Ladies

En av årets julklappar blev Johan Hakelius Ladies, alltså uppföljaren till Döda vita män. Upplägget är detsamma - intresseväckande porträtt av brittiska 1900-talspersonligheter, med skillnaden att det nu är kvinnor som sätts under luppen.

Läsaren bekantas här med Lady Diana Coopers galna bilkörande, Margaret Campbells vidlyftiga kärleksliv och Vita Sackville-Wests besatthet av godset Knole, med mera. Älskare, älskarinnor, debutantbaler, socialt rävspel och tveksamma äktenskap förekommer ymnigt. Däremot är det sämre med yrkeslivsaspekten, i många fall helt enkelt för att ladyn i fråga varit helt beroende av sin makes sysselsättning snarare än att kunna göra något eget. Just detta att kvinnorna under den berörda epoken berott så mycket på sina giftermål blir ett problem vid rubriksättningen: kvinnor med multipla efternamn är regel snarare än undantag.

Möjligen är Ladies den där svåra andra boken som det brukar pratas om. Jag uppskattar fortfarande stilen och språket, men det känns lite som att den ursprungliga entusiasmen från Döda vita män gått förlorad, och mängden klockrena formuleringar har minskat. Det är emellertid främst det inledande dubbelporträttet jag finner grunt och hattigt. Sedan blir det bättre. Så mycket bättre att jag till slut sträckläser boken - om det beror på bokens kvalitet eller min relativa svältföddhet vad gäller litteratur låter vi vara osagt. När sista porträttet tar slut blir jag besviken och vill ha mer.

Jag vet inte riktigt vad jag brukar ha för syfte med att läsa populärvetenskap, jag antar att det är allmänbildning jag är ute efter och det vet jag inte om jag egentligen tillskansat mig i och med läsningen av Ladies. Men det är underhållande... intressant... välskrivet. Bra lovläsning helt enkelt.