Atlas över avlägsna öar

För den som inte kan få nog av Bea Uusmas Expeditionen (inlägg här och här) ger jag dig den här. Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar har undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, vilket borde vara skäl nog till att söka upp boken och ha den nära äventyrarhjärtat.

I sitt förord skriver Schalansky om den skoningslösa generaliseringen när man försöker avbilda jorden på antingen ett plant papper eller som ett klot. Gör man det förra, kan avstånd och perspektiv göra storleksförhållandena fel, men gör man istället det andra, kan man aldrig se helheten på en sida, då det alltid finns någonting som är bakom det som syns. Jag har antecknat flera sidors citatmaterial i en bok bara av det som står i förordet och ska naturligtvis inte skriva ner samtliga här, men kan inte låta bli att undra vad T.S. Spivet skulle tycka om att "kartor är abstrakta och konkreta samtidigt - och trots all förmäten objektivitet är det ingen avbild av verkligheten de ger oss, utan en vågad tolkning".

Atlas över avlägsna öar är just precis vad det låter som, en atlas över öar vars närmaste grannar kan vara så långt ifrån som 550km som Kokosön i "närheten" av Colombia, där August Gissler letade efter skatter under 1800- och tidiga 1900-talet, men fann bara 30 gulddukater och en gyllene handske. Gissler var där i flera år, när han lämnade ön för gott hade skägget vuxit ner till hans höfter. En annan ö som Schalansky skriver om är Pingelap i Stilla havet, där 10 procent av de cirka 250 invånarna lider av total färgblindhet: "Man känner igen dem på deras sänkta huvuden, på hur de hela tiden blinkar och på de darrande ögonlocken som de ständigt kniper igen, på rynkorna över näsan som kommer av allt kisande. De undviker dagsljus, ja, dagen; först i skymningen lämnar de sina hyddor, vars fönster de har klistrat för med färgglad plastfolie. Men i mörkret blir de aktiva och rör sig mer obehindrat än alla andra." Totalfärgblindhet är en recessiv gen som beror på en mutation i kromosom nummer åtta. På ön Pingelap blev den tyvärr dominant efter att en tyfon drog över ön 1775 och endast ett tjugotal överlevde.

Det är en väldigt fin bok, både utformning och innehåll är en dröm. På vänster sida får man en liten berättelse från ön, kan vara någonting taget ur en loggbok eller hur landskapet ser ut och på höger sida får man en slags bildöversikt över ön. Mina akademiska glasögon blir naturligtvis misstänksam över sanningshalten, eftersom Schalansky inte någonstans nämner några källor. Jag har tagit stickprov på berättelserna, valt ut några slumpmässiga historier och sökt på internet för att se om det är andra som har skrivit om dem och dessa har korrelerat med varandra, vilket har gjort mig något lugnare. Jorden skulle inte gå under om inte allt som står i boken är sant, en kan se dem som legender som överlevt århundraden av stormar och ensamhet, vilket är bra nog för att upptäckarlusten ska skakas till liv.

För den som vill ha ett smakprov på hur Atlas över avlägsna öar ser ut inuti, kan kika in på Emma Håkanssons fina blogg där hon också har skrivit om den >> Här <<

Bild av C.M.C / Leon.C