De i Utkanten Älskande

Johanna Nilsson skriver om människor i utkanten, de som är lite utanför och som inte försöker passa in utan snarare försöker hitta sig själv.

Hon skriver om en transa, Sofia, som förut hette Stefan och som kom från en religiös familj men som nuförtiden ber till gud och försöker få djävulen att lämna Sofias kropp. Om Bea som är en proffessionell tjuv och som har snattat och begått inbrott sedan hon var liten. Om Beas pappa som är alkoholist och som för längesedan mist sin fru, Beas mamma, i cancer och som mest av allt i världen önskar Bea ett lyckligt slut.

Hon skriver också om Måns, en gatumusikant som föddes med snedvinklade ben, som har en röst som Chet Baker och som försöker hitta kärleken, men det är svårt när man inte är som normen. Om Jack som är en desperat läkare som vill ha tillbaka sin käresta, som han bedrog med en annan.Och så skriver hon om de som äger kafé Utkanten, Rosa och Viktor, som är föräldrar till Mirja som vill bli modell.

Kaféet utgör en slags central roll i boken. Alla har en koppling till det på något sätt. Antingen är de där varje dag eller så känner de någon som gör det. Några är ensamma, andra är kära men olyckliga. Saker och ting förändras, de finner varandra som om det var slumpen som förde dem samman. Precis som med livet blir det inte alltid som man har tänkt sig. Man blir ledsen och får ont i hjärtat av att läsa om dessa utstötta människor som kämpar för att kunna ta sig fram. Man blundar, håller tummarna och önskar att det ska gå bra.

Precis som med livet får man inte alltid ett lyckligt slut. (Jag höll andan under de allra sista sidorna och den sista meningen är så bra att jag inte har några ord för den.)

När Johanna Nilsson skriver gör hon det med ett vardagligt språk, hon skriver "ja ja" och "nähe" när hon utvecklar sina karaktärer och för dem samman eller skiljer dem åt. Och jag vet inte riktigt, till en början blev jag irriterad när hon lät dem ta över berättarrollen mitt i en mening. När hon tog sig in i deras tankar och skrev jag eller du istället för han eller hon. Men det förstärkte ju bara, insåg jag. Det förstärkte deras karaktär och vi som läsare får lära känna dem lite bättre och inte bara utifrån en tredje person.

Varje gång jag har valt att låna en bok av Johanna Nilsson på biblioteket har jag alltid haft höga förväntningar på den och inte någon gång har hon gjort mig besviken. Den här är ett utmärkt exempel på det.