguerite Duras, som en läsare såklart inte får ta del av, förutom i textform.

Den huvudsakliga handlingen, är antagligen vad som utspelar sig mellan Dora och Freud, övriga karaktärer verkar vara i samma rum/på samma scen som de två ibland och flikar in med kommentarer, men det jag koncentrerar mig på är inte det som Herr K gjorde mot Dora, utan hur de andra behandlar henne. Likt ett barn som bara hittar på. Allt hon säger vänds emot henne. I efterordet skrivet av Kerstin Munck läser jag senare att Dora existerade i verkligheten och var en fallstudie av Freud, att vissa meningar i manuset är ordagranna med vad Freud skrev och att Dora var på behandling hos Freud under tre månader. "Doras kamp i analysrummet i det patriarkala Wien kan te sig hopplös, men hos Cixous vill hon inte låta sig fångas in av Freuds analys. Hon kämpar för att bli ett subjekt med sina egna reaktioner", skriver Munck.

Bilder av Dora är ingen lätt text att ta sig an. Den kräver sin tid och borde egentligen läsas mer än en gång, för att det ska gå att bearbeta innehållet, men jag skulle säga att det är värt tiden den tar. Det är dock ingen pjäs man borde läsa om man inte är en van manusläsare.

2 kommentarer:

  1. Hej,

    Jag vill gärna veta mer om era kreativa processer, så ni har blivit utmanade!

    http://bokstaden.se/2015/august/blog-tour-award.html#comments

    SvaraRadera
  2. Jag beställde den på biblioteket utifrån Jenny Maria Nilssons recension 13 april i år och blev väldigt förvånad när det var en pjäs. Lättad när du skriver att det inte är en "pjäs man borde läsa om man inte är en van manusläsare". Går vidare i vår underbara bokvärld mot nya alster. Må gott.

    SvaraRadera