Antéchrista

(Varning: möjligen är mina franskkunskaper något för risiga för att jag egentligen ska kunna smälta skönlitterär text på detta språk. Jag reserverar mig för alla eventuella missförstånd)

Den lilla bruna boken Antéchrista av Amélie Nothomb (Le livre de poche, 2003) ser inte mycket ut för världen. Men den är sprängfylld av känslor, främst ångest, ilska och osäkerhet.

Blanche Hast är en sextonårig flicka som just börjat på universitetet i sin hemstad Bryssel. Hon är ensambarn och ganska tillbakadragen och detta har fått till följd att hon aldrig haft någon riktig vän. Döm om hennes förvåning när klassens populäraste flicka, Christa, kommer fram och pratar med henne. Blache ser uppfyllelsen av sin dröm om att vara en del av klassen inom räckhåll och bjuder Christa att sova över hos sig. Christa accepterar inbjudan eftersom att hon bor så långt från Bryssel, men samtidigt får hon det att verka som att det i själva verket är hon som gör Blanche en tjänst.

Innan Blanche vet ordet av är Christa permanent inhyst hos henne och åker bara hem på helgerna. Blanches föräldrar är förtjusta över att dottern äntligen fått en vän och dessutom älskar de Christa som är vackrare, charmigare och mycket mer levande än deras egen dotter. Men i Blanches rum visar Christa upp en helt annan sida av sig själv: Antéchrista.

Christa utnyttjar Blanche på alla tänkbara sätt. Stackars våp-Blanche vet inte vad hon ska göra. Hur ska hon bli av med Christa, som har stulit hennes privatliv och trampar på allt som är viktigt för henne, när hennes föräldrar alltid tar vänninans parti? Vill hon ens bli av med Christa? Hon är trots allt det närmaste en väninna Blanche kommit och det är tack vare henne hon får sin första kyss. Och vem är egentligen den riktiga Christa Bildung - Christa eller Antéchrista?

Det mest slående draget i boken är beskrivningarna av Blanches motstridiga känslor. Jag blir ganska irriterad på henne - varför låter hon sig trampas på gång på gång? Varför kan hon inte bara göra något? Men Blanche känns åtminstone lite verklig, till skillnad från Christa och M och Mme Hast. Jag menar, vilka föräldrar tar egentligen en annan flickas parti mot sin egen dotter? Vart tog den blinda föräldrakärleken vägen?

Om det finns ett budskap i boken gick det mig totalt förbi. Jag hade hoppats på att slutsatsen skulle bli att man måste stå upp för sig själv och inte låta någon utnyttja en, men icke sa nicke. I övrigt är historien, kronologiskt förpackad och klädd i en relativt förståelig språkdräkt, ganska lättillgänglig. En något spännande, smått provocerande och allra mest trevlig bok.

Boken finns också översatt till svenska; då heter den Antichrista.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar