Trots sin ringa storlek (163 sidor + efterord) är romanen uppdelad i två episoder, i den inledande presenteras berättarjaget, av sig själv. Det är också i den delen som källarmannen argumenterar för den fria viljan, som han påstår är livets essens, mot ett idealiskt samhälle där alla människans handlingar är planerade in i minsta detalj, ett Kristallpalats (Källarmannen vs. (2*2)=4, 1-0). I den andra delen går det att läsa om de riktiga anteckningarna, känsla av ett återberättande av en tid för länge sedan, fast ändå väldigt nära.
Källarmannen är svårhanterlig, motsägelsefull i sin natur. Oerhört egoistisk.
Lika snabbt som kungen vänder blad, kan läsaren ändra sin åsikt för källarmannen, som är än en romantiker och än en självgod idiot med hybris. När han i den första delen med brinnande hjärta talar för LIVET och SLUMPEN, är han en helt annan person i den andra. En som ställer sig i ledet och inte vill sticka ut, en som bryr sig om vad andra tycker och som fäller krokben för sig själv. Han påstår att han har en större medvetenhet än den normala människan och att detta är en av anledningarna till att han är oförmögen till handlande. Ja, för att han alltid är ett steg före i tanken och därför alltid ser vilka konsekvenserna blir av agerandet. (Ha. Ha.) Okej, jag vet ännu inte om jag tycker om källarmannen, eller om jag hatar honom och hans övermod, eller om jag känner sympati för att andra tycker att han är en idiot, fast det mesta är hans eget fel. Det är som att det finns en skiljevägg mellan hans verklighet (fiktionen) och den riktiga världen, eller som om han har levt i sin fiktiva värld alldeles för länge att han inte klarar av att möta verkligheten.
Och sedan när den avsedda räddningen kommer så .. ja. Såklart.
Jag vill ändå slå fast att den här källarmannen är mer verklig än många av de verkligaste karaktärerna som jag har läst om, just på grund av sin tvetydighet.
Låt er inte förledas av den nästintill obefintliga vikten i handen, för att i jämförelse med Dostojevskijs mest kända verk är den här mer som.. hm.. bomull. Definitivt inte fjädermoln. Men, räds icke! Den behöver inte vara lättsmält, om ni inte vill. Se den istället som en bro, en övergångsroman i förberedande syfte för att sedan kunna ta sig an böcker som till exempel Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov. Ulla Roseen skriver i efterordet till den tunnsidiga boken att Anteckningar från källarhålet "rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij byggde vidare på i de efterföljande mer uppmärksammade verken” (Atlantis, 2004).
Spännande!, kanske ni nu tänker. Och jag vet inte om "spännande" är rätt ord att använda i just det här fallet, för så spännande är det inte, men det är, vill jag påstå, alltid/ofta intressant att se in i herr Dostojevskijs författarhjärna. Eller vilken rysk författare som helst, tror jag, för (många) ryssar är ju en klass för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar